Stommen

[ överordnad ] Start ] Gårdar ] Bolum By ] Hof By ] Torp ] Soldater ] Kyrkan ] Qvarnar ] Hjilmer o Folk ] Kommunen ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Backgården ] Brestorp ] Bältaregården ] Böljan o Backen ] Gästgiveriet i Bolum ] Heljesgården ] Holmagården ] Korsgården ] Kärragårdarna ] LarsNilsgårdarna ] Munk_LarsNilsgården ] Munkgårn ] Pilhult ] Ramstorp ] Samuelsgårdarna ] Skattegården ] [ Stommen ] Säckasten ] Tomten i Bolum ] Uddagården ] Västorp ]
[underordnad] Jonas på Stommen ] Spångberg och kärleken ]

 

Gärden: Peggstena, (av piggar, utslag). Knartalôcka, av en f.d. ägare med öknamnet Knarten. Nisa Tå, omvandlat efter en senare ägare, annars från bytiden. Stômnadreven, vägen förbi Stommen. Spaka - Kajses Apel.
Pingstavall, platsen för majstången å härvarande tå.

Esbjörn och Per kommer hit från Häggum 1717

Måns Nilsson
Anders Nilsson

f1720 är son till Nils Månsson, som kan han varit brukare här på gården. Anders brukade först PerHåkansgården och kom hit som rusthållare 1761. Anders gifter sig med Annika, som var dotter till Lars Jonsson, som var rusthållare här och tillika gästgivare. Annika gav honom Brita som gifter sig till HåkansUddsgården där vi följer hennes ättlingar på andra sidan berget och sonen Lars Andersson.

Lars Andersson

f1756 står för Stommen och i domboken 1812 kan vi läsa om de problem, som kan drabba en bonde i Byen på denna tid. Han gifte sig med Brita från Torstensgården, vars broder blev avselad vilket drabbade även denna familj. Brita gav honom

  • Anders Larsson f1795 som blir nm, rusth och ägare av AndersTorstensgården, där vi nog får berätta mer
  • Annika gifter sig med Jonas Friman och vi återfinner familjen följdriktigt på Frimansgården i Broddetorp.

Lars blir även rusthållare på Torstensgården efter svågerns konkurs.

Stoet

Till protokollet 
Då min wederpart Jan Olofsson i Uddagården Bolum, warit så tilltagsen att han icke wellat, antaga det förliknings Anbud, jag genom min fullmägtig wid sista Ting gjorde honom, hwarigenom jag ärbjudit honom ¼ del af det förlorade stoets wärde, sedan likwäl förse therpå afgådt wärdet för then föhlunge som stoet efter sig lemnadt, så utbeder jag mig få följande till mitt förswar anföra.
Min wederpart synes egenteligen grunda sin förmente Betesrättighet på Stommens och flere hemjordslycka derpå att hägnaden theromkring underhållas af byemännen; men då jag nu med Wittnen bewist att thet är Byens allmänna fädref och icke någon annan uppsadt hägnad, som skilja thenna lycka från Bolum Byes så kallade Östergierde, så följe deraf att denna hägnad endast blifwit upprättad i afseende på then nödwändiga fädrefwens begagnade för Byens Kreatur men han ingalunda medföra rättighet till beta för wederparten på min hemjordslycka, då han deruti ingen del äger.

Med Wittnen har jag bewist att Kjärragården på sin hemjords haga med flere i Byen som hafwa hagar gagna enskilt Bete på thesse hagar, fastän höslaget på thesse hagar och Betet i synnerhet på Kjärragårdens än öfwer 50 gånger betydligare änn thet höslag som wankar, på then nu i frågawarande Lycka, och att Bymännen innehålla hägnader som skilja Kjärragårdens hage och Åkerlycka från Byens allmänne gierde thet har jag äfwen igenom Wittnet bewist. Då Kjärragårdens ägare får gagna enskilt Bete på sin hemjord, samt ägaren af Gästgifvaregården, Uddagården och Bältaregården lika så på sina hagar, så tror jag thet med billighet wara öfwerenstämmande att jag och the som äga att i thenna lycka böra få gagna enehanda förmåhn i synnerhet som Betat på Kjärragårdens haga mångdubbelt öfwergår, thet obetydliga Bete som finnes på lyckan ock att än del Bolums Byemän, warit så tilltagsne att the af egen magt tagit sig Betesrättighet på thenna lycka thet är en osed som förtjenar näpst men ingalunda gifwer Wederparten rättighet till thet nu i frågakomna Bete. 

Om den principe som jag förmodar antages att ingen annan har Betesrättighet i thenna lycka änn the hemman som theruti hafwa del; så följa deraf, att Wederparter icke war berättigad att inställa sine Kreatur till Bete i thenna Åkerlycka och deraf blifwa äfwen en ren följd att Wederparten får skylla sig sjelf, för then skada som händt honom derigenom att han uti lyckan olofligen och olägligen insläpt thet nu i frågawarande Sto kreatur men änskjönt sådant icke antages så får jag änn ytterligare ??
Med både lag och allmänt brukar thet öfwerensstämmande att när något gjerde eller Äng uti att Byelag skall till betande uppgifwas böra Byemännen först sammankallas och öfwerenskommelse om dagen ock stundan då sådant skall följe.
Om sådant blifwit iagttagit wid thenna lyckans uppgifande eller om någon af hemmanen gjort påminnelse therom att jag borde igenfylla min theruti nyttjade Rotegraf så hade then skada som kjedr Wederparten på thess förlorade stokreatur aldrig skoladt Existre, men då åkerlyckan me?ohördan blef uppgifven en lördag afton hafwa then som nedkastat grinden och the som insläpt Kreaturen, mera änn jag wålladt then öfwerklagande olyckan och böra jämväl efter min tanka ersätta skadan i fall wederparten therföre skall ärhålla någon ärsättning ock wid så fatta omständigheter får jag hemställa om icke wederparten bör instämma then som nedrifwit grinden och insläpt kreaturen.

I grund af hwad jag således anmält hoppas jag nu böre undgå all ärsättnings lemnande till Wederparten för nyss förlorade stokreatur ock att then som nedrifwit ledet till åkerlyckan bör senare änn jag eller åtminstone lika med mig gälda skadan i fall någon ärsättning äger än.
Jag känner ingen lag som närmare kan lämpas till thenna händelse än lagens stadgande uti 22 Cap 3§ byggningsbalken och efter thetta lagens stadgande kan Wederparten aldrig undfå mara änn ¼ del af thet förlorade stoets werde, dock att therpå först afgå skillawerdet för then föhlunge, som stoet efter sig lemnat. 
Om Wederparten nu will antaga then förlikning att han afstår rättegången emot mig emot thet jag till del ärsätter stoets werde sedan föhlungens werde och hudens wärde efter stoet, hwilken senare minst synes wara wärd 4 rd banco, aldra först worden afdragen ock för hwad som brister will söka then som nedskaffadt ledet, så är jag thermed nögd; men antages icke sådant undandrager jag mig all ärsättning och underkastar thenna sak högädla herr lagmannes samt lofl tingsrättens rättwisa pröfvning
Lars Andersson på Stommen Bolum genom Casp Malmstedt.

Utslag  afkunnat den 20 mars 1812
svarande har grundat sitt bestrida af den för käranden omkomna stokreaturet fordrade ersättning på den omständighet, att käranden för sitt ägande hemman Uddagården Bolum ej skall äga någon andel i den åkerlycka den svarande Rötegraf är belägen och att han som således obehörigen skall den insläppt berörde kreatur, sjelf warit till händelsen wållande samt att dessutom enligt svarande förmanande, kreaturet warit wid lif, då käranden om olyckan fått kunskap, ehuru denne först dagen derefter skall fogat anställt om dess upptagande; hwaremot därigenom flere wittnesberättelse är fulltygadt, att alla hemmansägare i Bolums By ehuru icke delägare i berörde åkerlycka likwäl, enligt gemensam öfwerens kommelse den ägt begagna betesrättighet; äfwensom att käranden genast efter erhållen underrättelse om händelsen, undersökt kreaturet och tillika med flera andra personer funnit detsamma wara dödt; 

Wid hwilket före wettwide och då det likaledes wordet upplyst att gärdet blifwit efter öfwerenskommelse och behörigt tillkännagifvande, till bete uppgifwet utan att svarande såsom han bordt, till förekommande af möjliga olyckshändelser, kringgärdat eller öfwertäckt den dem befintliga rotegraf, genom hwilken uturaktlåtenhet han altså måste anses hafwa warit wållande till den kärande tillskyndade skada svarande ej kan undgå att efter den grund 22 Cap 3§ Bygg bl innehåller, ersätta käranden omkomna kreatur med fjerdedelen af dess wärde som ?? wid betragtande af hwad derom förekommit anser skäligt anser kunna antagas till 80 Rxd Banco, Ock kommer alltså i följd häraf svarande att i skadeersättning till käranden betala 20 Rxd nämnde mynt samt att godtgöra dess oförtecknade rättegångs utgifter med skäligen pröfwande 2 rxd Bco hwarförutan käranden hwarför sig skola ersätta de af dem inkallade wittnens instälelse beswär med 16 s.k. Bco till hwardera utom Anders Andersson i Hacketorp, som i anseende till sin längre resa bör åtnjuta dubbelt 3 rxd samma mynt.
1795 står För Stommen Lars Andersson, Petter Andersson och Göran Andersson.


Sven Jacobsson

f1710 gästgivaresonen på Garpegården, som stannar här som gästgivare men är tillika rusthållare på ¼ Stommen, där han vid sin dör är skriven. Gift med Karin som ger honom frukterna

  1. Katarina f1734 som jag tror hör hit och som återfinnes på Uddagården där vi kan följa släktleden
  2. Anders brukar Brestorp och övertar Kappagården strax innan hans timade död. Sonen Sven tar över rusthållarskapet på Kappagården brukar Grefvagården och avslutar sin karriär på Tomten
  3. Petter stannar på denna ¼ Stommen som rusthållare och nm.

Petter Svensson 

f1751 som står skriven på ¼ Stommen och dör 1809. Han är gift med Bolla Arvidsdotter f1752 från Kärragårdssläkten. Makarna dör närmast samtidigt. Petter Svensson säljer sin del i Stommen omkring 1800 till Petter Larsson på Uddagården och bor sedan som åbo på Stommen. Av parets barn berätta vi om  

  • Kärrens Cajsa hann gifta sig med Lars Andersson f1770  men får en förtida död. Hon dör nämligen redan 1813. Hon gifter sig med en son till Anders Persson nämligen Lars Andersson (i hans första äktenskap blir brukare av Kappa och Bredegården). Kärrens Karin som ju gifter sig med Lars Andersson i NordBredegården Bjellum med sina många dramatiska giften.
  • Inga vet vi flyttar till Häggum, och gifter sig med Jonas Eriksson på LarsLarsgården Häggum
  • För yngsta dottern Maria har Sven Andersson i Grefvagården tillsynen. Hon är först piga på Garpegården och gifter sig senare med Lars Gård i Stora Gåran Häggum.

Men innan konflikten som ju timas efter hans död berättar vi att han var gift med Bolla från Boslycke befryndad med Kärragårdsfolket.
I domboken finns 1810 antecknat att Petter Larsson vid Uddagården instämts för att inte tillfullo betalt för ¼ Stommen redan 1800 och då till ett pris av 150 Rd jemte ränta. Det visar sig att svärsönerna Jonas Eriksson i Häggum och Lars Andersson i Bredegården bland annat sålt ett swart hästkreatur, som var i qwarstad efter Petter, på den auction som följde på dödsfallet. Härföre fick de böta ordentligt. Petter hade tidigare varit brukare på Korsgården. Petter hade tydligen sålt stället och hans motpart köpt stället och bråket har gällt huruvida liqvid hade skett. Härtill har Petter tydligen misskött husen så att husröta uppstått och han ej erlagt ersättning härföre. 

Av domboken framgår att syskonskaran stämmer Petter Larsson på Uddagården för att han inte betalt hela summan för den ¼ Stommen, som Petter Svensson disponerade. Då genstämmer Petter Larsson desamma i påståendet att han minsann betalat och sedan låtit Petter Svensson, som åbo bo kvar sedan 1802. Han blir dessutom förbannad och kräver att barnaskaran skall betala den skada som hans åbodskap satt på husen och kräver dessutom ersättning för de Boråsresor han tvingats göra för sin svärfar.

Esbjörn Larsson f1691 storbonde med gårdar Stommen Frimansgården och N Skattegården. Genom sina tre äktenskap kan han förvärva denna förmögenhet som han sedan måste dela mellan 14 barn. Inga trådar i övrigt.

1796 mantal kronoskatte äges af Petter Svensson, Göran Andersson, Lars Andersson och Anders Larsson
Vid delningen av tån 1826 fanns Stommen 1 mtl d:o Jonas och Anders Larsson. 


Måns Andersson 

gift med Elin är bonde på Stommen och Skattegården i Bolum. Deras ende kände son Per 

Per Månsson 

f1687 lär vara född på Skattegården i Stenstorp är dräng här och sedan hemmansägare. Han var gift med Kerstin från Öja, som på mödernet har rötter i PerHåkansgården. Likpredikan finns bevarad bland konsistorie handlingar och dödsorsaken " den gångbara bröst och huvudverken", vilket får översättas med någon form av influenza. Bland barnen noterar vi

  • Beata f1727 som först gifter sig med svärföräldrarna tillhörig SvenNilsgården. Hennes son i första relationen prövar på ett rusthållarskap, men stannar på Apelbacken i Åkatorp. Ett andra försök med Olof Månsson f1728 som genererar Sven Olofsson, som blir rusthållare på samma gård.
  • Jag har en uppgift om en Maria Persdotter som gifter sig med Anders Persson. Hon dör måhända och Anders tar hand om systern Karin nedan.
  • Karin Persdotter lär vara född 1738 i Varnhem gift till Källegården Bjellum. Hon blir mamma till Lars Andersson som vi nämnde tidigare med sina tre dramatiska äktenskap knuten till NordBredegården därstädes.

Deras yngsta dotter Maria el Karin f 1738 gifter sig sedan med Anders Persson nedan

Anders Persson

f1730 med rötter i Källegården var ägare till Stommen Bältaregården och Falbogården. (Hans fader Per Larsson kom i sin tur ifrån en familj med mycket jord under fötterna och hade varit brukare av Päregården och Amundtorp). 

  • Kerstin vet jag inget om
  • Per Andersson friar i Heljesgården, men återvänder som rusthållare här på Stommen.
  • Jonas f1766 tar över Bältaregården.
  • Lars tar över ½ Nord Bredegården gifter sig med tre hustrur med koppling till de två morden i Bjellum
  • Stina försvinner ur socknen till Eggby.

Här finns massor av oklarheter som kyrkboken får reda ut.

Per Andersson

f1762 på Falbogården ärvde troligen efter sin fader och gifter sig med Maria från Heljesgården (Lars Nilssons dotter). Deras dotter Cajsa f1802 gifter sig sedan med Jonas på Stommen. Han kan låna ut 133 Rd till Jonas Pettersson på Skattegården 1812, som får möjlighet till inteckning.

1809- Jonas på Stommen Andersson

är son till en bonde Anders Jonsson på Stommen i Brunnhem. Jonas kom hit till Broddetorp 1819. Han gifte sig ankomståret 1819 med Cajsa från Heljesgården. Vi berättar redan nu om barnen och var de tar vägen.

  • Anna Cajsa dör 1911 på Nestegården Båltorp, där vi berättar mer.
    • första giftet Sven Broddelius från Lillegården.
    • andra giftet Per Jonsson från Bosgården S Kyrketorp.
  • Maja Stina f1827 återfinner vi på Lunnen i Sätuna. Hon gifte sig med Anders Johansson från SvenNilsgården, son till Nissen.
  • Anders Gustaf Jonsson f1831 tog med sig Inga Maja från Frälsegården Sätuna till Skällsbo Brunnhem.
  • Inga Charlotta f1834 Anders Gustaf från Stommen Brunnhem som han övertar och där slutar.
  • Johanna Kristina f1838 gift med Fredrik från Lilla Weka (Gulltunnans pappa). Hon dör och lämnar över säng och säte till andra hustrun.

Jonas f1795 ägde hela Stommen vid sitt frånfälle 1855. Mycket finns att berätta om honom, men vi väljer en egen sida. Ett romanstoff bara det. Under honom brukade 

Johanna Christina Jonsdotter 

f1838 är yngsta dottern, som får denna Stommen på sin lott. Hon gifter sig med Fredrik på L. Weka och avyttrar nog ganska snart sitt arv.

  • -1860 Lars Isaksson f1810 och sedan 
  • 1860-64 Feskars Gustaf Andersson f1822 från 1860 -.
  • 1864- Johannes Andersson f1816

½ Stommen 14'17

Är den Stommen som blev kvar och den ägdes då av omyndiga Christina Jonsdotter dryga 21 år, när skiftet fastställdes 1860.

1931- Karl och Vega Hermansson Stommen 14'17

f1887 köper gården 1931 i samband med konkursen gifte sig Vega Gustafsson från Bältaregården. Karl var kommen från den norra Bäckagården och hans skicklighet som snickare vittnar många byggnader i trakten än i dag. Han samarbetar med Lager på Heljesgården. Han byggde bland annat till gaveln i huset ovan troligen 1937 samt en villa till sina svärföräldrar, som flyttar från Bältaregården. Ladan låg mellan huset och mejeriet och var uppförd 32. 6 har svartmylla på kalkmoränbotten. Manbyggnaden uppfördes i början 1900 - talet. Ekonomibyggnaderna uppfördes 1933 - 34. inrymmer ladugård och stall, brygghus. 1 häst, 5-6 kor, 1 ungdjur, 4 svin. Från 50-talet noterar vi gården till 15 ha, varav 6 åker och 9 skog. Vega flyttar till Grefvatomten 73 och lämnar plats för.

1976- Lärarinna Karin Wallentin bor här från 76.

Bälthaga 14'18

Karl byggde huset till sina svärföräldrar 1944 och ligger alltså i hörnet. Frans August Gustafsson f1879 och hustru Emma lämnar över till Ragnara pôjk 69.


Jonas Andersson

f1795 i Häggum gifte sig med rusthållaränkan från Uddagården och kan förvärva ¼ Stommen från 1831.


Roses Stommen 14'11 

Anders Gustaf Andersson Rosen f1832 gift med Kajsa f1828. Han är först torpare i Rosendalen under Västorp senare soldat och Hembrukare Bältaregården och Stommen.

Roses Kristin och Roses Arvid var syskonparet, som tog över efter föräldrarna båda ogifta. Roses Kristin bodde uppe i Munkatorp. Roses Arvid var behjälplig i bygden med diverse arbeten och paret hade alltid julkalas. Arvid hade en gris under första världskriget, som krävde papper för att få slakta. Emil Hoffman var där och var behjälplig, men grisen var redan slaktad. "Och jag fick gå ner till Hoffman och deklamera den där grisen när jag redan hade ätit upp den".

1914 den 4 augusti säljes fastigheten 1/24 mtl genast för tillträde genast för trädesbrukning. Hemmanet har försvarliga åbyggnader af boningshus, ladugård och källare. Enligt hemmanets läge är det lämpligt för hantverkare. 

Är det här senare Hedbergs August bor ? verkar rimligt vi får se. 


Stommen 14'6 ⅛ Hebärs 

Lars Jacobsson

f1815 och Kajsa. Lars dör redan 1863 i denna barnlösa relation. Hans far Jacob gifte sig till Holmagården och delar av Bältaregården.

Anders Gustaf Hedberg 

f1856 dog 1930 var gift med Vilhelmina som lever till 1938. Anders var son till en förmögen brukare som arbetat sig genom flera gårdar i Bolum.

Av barnen vet vi 

  • Anna Olivia gifter sig med Skräddare Hägg på Blombacken.
  • Ester gifter sig med Aron Carlsson kalkarbetaren, som slår sig ner på Stomnadreven.
  • Oskar Robert blir kalkarbetare
  • Carl Gustaf stannar på gården en tid men återfinnes från 1946 på Pilhult. 
  • Alfred Gunnar passerar Enebacken uppe i skogen, men återfinnes sedan i Skara anställd på Scan. 
  • Herbert Natanael är initialt kalkarbetare och flyttar till Axvall.

Brodern Johan August Hedberg f1851 gm Paulina Pettersdotter från Änkegården är arbetskarl på Stommen en period.

Tore Valter Carlsson

träffar sin fru från Tomten i Bolum i Närke och de passerar Lilla Tomten på väg hit. Flytten framtvingas av branden på Tomten och Bertil och familj bodde här från 1946. Tore hade tidigare tagit värvning och blev i samband med kriget sergeant och därefter polis. Tore körde innan kriget Lunds mjölkbil nere vid Mejeriet hos Lund efter att först ha skött om svinen. Bertils syskonbarn har nu stället som sommarstuga.

Stommen Alfred Persson med Tuppen 14'3 Rb

Anders Pettersson 

f1860. När mannen dör intar drängen sängplatsen.

Alfred Persson Krull Bas

var kommen efter Per i Törnagården eller Säckastenssläkten. Han var född 1868 i Säckasten och än i dag minns man hur han lyckats tämja en tupp att hoppa upp på en käpp och sedan upp på hans huvud. Hustrun var Rosabons dotter från Bältaregården. Alfred hade en svart och vit häst. En dag red han upp till Laffen för att hämta honom. Han hade då sin vita häst och en vit kappa. Dottern i huset var inte klar så Alfred red tillbaka och återvände på sin svarta häst och vände en cigarr i munnen och red i sporrstreck och bolmade likt Lucifer, i akt och mening att skrämma, men hans häst, som var gammal snubblade och Alfred föll så illa under hästen att han bröt sitt ben (Håkan).

 

 

Den jassande tuppens död.

En liten anspråkslös men sann historia som ingen bör läsa utan att betala för.
Att den jassande tuppen Hopp idag vandrat hän till de sälla jaktmarkerna lämnande oss släktingar och många vänner samt mig i den djupaste sorg och saknad har jag härmed den smärtsamma plikten tillkännagiva.
Broddetorp den 29 maj 1926. Husbonden.

I lördags var jag på en liten expedition uppåt Billingens sydvästra sluttning, och intet var då naturligare än att jag i förbifarten tittade in hos min gamle vän och böneman, Alfri på Österjaert, den lycklige ägaren av en över snart sagt hela Västergötland ryktbar tupp, som besatt en sällsynt god förmåga i dansandets svåra konst.
”Den jassande tuppen”, som han med ett ganska modernt namn brukade benämnas av ortsbefolkningen, var en för sitt släkte mycket märklig företeelse, som jag vid ett par tillfällen haft förmånen att se uppträda. Det var ett verkligt nöje att se tuppen dansa och jag såväl som åtskilliga andra hade mer än en gång haft synnerligen roligt däråt.
Då jag inträdde i det trevna hemmet på Österjaert välkomnades jag av husbonden med en förebråelse för det jag ej varit och hälsat på honom på så länge, fast det endast var för en knapp månad sedan, och hans goda fru instämde. – Det hade varit så bråttom med jordbruket och mycket annat nu på vårskarven att jag ej haft tid, ursäktade jag mig, och som de själva hade jordbruk blev jag förstådd.
Snart kom tuppen på tal, i det jag frågade hur det stod till med honom och om han ännu var lika pigg med sin dans. Jag ämnade nämligen engagera honom och hans ägare till medverkan vid en rolig fest, som kommer att anordnas häruppe någon gång efter midsommar, varför det låg mig varmt om hjärtat att göra mig underrättad om han ännu hade sitt kurage i gott behåll.
Men nu fick jag den oväntade upplysningen att tuppen ej varit sig riktigt lik på en tid. Han åt ej som förr, drack ej, älskade icke pullorna och ropade ej sitt glada kuckeliku om morgnarne, utan gick bara och hängde huvudet och såg modstulen ut. Hur detta km sig är svårt att säga, men tuppen hade blivit sådan under en tids sjukdom, som hållit hans herre och husbonde fjättrad vid sängen och förbjudit denne att syssla med sin skyddsling, vars tålmodige danslärare han varit. Under husbondens sjukdom hade tuppen dagligen kommit in till honom i stugan, där han stannat tills han sent omsider blivit utkörd. Sorgmodigt hade han blickat upp mot sängen, där hans herre låg utan att få säga så mycket som hans namn, motvilligt hade han fått fösas ut, och väl utkommen hade han stannat på trappan tills solen dalat bortom Hornborgasjön. Då hade hans sköterska fått köra honom bort till hönshuset. Samma historia upprepades varje dag under övra 8 dagars tid.
Vad gick det åt tuppen nu? Kände han ledsnad över husbondens sjukdom ? Fruktade han månne att denne skulle dö ifrån honom ?
- Med dessa och flera liknande frågor i mina tankar lämnade jag Österjaert, under löfte att
taga samma väg hem och då göra visiten längre.

Den dansande tuppen i Broddetorp död.

Den dansande tuppen i Broddetorp har nu slutat sina dagar och vandrat hän till de sälla jaktmarkerna. Det märkliga djurets död timade i lördags på eftermiddagen och begravningen hölls samma dags kväll.
Jag hade varit på en liten expedition uppåt Billingens sydsluttningar och befann mig just på hemväg, då jag nåddes av sorgebudskapet. När jag cyklade förbi det ställe, där tuppen med sin lycklige ägare bodde, tittade jag in. Jag hade lovat detta, då jag tidigare på dagen åkte bort. Nu mötte mig husbonden – f.ö. min gamla vän och ”böneman” – i dörren med orden:
”Nu har dä’ var’t begravning här, mänar han har vurt borte!”
Nog blev jag en smula förbluffad alltid – en sådan överraskning. Av ansiktsminen förstod jag, att det ej var fråga om skämt, och som jag vid bortresan hört, att tuppen en tid varit ”illamående”, anade det mig, att det ej kunde vara fråga om någon annan än denne, och därför frågade jag om tuppen nu slutat. Med tårar i ögonen bekände husbonden detta, och av hans berättelse om tuppens död och begravning, blev även jag rörd, såväl i skrattmusklerna som någon annanstans. Jag tänker även läsaren blir det, när han får höra följande sanningsenliga berättelse därom.
Tvenne anmärkningsvärda tilldragelser hade timat kort före tuppens sjukdom och slutliga död.
Den ena bestod däri, att husbonden träffats av en svår sjukdom (blodstörtning), som band honom vid sängen och förbjöd honom tala och följaktligen även syssla med sitt älsklingsdjur.
Tuppen saknade honom väldigt. Nästan varje dag, under den tid husbondens sjukdom varade, kom tuppen enligt gammal vana in i stugan för att äta ur hans hand och på hans befallning hoppa upp på en stol och dansa under det husets herre sjöng för honom. Men nu fick han intetdera, och därför vantrivdes han. Slutligen ville tuppen icke självmant gå ut ur stugan, utan måste köras ut. Och väl utkommen stannade han på trappan eller i dess närhet, likasom hållande vakt, till dess solen dalade bortom Hornborgasjön. Då måste hans sköterska endra köra eller bära honom in. Från denna tid började tuppen avtyna.
Den andra tilldragelsen hände strax efter det husbonden någorlunda tillfrisknat. Då kom nämligen en denna tidnings påpasslige korrespondent, som hört talas om tuppen att få se denne uppträda. ”Den dansande tuppens” dans var dock, enligt ägarens mening, ej så bra då som förut, beroende på, att han ej kunde sjunga så bra då som före sin sjukdom. Tuppens danstalanger voro emellertid nog tillräckliga för att väcka förtjusning hos åskådaren, vilken fann den dresserades förmåga så märklig, att han ägnade densamme ett omnämnande i tidningen (vilket nog en var läsare av denna tidnings 40 nummers Kort och gott-avdelning observerat).
- Efter denna dag tynade tuppen av allt mera. Han åt ej som förr, han drack ej, han älskade icke pullorna och lät icke höra sitt glada Kuckeliku! om morgnarne.

 

Bonden som lurade Gamlefar i klämman.

Det var en gång en bonde, som hade lovat bort sig till gamlefar. Före innan han gjort detta, hade han varit fattig som en kyrkråtta. Sedan hade han blivit så rik, att någon rikare bonde inte fanns på femton mils omkrets.

Men så hade han ju också lovat bort sig till den lede. Detta hade tillgått så, att han bundit en bibel på vardera foten och gått till en korsväg tre torsdagsnätter å rad. Tredje torsdagsnatten hade gamlefar kommit till honom och frågat, vad han önskade.
Bonden sade då, att han inte hade något emot att förskriva sig till lille falle, bara han i gengäld fick allt vad han kunde önska sig.
”Allt vad du vill, så får lu!” lovade skam. Därpå hade de skrivit kontrakt, som bonden undertecknat med en penna, doppad i sitt eget blod. Däri var föreskrivet, att bonden under en tid av sju år skulle erhålla allt han kunde önska sig. Sedan skulle skam få ta honom.

Efter den dagen hade allting gått bonden väl i händer, allt vad han önskat, det hade han fått, och med allt hade skam hjälpt honom.
Ett år hade bonden väldigt med gäss. När han till Mårten Biskop hade slaktat dessa och höll på med nappningen, tyckte han, att detta var allt ett skams göra. Genast var denne hos honom, beredd att hjälpa till.
”Du har fôr långa naggler, du kan ente dä hära”, menade bonden. ”Kåm hit å sät fingera i lasketånga å lät mä kleppa å klora ett grånnane, så får vi se senn!”

Den lede gjorde, som bonden bad, och denne skruvade till tången hårdare och hårdare ju mer skam skrek, att det gjorde ont.
Detta gjorde bonden med uträkning, att nu skulle han göra sig fri från sin del av kontraktet. Men så långt kom det aldrig – skam hade hårda fingrar – och innan bonden hade skruvat åt så hårt, att skam började be om nåd, så släppte skruven och denne försvann utom dörren.
”Kåm ijenn en anner gång, när-ak har fått ena bätter tång!” ropade bonden efter honom.
Men det aktade sig allt skam för – han hade fått nog. Och som ju bonden hade fått allt han önskat, utom att få skam fast i klämman och klippa hans naglar, så saknade inte denne honom häller.
När de sju åren hade gått till ända och bonden skulle gå och möta skam på vid kontraktets underskrivande överenskommen plats, sade bonden till sin hustru:
”Nu sa du fulja mä å jära allt ja ber läk, annars ä vi tvongna å sjeljas!”
Ja, detta lovade hustrun och sedan gick de till utsatt ställe för att möta skam. Där bad bonden hustrun kläda av sig, och när hon gjort detta och skam kom, tog han henne mitt om och gick och mötte honom.
”Va har lu där?” ropade skam, när han fick se, att bonden hade något med sig.
”Lasketånga!” svarade bonden. ”Nu sa du läta mä jära dä ja velle, när vi va ihop sist!”
Men det ville inte skam höra talas om, utan gav sig iväg det fortaste han kunde. Han hade inte makt, att ta bonden nu för han hade inte hållit sitt kontrakt med denne och låtit honom få allt han önskat.
 Efter hem äg Alfred Persson, Stommen, Bolums socken, född 1868

Lars Pettera Augusta bor på denna del av Stommen hos sina släktingar och förvärvar själva mangårdsbyggnaden.

Linnar Englund

är ägare av Bältaregården genom arv, gift med Flicka från Fridene. Deras dotter Eivor gifter sig med Bror på SvenNilsgården 

Fanjunkare Carl Erik Lund

är gift med sköterska och var tillsyningsman för Bjärsjö skjutfält.


Nils Andersson f1829 äger ¼ med dotter Augusta Albertina Andersson f1872. Han dör 18 och dottern stannar tydligen 

Efter kommer Ernst Gustaf Johansson f1895, men inte förrän 1929, följd av Carl Edvard Gustafsson f1898 Mofalla. 

”Du kommer aldrig se dina barnbarn fast ett dör här”.

 På den vid landsvägen belägna delen av bolumshemmanet Stommen bodde från omkring 1870 en ägare med namnet Nils Andersson, som i dagligt tal benämndes vid förnamn plus gården. Denne brukade i sitt hem taga emot och logera några av de bättre av en tidens gårdfarihandlare, bland dem en karl vid namn Hjort från en socken i trakten av Tidaholm, som emellanåt kom denna vägen och som av ett par minnesgoda åldringar förmodas vara identisk med den i det följande omnämnde spåmannen, ehuru han ej dessa veterligen hade sällskap med några hundar och således ej med absolut säkerhet kan sägas vara densamme.

Denne Hjort skulle enligt uppgift ha varit en förläsen student, som försörjt sig genom ett med en s.k. kramlåda fördolt tiggeri.

”Hjorten” stannade ofta flera dagar i sträck och betraktades nästan som en vän i huset eller åtminstonde som en välkommen gäst. På hans mindre lovvärda strykarliv gjordes här aldrig någon anspelning och han behövde aldrig ligga på logen fast Nis på Stommen sommartiden själv brukade ha sitt sovläger där. Han bereddes alltid plats i stugan, vanligtvis i köket och syntes i sitt uppförande vara en fin karl, skrivkunnig och belevad. Till följd av att han förfruset fötterna hade han dock svårt för att gå och måste ”skutta” sig fram genom livet.

Vid sina besök skrev Hjort alltid ”amerikabreven” åt Nis på Stommen och annat folk i orten, och med födelse- och namnsdagsversers författande och textande var han dessutom anlitad och ofta hade Nis på Stommen en lång lista beställningar till honom, då han kom, och då var det alltid kalas för dem båda i stugorna, ty båda ville gärna ha sig en ”tår”.

En gång när Hjort skrivit brev till en av Nils’ döttrar i Amerika, som kort förut fått ett barn, sade den förre till den senare :

”Det är allt bra underligt, att man skall ha barnbarn så långt borta, att man aldrig får se dem, och det kommer just nu för mej en sak, som jag skall säga, bara du inte blir stött – och det är, att du aldrig får se något av dina barnbarn, fast ett av dem dör här i ditt hus, detta fast du alltid äger synen i behåll!”

Mera ville Hjorten ej säga, trots det att man ansatte honom, och yttrandet råkade snart i tillfällig glömska.

Någon tid därefter hemkom Nisa dotter Tilda, som innehaft plats i staden Lidköping i välsignat tillstånd och som Nis var en sträng karl, som, om han fått veta rätta förhållandet, antagligen skulle skickat dottern på dörren, så vågade den mot dottern ömma hustrun ej omtala hur det var fatt utan föregav dottern vara sjuk och lät denna ligga till sängs.

Allt lyckades också utan att Nis anade eller förstod något förrän saken var överstånden. Men när han slutligen fick veta sanningen och förstod att han förts bakom ljuset, så blev han så rasande, att han icke på flera dagar visade sig i hemmet utan logerade i ladugården och åt hos en närboende broder.

Barnet ville sig dock icke och först när det var dött återvände morfadern till hemmet och familjen, men var fortfarande så gramse att han icke ville se detta, som begrovs utan att han någonsin fästat sina ögon vid det.

Sålunda gick spådomen i uppfyllelse, ty barnbarnen i Amerika kommo aldrig och hälsade på honom, och för sent kom Nis att tänka på denna och dess verkliga innebörd, vilket emellertid kom att ske innan Hjorten nästa gång besökte honom och medförde, att denne ej blev emottagen utan fick söka sig härbärge i en granngård, dit dock Nis följande dag kom och bjöd honom åter komma till sig.


Stommen 14'10

Carl Alfred Johansson f1852 kom före 31 och dör 33.


Nordbergs Stommen 22'1

Cajsa Jonsdotter 

f1829 får detta skifte i arv efter sin fader, men hon flyttar strax till Nestegården och lär nog avyttra detta sitt arv ganska snart.

tomt mellan 1860 och 1925. 

Anders Stierna Bolin 

f1847 kan vara den som brukar denna del av Stommen. Vi måste kontrollera detta. Han kan också ha ansvarat för den Bältaregård, som låg på backkrönet lite längre in på Stomnadreven innan man kommer till Backgården och soldatgatan. Hans son kan ha varit involverad på denna del innan han väljer taxiarbete i Skövde. Gustaf Johan Bolin f1848 kommer och tar över denna del 1910 den ägs sedan av Anders Gustaf Jonsson f1872, som kommer hit 1925. 

Anders Gustaf Jonsson Skatt 3/16

f1872 börjar som torpare å Bräckan i Broddetorp, tar över denna Stommen 1925 och avslutar sin karriär som skräddarmästare i Broddetorp. Han var gift med Store Gustafs dotter Ada från Afzegården. Dottern Anna Kristina gifter sig med. Han kan ha byggt den nu tillbyggda stugan, där förr mangårdsbyggnaden låg, där nuvarande brygghuset ligger. 

Melker Nordberg

Melker är av stenhuggare släkt och kommer till bygden som kalkarbetare och sedan ägare av Gulltorpet. Melker driver sitt jordbruk som han förvärvar 1950 och medverkar vid diverse byggnads och takläggningsarbeten. Han brukar en gård om 2 hästar och 9 nöt. Nu är stället en MC gård. Melker förvärvar halva Krullbas del, när han går bort.
Sonen Tore tar över och flyttar sedan omkring 1970 och Arne Vilson förvärvar sedan marken.
Nils David i Päregården Karlsson f1910 fanns här ett år från 79
och hans son Lars Åke Carlsson f1948 

Nils Månsson fanns på Stommen 1720

Anders Nilsson

f1720 gm Annika är rusthållare för Stommen deras son Lars Andersson f1756 blir storbonde över Stommen NordBredegården och AndersTorstensgården sedan svågern misslyckats.
Annika var dotter till Lars Jönsson / Jonsson gästgivaren Bolum.

  • Nils för mig okänd.
  • Lars f1756.
    • Anders Larsson f1794 brukar Stommen blir nm och rusthållare AndersTorstensgården.
    • Annika gift med Jonas Friman Fjällåkra.
  • Brita Andersdotter f1765 gift till HåkanUddsgården.

Lars Andersson

f1756 övertar efter svågerns avselning Torstensgården.

Johannes Silberg

f1811 är nog blott brukare av Stommen kommen från K Kleva och slutar på Askebacken. kom från Kärragården 43

Anders Pettersson

f1816 på Garpegården gm Johanna På Stommen f1825 som överlever sin man med 36 år. Barnen denna relation stannar inte på gården. Drängen på gården Gustaf Andersson f1836 gifter sig med änkan 2 år senare. Deras son åker till Amerika. 

Frans Gustaf Johansson f1855 står sedan antecknad här som brukare fr 78 

Sven Pettersson i Gästgivaregården står som brukare därefter.

Nämndeman Anders Larsson står som ¼ egare f1794

Feskars Gustaf Andersson

från Fiskaregården i Varnhem f1822 passerar Stommen till Munkgården. Han är vidare slaktare och kommunalordförande Gift med Albertina Lyckman. En son Ture Andersson blir handlare i Trekanten. 

Lars Andersson

f 1824 passerar Stommen på väg till Laggaretorp med Johanna Larm och stor familj. Deras son blir August Granat på Sörgården. Lars återkommer en period från Laggaretorp för att därefter återvända dit igen. 

Johannes Johansson 

gift med Inga Pettersdotter, som gifter sig med Johannes Majen Pettersson brukare av ¼ Stommen.

Lars Kula

sold f1827 under Rökstorp blir brukare av 1/12 el 1/6 Stommen gift med Maja. Han kom före 01 Han dör 1910.

Vilhelm Rehn 

soldatsonen från Västorp f1857 står ensam som häg av 3/16 Stommen kom före 01 fram till sin död 1910. Troligen bodde Emma systern hos brodern fram till hans död, då hon flyttar till Garpegården . 

Johannes Jonsson 

f1843 sadelmakare hemmansägare Stommen lägenhetsägare Fridhem ogift, kommer från Valltorpet under Kåkstorp.


Nisa Stommen Haga 14'15

Bondstuga å ¼ mantal Bolum Stommen, som vid av gårdsägaren skedd försäljning av den dithörande jorden undantagits och sedan bildat den ännu bestående lägenhet Haga, belägen strax norr om kyrk- eller skolplatsen i Bolum. Nisa föräldrar voro brukare av hemmanet Uddagården, där fadern år 1850 dog, varefter familjen bodde å stället.

Bonden Anders Nilsson

f1802 i Smedsgården i Brunnhem under små omständighetert hade varit dräng på Stommen därefter hälftenbrukare på Uddagården, där han lämnar in 1850.  Han gifte sig med Stina Jonsdotter från Hornborga gata. Barnen

  1. Johannes född på Rosendalen under Västorp f1827 är dr på Deragården gift med Cajsa där paret stannar
  2. Nils Nis Andersson f1829
  3. Anders Gustaf Rosen f1832 hade varit torpare på Rosendalen och mjölnare på Uddagårds Q. brukade 1/8 Bältaregården och 1/8 Stommen.
  4. Per född på Uddag Q åker till Am
  5. Maja Cajsa f1840 gift med soldaten Nord Tunhem
  6. Lars åker till Am
  7. Rosa Johanna

och sonen Nils Andersson

hade fortsatt att bruka Uddagården under 50 - 60 talen och senare Stommen Haga på 70 talen och avstyckar detta undantag för sin familj troligen i samband med skiftet. Nils valde Johanna från Häggum och han levde som änkman 10 år och dog här 1918. Barnen

  • Emma Kristina f1856 men jag har inget att berätta mer än att hon var piga i Kyrkebo Varnhem 1880.
  • Frans rymmer till Amerika, men kommer åter som välbärgad man och köper hus i Göteborg. Sambo med Anna Bohlin från Våmb här på Haga Stommen.
  • Matilda blir hushållerska åt handlaren Ture Andersson på Heavägen.
  • Kristina Karolina åker till Am
  • Johanna är hemma dotter här i stugan och dör före sekelskiftet
  • Hilma gifter sig och åker till Amerika
  • Nis Augusta stannar i stugan och förser Bolumbor med underkläder.
Nis Augusta blev ett med stället.


Anders Knarten Johansson 

f1830 gm Johanna Eriksdotter dör 1906 och dottern Matilda ehuru sinnes sjuk tar tydligen hand om denna 1/24

Johannes Jonsson f1843 ogift.

Gustaf Larsson i Humlagården Kungslena står som äg till en Stommen kring 1840 till 50 tal åtminstone, under står Jonas Johansson i Munkgården.

Under står brukare Johannes Nilsson Silberg f1811 V Kleva brukar fram till 1846.

Stommen ¼ Anders Persson i Gästgivaregården, ¼ Sven Pettersson idem, ¼ brukare Anders Pettersson f16
¼ br Lars Jacobsson f1815


1817-31

Jonas Lundberg f1720 är torp under Stommen och kyrkväktare och lämnar sin enka 12 år.
barnen Anders åker till Göteborg artillerist ? systern Maria f1785 kan vi inte spåra
Inga f1796 gifter sig med Spögubbes Dahlqvist nere på Heavägen.

1879

N Andersson ¼, Johannes Andersson ¼, Anders Petterssons arvingar ¼, Johannes Pettersson 3/16, Gustaf Johansson 1/16 enligt GMR 1879

1900

Anders Johansson f1830, Lars Kula gratialist. Anders Gustaf Andersson f1832, Per Alfred Persson f1868, Vilhelm Rehn f1851,  Anders Gustaf Hedberg,  f1856 Nils Andersson f 1829, August Blomqvist sold
Gustaf Bäckström f1863 arrenderar ¼ 08-10 till Samuelsgården.

1910

Johanna Eriksdotter f1833 häg änka, Anders Gustaf Andersson f1832, Johanna Andersdotter bs f1848, Per Alfred Persson f1868, Johan Gustaf Bolin f1848, Anders Gustaf Hedberg f1856, Nils Andersson f1829 äger ¼. 

1920

Augusta Albertina Andersson f1872, Cajsa Larsdotter f1828, Gustaf Albert Jonsson f1862, Anders Gustaf Hedberg f1856, Johan Gustaf Bolin f1848, Per Olof Persson f1868.

1930

Augusta Albertina Andersson f1872, Carl Evert Gustafsson f1898, Carl Alfred Johansson f1852, Johan Aug Hedberg, Carl Arvid Carlsson f1891, Gustaf Albert Jonsson f1862, Vilhelmina Hedberg f Persson f1862, Anders Gustaf Jonsson f1872, Per Alfred Persson f1868

Avstyckning

Soldattorp
Alvhem
Stomnadreven ; 

[ överordnad ] Start ] Gårdar ] Bolum By ] Hof By ] Torp ] Soldater ] Kyrkan ] Qvarnar ] Hjilmer o Folk ] Kommunen ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Backgården ] Brestorp ] Bältaregården ] Böljan o Backen ] Gästgiveriet i Bolum ] Heljesgården ] Holmagården ] Korsgården ] Kärragårdarna ] LarsNilsgårdarna ] Munk_LarsNilsgården ] Munkgårn ] Pilhult ] Ramstorp ] Samuelsgårdarna ] Skattegården ] [ Stommen ] Säckasten ] Tomten i Bolum ] Uddagården ] Västorp ]
[underordnad] Jonas på Stommen ] Spångberg och kärleken ] [ Innehåll ]