Torp på Gästgivaregårdens i Bolum utmarksskift, omfattande all den på norra sidan om landsvägen varande marken. Pär Mehr var markägaren Knut Otto Sundlers allt i allo ifråga om dennes spannmålsaffärer och bedrev själv en del sådana själv. Han blev sedan badkarl å Mössebergs vattenkuranstalt.
Per Mehr far var sekreterare på Korstorp senare arrendator av Kärragården. Farfar var fältväbel i Aklinga.

• han gifte sig med Kloarns dotter på Korsbacken Maja Greta f1844
  • Carl Algot f1866 blev badmästare efter fadern på Mösseberg och kan hjälpligt spåra honom.
  • Johan Vilhelm åkte till Amerika
  • Henning blev dräp av fader. I fyllan dängde han en flaska i ryggen så han dog. Följden förutom sonatore var att han blev religiös och nykterist. Inga offentliga handlingar finnes varför det kan vara en skröna
  • Amanda dör 1.5 år
  • Olivia åker till Amerika
  • Selma f1881 återfinner i i Hjo
• Anna Kristina från Källby f1849
  • Ester f1884 gift med okänd Heidelberg i Falköping.
  • Susanna f1885 tappar kontakten med henne 1902.
  • Hilda f1887 gift Larm, varom vi inte kan bekräfta

Avstyckat f.d. torp å Bolumstorp OlofGrottesgården utmark vid Svensbokärren, benämnt Entorp. Det kan vara byggt av en okänd torpare som ej själv förmått försörja sig på stället skriver Hjilmer. Stället ligger ca 300 m in från vägen alldeles norr om bygränsen. Man kan skönja resterna av det lilla torpet och ladan, som ligger längs med muren. Med utomordentligt små resurser så kan de skapa sin bärgning. Brunnen finns kvar. Källaren tydligt markerad i skogen. Det är troligt att stället stakades ut av Karl, som lämnar en barnkull på 5 barn att skapa sitt eget i skogen. Här finns plats för mer forskning. Far och mor slog sig ner i skogen och bröt mark men detta måste ha skett efter det att kartan 1878 ritades, man minns inget annat än att fadern kan ha hetat Ressla Karl och att hans hustru handarbetade men mer finns inte kvar om detta par. Sist innehades stället av bröderna Karl och Gustaf och systern Anna Karlsson, som övertagit stället efter sin fader. Men barnen lever i friskt minne. Ressla Karla besöktes av bolumsbor, ty det var förr en gammal idyll där. Men torpet visade sig ha en intressant förhistoria.

Sven Flinta 

soldat Sk 340 under Heljesgården f1806 och hans hustru Annika Bengtsdotter från Vrangelsholm. Sven f1806 tjänte 16 år från 1826. Gifte sig med Annika från Segerstad och födde honom Anna Cajsa. Hon gifter sig med Fogla Petter och vi finner paret inne på Holmagården skifte här bredvid. Av övriga barn Johannes, Anders, Anders Gustaf alla i Bolum vet vi inget. köpte det av kommunen omkring 1867, som efter hans död övertar ägandet och säljer sedan till Anders Palm enligt Anders önskemål

Anders Palm

Det kan vara Anders Jansson Palm f1834 som var gift med Maja Stina från Segerstad men barnlösa. Anders uppges också som backstugesittare på Prästbacken i Bolumstorp. Anders Palm stannar inte länge utan Kommunen inköpte 1868 stället av Anders Palm för Jonas Granats omyndiga barns räkning säljer det för 50 kr.

Jonas Granat

omyndiga barn fann sin försörjning här uppe. Jonas som var född 1826 och dog 1885 hade med Lisa från Bolum som hade rimligt vuxna barn. De har en son Carl, som far ensam till Amerika redan 1883 så det kanske inte är denna familj.

Karl Granat

och hans hustru Maria Jonsdotter ägde stället och sålde till Lycke Pär, med nu okänd åtkomst. Det kan vara den Carl som var soldat för 27 Sörgården. Carl var vice korpral och sist gift med Maja född 1818, De hade inga barn men kan ha en fosterdotter Cajsa. Före Lyckepärs köp av torpet hade detta ofta växlat innehavare och bl.a. två gånger måst övertags av kommunen, vilket tyder på att man där haft svårt för att reda sig.

Lycke Pära

kom från under Lycke i N Lundby.

Ressla Karla

egentligen Karl Johansson f1843 i Skarke träffar sin Karolina Kylén från Stenum och 1876 inflyttat från Varnhem, och började sin karriär här som kalkarbetare under Gustaf Kjellberg och tydligen fortsätter som brukare av en hemmansdel i Bjellum och köpte sedan Entorp av Lycke Pära troligen 1872

Under sin brukningstid i Västra Bredegården hade Ressla Karl uppfört en stuga, som vid hans avträde icke fick stå kvar utan flyttades upp i Fåfängan, vilket skedde på så sätt att man förspände densamma med oxar och körde den dit, sådan den var och befanns, naturligtvis med förut nedtagen spismurning. Karl därefter nedsatt sig som torpare i Fåfängan samt sedan 1884 köpte Entorp, som från den tiden blev familjens hem. Sedan Karl avtalat om köp av Entorp, försåldes stugan till den s.k. Stenhuggare Pär, som där var bosatt till sin död. Utom åt skötseln av sitt ställe ägnade sig fadern åt tillverkning av s.k. resslar och benämndes därför därefter för Ressla Karl. Ressla Karl tog sig själv av daga och gav därmed upphov till ett par i avdelningen andeskådare och gengångare återgivna berättelser. Även Karls far och farfar lära så ha dött sålunda.

Ressla Carl var född i Skarke 1843 och förvärvar stället. Gift med Karolina Kylén från Stenum. OM barnen berättar vi att

1. Anna stannar hos sina bröder och var nog sjuk.
2. Emma f1871 gifter sig till Örebro och dör 1938
3. Johan August blir småbrukare vid Döves vid Botorp vars son vi träffade
4. Frans tog till Amerika
5. Ressla Carl berättar vi om nedan
6. Gustaf Likaså
7. Alexander f1886 åter finner vi i Olskroken.

Tre syskon

Av barnen vet vi om Anna Charlotta f1868 var sjuklig och ogift samboende med bröderna i Entorp. Dottern Emma gift i Örebro, Johan August f 1873 småbrukare Lilla Botorp, Oskar utvandrar till Amerika. Karl Albin övertar igenkänningsnamnet efter fadern och är den drivande i syskongruppen, En ärlig, sann arbetsam karl, som gjorde dagsverken på gårdarna. Han var rödhårig och ansiktet pryddes av en stor mustasch. Han var nog ganska hetlevrad och barnen var nog ganska rädda för dem. Han dog på vägen hem från qvarna under dramatiska omständigheter. Gustaf Edvard f1884 överlever sina syskon och flyttar med Svensson i Blombacken till Häggum. Otto Alexander f1886 utvandrade till Amerika, men återkommen samt död och begravd i Kviberg 1950.

.      
Framför stugan låg källaren och ladugården till höger. Vägen upp till skogen gick mellan stugan och ladan. Brunnen finns kvar. Gustaf på promenad vid stugan. Stugan var omålad och väggarna täckta av tidningar inomhus.

Gustav höll sig mest hemma och skötte hushållet var lite religiös. Vid ett tillfälle berättar han för Linus att han ville kastrera sig då han inte hade någon användning för den. Tillhörde en religiös sekt och blev sist kvar. Gustav testamenterade den friköpta marken till Kommunen att ge ved åt de fattiga men den tackade nej. Testamentet återgick då till släkten. Henry Vallgren köpte av dödsboet. Sven och Maja Svensson tillhörde samma sekt var ett syskonpar som bodde i Blombacken, men som flyttade till Häggum tillsammans med den kvarvarande Gustaf, efter att ha rivit stugorna och använt virket till det nya huset. 

Systern Anna isolerad troligen psykiskt sjuk schizofreni och ägnade sig mycket åt handarbete. Man minns henne där hon stod i fönstret med sitt långa hr och bara stirrade. En gång överraskade en besökare henne när hon badar vid stuprännan i ena tunna. Hon skräms och rusar in i huset. Sen hon i sin ungdom sett en T-ford tuffa förbi på landsvägen, vågade hon aldrig gå ner till vägen något mer. När hon dog åkte Karl till Skara och köpte ena kista, som han tog med i bussen. Man berättar fortfarande om att Anna gick runt och samlade ullen och att mor sedan under sommaren karda och spann och att Anna sedan kom på hösten med stickade strumpor.

Ressla Carl Carl Nilsson Holmagården hos Eber

Karl var ute hos bönderna och arbetade, slöjdare av resslar, såll och dylikt. Karl dog plötsligen på vägen hem från kvarnen en dag. En duktig arbetare som var en god stenmursläggare och jordbruksarbetare och som städslades lite var stans bland annat av Karin i Källängen. Har lämnat ett gott minne efter sig med sin ståtliga svarta mustasch. Annan  uppgift om Karls frånfälle är att någon hade fällt en stock över hans framfart och Karl blev förbannad. Tog sin kälke och baxade på stock och skulle dra den på vägen men kälken skar ner Karl blev än mer förbannad och tog i av alla krafter och får troligen en hjärnblödning. Man finner honom på vägen och Linusa fru rusar hem för att ge honom filtar. 

Så här såg gårdssamlingen ut. Vi kan vidare berätta att brunnen var så sval att Ressla Carl kylde mjölken därstädes genom att sänka ner krukan i brunnen. 

Torp på Bolumstorp Sörgårdens utmarksskift, efter sitt läge benämnt Råberget. På kartan från 1870 står intressant nog namnet Åbergstorpet. Kan vara det torp, som ligger alldeles norr om gränsmuren vid det nyligen skapade hygget. Här finner vi ett 4x5 m väl murad vägg med en kaffepetter i mitten. I muren vid sotbrända stenar ligger en emaljgryta gömd. En rörspislucka halvrostad ligger någon meter från stugan. Framför stugan en inhage om ca 10x10 m och i diagonala hörnet åt norr en murrest som antyder ett skjul om ca 1.5x1.5 svinstia(?). Nordväst om denna inmutning en likaså inmurad 10x15 m ingärdning med en öppning i väster. I denna muren en stenhög som kan vara en spisrest. Norr om denna hussamling finns enstaka murstråk och stenhögar, som kan vara stugrester eller rester av uthus. En mager jord mellan stenar och kullar kan ha varit föremål för deras bärgning. Läs om Trollen i Råberget.

1852- Lars Johan Fahlgren

f1809 bodde äldst känt en torpare vid namn Fahlgren f1809 han kom hit till denna plats 1852, som före sin död 1879 åtnjöt understöd av kommunen, som dock avskrev sin fordran därför mot villkor, att arvingarna ansvarade för änkans försörjning och ställde full säkerhet härför, vilket de också gjorde. Han var son till frälsebonde och mjölnarson från Valtorps hållet.

Lars Johansson Fahlgren f1809 torpare i Råberget under Bolumstorp Törna - och Sörgården var född 1809 i Segerstad och hade tidigare varit mjölnare i Åkatorp och gift med Gustava f1811 i Grolanda.

• Charlotta 1838 g med torparen Johannes Larsson Sandtäkten Häggum
• Johan August
• Maria Sofia f1843, gift med en Sven Dalberg på Blombacken
• Lars Johan f1847 Bjärsjö. Är dr på gårdar och jag återfinner honom som häg på Holmagården Friggeråker 80, Mörkagården Vattenkuranstalten Mösseberg 1890 .
• August f1855

Kommunstyrelsens protokoll 1877-03-27 § 3. 
Det understöd Lars Fahlgren under Sörgården, Bolumstorp, i livstiden erhållit beslutades av kommunstyrelsen skola efterlåtas mot villkor att arvingarna ansvara för änkans framtida försörjning och inom tre månader här efter ställa full säkerhet härför, i annat fall skola medlen av hans efterlämnade kvarlåtenskap utsökas. // A. E. 

Efter makens död finns hustrun kvar här som backstugehjon 1880 flyttar hustrun till Dalarna.
Hos paret bor Cajsa Andersdotter f1805 som i stort sett hela tiden ej kunnat försörja sig.

Troll Erik Pettersson

f1802 var född på Västorp av fader med rötter i Härlunda. Han hade varit brukare i Bolum och hänvisas hit på sin ålderdom. Stället säges av en ortsbo bestämt ha innehafts av Troll Erik, åtminstone hade han så hört det benämnas. Möjligheten av minnesfel eller förblandning av benämningarna Troll och Kari Erik synes emellertid icke vara utesluten, då dem förre i så fall måste bott där före Fahlgren, skriver en osäker Hjilmer där Alfred Persson 1930 stod för informationen.

Rehn har berättat att Trolle Erik läste med barnen här uppe för att preparera dem inför deras möte med skollärare Hedrén. Denne Troll Erik skulle alltså vara och torpare under Grottes och Törnagården och vara gift med Sara en dotter till Vänfast. Sonen Johannes gifter sig till Änkegården, Per blir soldat under Gåran under namn Rik, Beata gifter sig till Ullene. Kyrkböckerna ger oss information att han verkligen har funnits. Vi kan tillägga att han gifter om sig här uppe med änkan Cajsa från Ringagårds Gata.

1877 -07 Kari Erika i Råberget

Efterträdare å stället blev en hästhandlare, som utflyttade från Sjogerstad och benämndes Kari Erik, som där, ehuru han redat sig mindre väl som bonde, synes ha fört en i ekonomiskt hänseende mera lyckosam tillvaro. Hans igenkänningsnamn via modern, som hette Karin.

Kari Erik hade vid ett tillfälle varit med på ett supgille, varvid både han och de övriga deltagarna däri blivit "redit fulla", så att de ej mycket visste vad de gjorde och förde ett hejdundrande oväsen. Bland annat stoppade de in Kari Erik i bakugnen och drog kring en av de andra i den av festandet uppkomna orenligheten på golvet. Denna nämnda bravad gick till historien i så måtto att därom diktades en visa, vari ingick strofen:

"De klente åmmen
mä Kari Erik.
å sopa gulvet
mä Dôppa Pär".    Visan diktades av skollärare Skårman i Sjogerstad.

Erik Johan Jonsson torpare i Råberget under Bolumstorp Sörgården f1826 i Segerstad och gift med Maja Stina från Värsås. Familjen inflyttade till Bolum 1879 efter att förut ha bott på Allmänningen och Tovatorp i Häggum, samt övergivit stället omkring 1907 Tovatorp Stommen. Tre av barnen far till Amerika, men en dotter Emma gifter sig nere vid Björkes och gifter sig med Björka Ville. Emma och hennes man åtog sig efter faderns död vårdnaden om modern och erhöllo därför av dennas övriga barn, som utvandrat till Amerika 7000 kr, att köpa sig en gård för och fingo sedermera arv efter någon av dessa samt köpte sig en större sådan Brunnsgården i Djursätra, vilken deras son och dotter nu innehava o bruka. // Statars Elin 1953.

f1855 slutligen den s.k. Översten, en f.d. dräng och son till soldaten Voltär från Mossagården Brunnhem, som för sina översittarefasoner erhållit detta kläknamn av arbetskamraterna. För Översten hade bosättningen här endast varit avsedd som tillfällig, nämligen medan han uppförde sig en annan bostad och ladugård närmare landsvägen. Översten hade nämligen avtalat med markägaren om att här få annektera ett område till torp.

Översten tog sig också an detta företag, odlade och byggde ladugård, men någon stuga blev aldrig uppförd - medlen räckte inte. Medan nu Översten gick här uppe och påtade i den rätt vattensjuka jorden samt genom dagsverken sökte tjäna till det nödvändigaste, växte dock barnen upp och kom ut i världen, där de sågo bättre jord och möjligheter samt övertalade fadern att flytta därifrån, vilken denne också till slut gjorde, börjande det nya seklet på ett nytt ställe, Ullaklon i Ullene socken. Översten Gustaf Persson var född 1855 i Brunnhem tog sin fru Maria f1857 från Stenstorp. Enok, Hilda, Sven, Johan Edvin och Hilmer är barnen.

Före Kruta Buss bodde där en familj, som kallades "Översten" i ett skogstorp till Holmagården. En av de mest primitiva och fallfärdiga stugor jag minns. Kruta Buss var lite velig, så där oförargerligt, hade i sin ungdom, sades det, gått igenom en svår kris, som bröt ned honom. Det var sagan om den rika flickan och den fattiga pojken. Flickan var herrgårdsfröken där ha var dräng. Han levde av människors barmhärtighet, dock utan att tigga, gick i bygden med stamhåll på vissa ställen. Jag har några minnen från Kruta Buss. Jag vallade korna ensam en dag då han kom stigen fram. Jag hälsade och han stannade en lång stund. Jag tyckte tiden var lång att gå ensam i hagarna och det tyckte förmodligen han med. Han talade om lite av varje, men man fick inte fråga, det besvarades inte. Han hade också gått vallpojk i unga år, sade han, så sjöng han några visstumpar från vallpojkstiden medan han slog takten med vallräckan. Jag mins än hans sorgligt, hjälplöst olyckliga ansikte. En annan gång kom han hem och ville köpa mjölk, fick så också, en s.k. kannekruka c:a 3 liter. När han skulle betala hade han endast en tioöring i nypan. Mor sa då att han fick mjölken ändå. Då lyste han upp och stammad fram: "I-i-i ä-ä-ä~s-n-ä-l-l~e-r i-i A-n-n-a" bugade artigt och gick. En dag i havrebärgningen hjälpte jag Bohlin att plocka neker. Då kom han med en huggorm hängande tvärs över käppen framför sig. Käppen var alnslång. Då blev jag hemskickad, arbetet slutade för dagen, det var vid 3-4 tiden. Men jag gick långsamt hemåt för jag ville se vad de ämnade göra med ormen. De stoppade ner den i en literbutelj levande, sedan lades buteljen i ett grävt hål under fähus tröskeln. När jag berättade om det hemma sades det att detta var för att skydda mot otur och "förbytt" i ladugården. Kruta Buss hade alltså fått beställning på en levande huggorm för nämnda ändamål. Detta skedde så sent som 1906-1907.

Kruta Buss – Anders (Gustav?) Andersson född 1846, hade en historia fylld av mänsklig tragik. Han berättade ett och annat med långa mellanrum och så småningom kunde följande utformas: Han var troligen född på Billingen neråt Varnhem och kom som fattig vallpojke till Backa gård. När han var i tonåren behagade en av herrgårdsfröknarna ta honom till leksak. Då leken senare visade sig få alvarliga följder blev det han som fick uppbära syndastraffet, vilket utmätte av frökens fader enligt tidens sed. Någon annan rätt än fadern husbonden - blev aldrig åtspord. Det var i nävrättens och husagans tid. Pojken blev alldeles omåttligt misshandlad, så djävulska plågad, att han fick talfel och stammade hela sitt liv. Dessutom brast en del av förnuftet. Inte så att han blev sinnessjuk i vanlig mening men han blev velig, oföretagsam och olycklig. Kunde inte företaga sig något arbete mera utan gick än här och än där och småpysslade och levde som dagen kom. Då stugan däruppe i markerna stod tom fick han bo där, tills den formligen ramlade ned. Då flyttade han till en gumma kallad "Tupp Maja" i Rådene skogen. Där bodde han i många år tills gumman dog. Då var han mellan 70-80 år och fattigvården i Bolum fick ta hand om honom helt och inhyste honom i fattigstugan till att börja med. Senare inhystes han på annat håll, sannolikt hos målare Skog. Han dog i början av 1920-talet. Förmodligen var han född på 1830-talet senare del, men det är även möjligt att han såg äldre ut än han var i verkligheten på grund av sitt yttre. Vi kan göra vissa jämförelser med småfolkets rätt och behandling nu och då. Sådant finge inte ske nu, men då var det inget ovanligt. Saken bara tegs ihjäl, ingen talade vidare om det, om än många harmades aldrig så mycket. Intet hjälpte, ty herrarna hade makten och rätten berättade Blomqvist 48. Kruta Buss var son till Anders Krut under AndersGunnarsgården Bjellum Nr 324 Skaraborgs Regemente.

Kerstin hade en stor beundrare i Kruta Buss men denne undanträngdes av en annan kavaljer, en gårdfarihandlare i lergods, vilken hon gillade bättre och sedan fick sig en son tillsammans med. Krut var naturligtvis svartsjuk och när trolovningen mellan dem genom en liten fest skulle firas fick den försmådde enär ingen av de inbjudna behagade infinna sig, ett tillfälle till hämnd och diktade en visa om den misslyckade tillställningen. Denna visa, som undertecknad (Hji) haft förmånen att höra av författaren själv, var av följande noga återgivna lydelse.

Trolofning kalaset

Mer om Kruta Buss