Staden Vid Hornborga

En annan av de i Hornborgabygden så talrika sägnerna berättar, att Gustaf Vasa en gång velat förflytta staden Skara till den på östra sidan om Hornborgasjön belägna byn Hornborga. Denna sägen bestyrkes till fullo av historiska urkunder samt från av nämnde konung utfästade förordningar och brev.

Konungen, så berättas det, hade funnit att några av Västergötlands städer, dels voro för små och dels lågo illa till för handeln, vars upphjälpande låg honom varmt om hjärtat. Sålunda hade han vid ett tillfälle befallt Bogesunds (nuv Ulricehamn) borgare, att flytta till Jönköping, vilket något hårda påbud emellertid ej åtlyddes. Falköpings litenhet gjorde även att dess tillvaro som särskild stad snart hotades av ett påbud från konungen.

Så hemsöktes Skara år 1545 av en förödande vådeld, som lade större delen av staden i aska. När nu Skara borgare hos konungen begärde understöd för återuppbyggandet av sin stad fann denne tillfället lämpligt, att företaga en omplacering i större skala av västgötastäderna. Av den förordning eller brev konungen i denna fråga utfärdade finna vi, att det under 1500-talet varit rätt illa ställt såväl med ekonomiska som andra förhållanden i de vid denna tid mycket små och obetydliga städerna i det inre av Västergötland.
Nämnda brev, daterat den 2 maj 1545, är ställt till konungens högstbetrodde ståthållare i Västergötland, herr Gustaf Olsson (Stenbock). Ett utdrag ur detta synnerligen intressanta dokument, lyder i något moderniserad form : ---- ” Och efter vi förnimma, att Skara by sådan skada av vådeld skedd är, synes oss föga nyttigt vara, att på den plats något mer byggt bliver, efter staden där, som var man vet, så illa belägen är. Och haver Sten Eriksson undervisat oss om Hornborg, att där en mäktig skön lägenhet till en köpstad vara skall. Därför må I handla med de Skara borgare och råda dem, att de ville flytta sig till förenämnda Hornborg, där de ock för allehanda sakers skull fast bättre och visligen bo och bygga kunna. I måtte och väl förbjuda dem, som nu är bränt för, att de eller andra där i Skara icke mera bygga, förrän man ytterligare därom förtänkt bliver.

De av Bogesund, efter de besvära sig fast att flytta åt Jönköping, måga ock väl draga till förenämnda Hornborg. Sammalunda de av Falköping och de andra små städer. --------

Emellertid hörsammade icke städernas borgare påbudet, om övergivandet av de gamla boplatserna för att börja på nytt vid Hornborgasjön, utan besvärade sig häröver hos konungen. Denne vidhåller likväl i brev till samme Gustaf Olsson av den 29 juni 1545 sin befallning och bemöter invändningarne mot förflyttningen sålunda:

”Som I ock skrive, att de Bogesunds och Skara borgares största besväring är, att dem icke gives så god tillfälle till åker och äng där vid Hornborg, som de vana äro att hava vid Skara eller Bogesund. Så kan samma deras besväring föga förslå, efter vi ju så väl hava råd att hjälpa och förse dem vid samma Hornborg med våra och kronans ägor som vid Skara och Bogesund, där de ock hava haft och njutit kronans ägor. Detta mågen I ock giva dem tillkänna”. ------

Någon förflyttning av städerna ifråga blev dock icke av. Skara borgare fingo själva uppbygga sin stad. Konungen synes stillatigande ha låtit sin fordran falla, när han såg att allt för starkt motstånd mötte. Ännu ligga de gamla västgötastäderna på sina forna platser, och den tilltänkta stora köpstaden, vid Hornborgasjön blev aldrig byggd, men kanhända finna vi till denna begynnelsen i det i stadig tillväxt varande Broddetorps stationssamhälle. // Lodhne // H J

Kåxtorps Rote

Kåxtorp
Laggaretorp
Åsbotorp
Walltorpet
Esplund
Ringagården 
Ringstorp

Övre Skattegården 

Mossebo
Lillegården
Hättebrunn
Gattorp
N Snikens Qvarn

Överby Rote

Vallen Hornborga MånsSvensgården u Hovslagaregården 
Hulegården 
S Snikens Qvarn
Backgården
Deragården
ArvidMikaelsgården Vallbodal
Hr Lagesgård
LarsSvensgården 

Allmän Bymark

Eriksberg, Kuskalyckan, Hildingsberg, Folkskolan Småskolan, 

Nederby Rote

Hwassagården
Stommen 
Löfåsen, 

Bosgården 

Hallingen, Backatorp, Olofstorp, Grenstorp, Lugnet, Åsen, Dalen, Skogstorp, Nybygget, Backen, Persberg, Fjellet, Uddeberg, Fattighuset 

Socknen

15 3/8 mtl 16,98 km², 288 pers bodde här 1928, 161 bodde här 1971.  Hornborga omtalas först 1378. och Hoornborom 1383, Hornbore 1391 och Hornborgh 1492. Borra är tydligen ljudmässiga förebilden. (Horn på vinkeln och borra på den djupt nedborrade flodbädden, eller mer trovärdigt bora = bärare). Sen finns det ju de som ser det som ett genitiv av Hornbore som nämns i Voluspa. Inte slut med det. Namnet kan härröra från en kvinnlig motsvarighet till strömkarlen - eller ett ursprungligt ånamn bildat till ett Hornbori som namn på strömkarlen. Nu får det räcka men fantasiin tryter inte för det.

Skolan i Hornborga

Fattigvården

I Hornborga mitt emot folkskolan fanns en fattigstuga. Den såldes för 50 kr och revs 1900. Holesas el Grensas stuga på Bossgården flyttades till Skara 1914 och uppges vara en fattigstuga.

Qvarnar

Hornborga Kvarn nämndes redan i mitten av 1600-talet och ägdes av Harald Stake. 1685 ägde generallöjtnant Johan Hård och mjölnare var Pähr Gunnarsson. S och N Snikens kvarn ligger inom Hornborga. Snigerna ägdes av Ulf Bonde på 1685 och arrenderades av Tore Pährsson.
Gamla primitiva Väderkvarnar som stod på Ekornavallen i mannaminne skriver BB 1924 och gåvo en prägel åt landskapet.

Marknaden
från hösten 1884 till till hösten 1915 hölls marknad i Brobacken Hornborga och administrerades av Hornborga Marknads bolagmed aktiekapital om 450 kr. Under 84 - 98 hölls en vår och  en höstmarknad

Ekornavallen

"taldi lagh a Linkornae wallum", bidrar naturlgen till att socknen är den fornrikaste i trakten. I början av 1800-talet fanns 20 talet bautastenar men på 20 talet fanns blott tio kvar. Assar Blomberg konstaterar att vallen till största delen är uppodlad efter att ända till mitten av 1800-talet utgjort en med enbuskar och ljung beväxt ödemark. Gir-ommen eller Gigerommen. Enl Hj Lindroth tolkar han detta som Jättekvinnans ugn . Allmogen förställde sig att den var byggd av jättar och att gånggriften utgjorde en ugn. Gravkammaren är 10 x 2 m och gången 8,5 m. 1912 blev den nordliga stenen sönderkiladoch 1928 blev en av gravens stenar kullvräkt och en annan bortförd. Antikvarien K G Hilfeling betecknar graven som ett märkvärdigt stenkummel vilken utmärker denna plats. Ungeför 600 alnar därifrån är en stor sandmark med en höjd i väster varpå den stora stenröset ligger. Om denna plats varit de stora göternas offerlund för de hundra gudarna så är platsen väl vald. Kronoparken Billingen börjar strax på andra sidan ån. På Ekornavallen finns ytterligare två gångfrifter , en ett par hundra m SO om Girommen. Av den gravkammaren finns kvar två sidohällar och ena gavelhällen och av gången fyra sidohällar. Den andra återfinns omkr 150 m längre söderut. Av denna är ena gavelväggen och två sidohällar bevarade. Av gången endast två sidohällar. Oster om Girommen en domarring med fem stenar. Den största bautastenen mäter en höjd av 3 meter (G Bruzevits, som 1860 besökte platsen, tror att denna sten ursprungligen utgjort en av bärarna i en gånggrift och att den sedermera blivit upprest vid vägskillnaden. Han omnämner fyra betydande stenrös på de omgivande stenåsarna, ett av dessa var c:a 95 stegsomkrets och i dess kraterformade mitt synes ännu hällarna av den rubbade gravkistan. I en av de resta stenarna på Ekornavallen iakktogs urgröpningar av omkring 3 tums diameter(älvkvarnar) Sune Lindqvist anser det ej alldeles uteslutet att några av de från gånggrifterna rövade hällarna rests först under Kring-Alles (lagman Alli) tid.

Vis Stommen vid ladugården stod förr en bautasten och längre i väster ytterligare två jämte en domarring med kvarstående 8 stenar.

På Uddebergs ägor finns tvenne gravhögar, varav den större kallas Odensrör. Mitt emot ligger en avrättningsplats. Ingeborabacken, där en barnamörderska avrättades. I närheten en offerkälla.

Eckornavallen uppodlades på kringliggande socknar enligt förrättningar av 1725 och 1752. Hade varit kronopark, trots det, att den i urminnes tid varit uppodlad. Hornborgaborna hade erhållit intäkter i Vallen för den skada sjön tillfogat den. Det Magnus Ladulåska annekteringen hade skett i anledning av riksdagsbeslut av den 14 april 1287. Här 1808 Segerfelts lycka.

Otterberget

På gamla kartor från 1700-talet omtalas "som förr varit kungsgård" Sch. Vid 1800-talets början funnos obetydliga kvarlevor av detta slott bestående av tre källare, vilka säges ha varit murade av huggen sandsten (Berggren). R Söderberg ( Sv dagbl 1920-11-07) ser i spetsen på udden en idealisk byggnadstomt för en borg eller ett fäste. Strax nedanför där slottet legat sträcker sig en stenrev ut i sjön, och vid dess slut vidtager ett pålverk av ek med ännu väl bibehållna pålar om ända till 8 fots längd, som synas mycket väl vid lågt vattenstånd. (Jesper Swedenborg snidade kistor av detta enl Sch). Av vad man kan se rör det sig om en brygga eller även en bro , ty enl gammal sägen skall mellan Utterberg och Oran fordom varit en väg. Inte omöjligt då det bara är 1/4 mil och grunt och består av på flera stöällen av en ej särdeles bred men tämligen hög stenrygg. Efter 4 sänkningen träffade man på pålverket som stack upp utur dyn bestående av en rad stående ekstockar. I botten var det som ett golv av furutimmer. Mellan stockarna hitades en skära och en stridsyxa av järnfäst vid ett multnat men hållbart skaft. När BB besöker 1929 var allt åker. Kvar av slottet var tre hålor i marken ca 2 m djupa och 7-8 m i genomskärning. Två bredvid varandra den tredje i vars botten fanns några sandstenar, låg ett 30 tal meter mot Stommen. I åkern lågo två stenar möjligen hörnsten till en 16x9 m byggnad. Gamle Silberg berättade att det fanns tegel i botten på dem vid grävning 1905. Lämningar efter murade källare.

Bankastugan

Skänktes hösten 1922 av greve Edw Hamilton, Bosgården till den nybildade Hembygdsföreningen. Stugan var så förfallen att den måste så gott som helt ombygga, men man sökte strängt bibehålla den gamla typen. Den 1925-09-02 invigdes stugan. Sold Bank Backgården Hornborga ägde stugan. Han hade deltagit i Dansk Tyska kriget 1848. En dag kom en dam till soldaternas förläggning och tilltalar bl.a. Bank och frågar: "Har De nogen kone?" Bank svarade: "Jae dä harák le ena hemma, men ho ä krokhornter". Historien blev känd på bygden så hans gumma fick heta "den krohornta".

Hornborgastugan

Tjänstgjorde som fattigstuga från 1700-talet. Finns i Skara den andra finns på Skansen.

Bron vid Hornborga

1677 beviljades av häradsrätten Hornborga - Sätuna borna, som hålla den stora bron över ån därstädes, varest stora landsvägen framlöper, efter nämndens prövning till brons reparation och förbättring, som nu mycket stark är, ekestockar, emedan på denna   ingen skog är, varom de till en evärdelig gunstig befordring hemställer hos herr jägmästaren under tjänste rekommenderas på tjänlig    att åtnjuta.

Diverse notiser från Hornborga.

Genom KB:s resolution av den 13 dec 1733 erhöll Hornborga byamän rätt till intäkter å Eckornavallen i ersättning för de skador Hornborgaån åsamkat dess ägare.

Billström hittade en armring (av brons) i Träla källa. Denna köptes av insp. Strandberg i Broddetorp för 5 kronor.

kallades så i db 1834 Seg 

Byggn. Entreprenör Gustafsson vid sjösänkningsföretaget son (från Mjölby) tog foton å verket. // Biljer.
Gustafsson satsade 182000, och borgen 40000.

Skaraborgaren för den 26/4 1952 behandlar Hällristningarna.
"Gårdar och Människor" av Anna von Strokirch – Fridner, Töreboda 1947
1707 14/1 dog Sven Andersson i "Därag"., Hornborga.
1711 12/2 begrofs Sven snickare i Bjellum, 65 år gl., drunknad i Hornborga.
Mellan 11/9 1711 och 20/1 1712 dog 80 personer i pesten.
Den kyrkohistoriska Otterska graven fanns i Hornborga.

Kommunen

Hornborga Kommunalordförande

-1874 Johannes Larsson Ringagården på Gärdet
-1878 Jesper Svedenberg
-1882 A J Svensson Hwassagården
1885-1886 S A Gustafsson i Deragården. (Gåsen)
1887 - 1891 L J Jonsson i Arvidsgården.
1892 - 1898 Anders Johansson Svensson i Hwassagården.
1899 - 1916 Simon L Johansson i Hovslagargården.
1919 - 1928 K A Holmgren i Folkskolan
1929 - 1935 Johan Silberg i Stommen
1935 - 1939 John Eriksson i Bosgården
1940 - 1951 Sven Johansson Hovslagargården Herbert Olsson Uddeberg

tilllägg

Huru bosgårdsborna fick sin skogsskift vid Brunnhemsberget.

Till hemmanen Bosgården i Hornborga har sedan omkring 150 år tillbaka i tiden hört ett markområde i Broddetorps socken vid foten av det s.k. Brunnhemsberget.
Detta markområde och kringliggande nejd är numera beväxt med vacker och frodig skog, men ursprungligen var här endast kalmark, som av de kringboende bönderna nyttjades till kreatursbete.
För ännu längre sedan eller under tidigaste medeltiden voro Broddetorps socknens bönder oinskränkt ägare till ifrågavarande mark upp till bergets högsta klint, där den sedan betraktades såsom allmän eller gemensam för de angränsande socknarna.
Genom 1382 års riksdags beslut, då konung Magnus Ladulås erhöll som sin och rikets egendom nästan allt i landet, som icke utgjorde socknars, byars eller hemmans enskilda tillhörighet, underlade sig kronan så småningom med tvivelaktig rätt även stora enskilda områden, såsom t.ex. här i trakten områden nedanför bergets högsta klint.
Traditionen bevarar ännu minnet av dessa orättvisor och runt Billingen, som efter detta blev kronopark, kan man ännu idag få höra talas om de stridigheter där förevarit om rätten till dessa s.k. ”unnermarker”.
Men vi komma bort från ämnet. När kronoparken kommit till lämnades efter hand av kungl. maj:t, kungl. befallningshavande, o.s.v. tillstånd till upptagandet av lägenheter och intäkter på densamma och det slösades med rättigheter av skilda slag på dessa de kringboende böndernas forna egendom, så att många ”utbördingar” även fingo del i dessa marker.
Sålunda kom sig att – vad vi nu skulle tala om – hemmanen osgården i Hornborga – vilken icke ursprungligen varit mot allmänningen angränsande – på den från Broddetorps socken annekterade marken erhöll betesrätt till sexton hästar eller ”meniga” nötkreatur.
Uttrycket meniga i urkunder låter en förmoda att gårdarna erhållit denna förmån på föranstaltan av någon militär myndighet och ifrågavarande rusthåll – som i likhet med flera andra hemman i socknen var hästehemman under Västgöta regemente – till styrka.
Under senare delen av 1700-talet återvunno dock socknarna kring kronoparken Billingen i de flesta fall sin förlorade rätt till dessa marker och den 18 juli 1794 hölls för Broddetorps del sammanträde med delägarna i denna återförvärvade sockenallmänning för behandling av bl.a. dess delning mellan hemmanen eller bibehållande i oskiftat skick.
Bland uppräknade finare herrar och onämnda bönder, hade till sammanträdet infunnit sig från Bosgårdens 2 mtl Jonas Bengtsson, Peter Jeansson och Lars Johnsson, krävande med stöd av gamla domar, att få del efter hemmanstalet i ifrågavarande mark lika med socknens hemman.
Detta bosgårdsböndernas påstående bestreds emellertid helt och hållet av Broddetorps socknemän, men efter att en stund ha disputerat med varandra därom, medgåvo de senare slutligen ”till undvikande av en kostsam rättegång” de förra den krävda rätten för 1 mtl, varmed dessa – å sin sida visande myndigheterna sitt förtroende – också läto sig åtnöja.
På så sätt tillfördes hemmanet Bosgården genom av statsåtgärder skapad oreda ett markområde, vilket eljest antagligen aldrig kommit gården till del.

Onsänga, ängarna vid åns utlopp i Hornborgasjön. I skrift förekommer feltolkningen
Odensängarna.
Gåsahulja, Gåshöljen, en förvanskning av Oshöljen d.v.s. det ställe där ån räknades
utmynna.
Borsgårsbrona, Bosg.-bron, ett senare namn efter den där invid liggande gården. Här var
under bytiden ej bro men väl vadställe för kreaturen.
Fjällt, det vid sagda gårds och motliggande åkant idagengående sandstensberget, vars
södra sida dock även benämndes
Tån samt under bytiden utgjorde samlings- eller skillnadsplats för kreaturen.
Hôlma, Holmarna, ett här av åflödet bildade och kringflutna låga holmar, varav den ena,
Spångabacken, nu borteroderad, utgjorde ändfäste för en här utlagd spång,
som från södra sidan ån ledde till
Nerbun vid kyrkan, den nedströms liggande av Hornborga sockens två byar.
Hursensturta, Hors- eller Häststörtan, en så benämnd
Vattengata, som ledde ned till det i ån belägna
Vattnet, som användes för byns hästar och kreatur vilket ställe också kallades
Vadet, emedan det ibland användes som vadställe, där än ett stycke uppströms (till bron)
kallades för
Förvattnet, såsom ”före vattnet” liggande. den
Överbun motliggande sidan av ån kallades för
Brobacken, emedan den utgjorde ändfäste för
Honbôrjebro, där från dennas tillkomst fanns ett
Honbôrjeva, fast detta nu är länge sedan, vilket från
Kvarnabacken sluttningen ned mot
Ringagårs- eller
Honbôrjekvarna gick över
Kvarnabronas
Hjulgrav över till
Drakaberget, efter en här bosatt man även kallat
Hôlma Backe, Holms backe, samt därifrån över
Strömmen eller åloppet till
Vaberget, som Brobacken enl. trad. då benämndes.
Harradammen, varifrån
Kvarnåran ledde till kvarnen, vilken har sitt namn av att herrarna, traktens ”bättre” karlar
där brukade bada. Här ovanför hade man sedan
Åkatôrpa Kvarn, längesedan nedlagd och
Nolsnika, norra eller nedra Snikens kvarn med den å andra sidan ån liggande
Åbacken, där fordom fanns ett garveri. Den till kvarnen hörande dammen saknade annat
namn än
Kvarnadammen. Ovanför denna och strax nedanför
Jonkeradammen, som dammen till
Sörsnika eller
Östra Sniken ben. vara ett vadställe, som till skillnad från andra sådana i orten kallades
Snikava’t. här fanns för gående en spång över ån, vilken av samma orsak benämndes
Snikaspånga. Den hit ledande vägen från sätunabyn förbi
Eckornavallen, benämndes för
Falaväjen, antagligen av sin fortsatta sträckning upp mot
Forts. n. s.
Forts. Hornborganamn s. 2

Segerstafalan. Uppströms från Sniken låg inom Hornborga sockens gränser hemmanet
Kåkstorp, där för längre tillbaka även fanns kvarn, men här var eljest en som man skulle
kunna säga död bygd, som slöts med
Tingeva, ett vadställe vid gränsen mot Håkentorp

Tillägg.
Kläckehulja, nere på Onsängen.

Store sten ligger på Artur Fredrikssons i Månsag., Stenstorp, skogsskift.
Skinten är det kring denna sten belägna området.
Olofs äng eller rättare sagt
Ohls äng är en plats på Billingen som sökes av Bolumsborna.
Ohlsjön ligger i gränsen mellan Gudhems, Kåkinds o Valle härader.