Almeö

Var från början ett fiskaretorp under Stora Bjurum.

Erik Soops änka Anna Posse bortbytte Almeö till Mattias Soop mot en gård i Småland.

P E Lindskog berättar 1812 att Almeö i Hornborgasjön, som ehuru nära Hornborga och Stenum bys ägor likväl hör till St. Bjurum. Här bärgas ett gott hö till 50 stackar årligen. Denna ö är ganska vacker och försedd med skog av ek, alm, ask hassel och flere fruktbärande småbuskar, hvarföre den om midsommartiden mycket besökes. Utom nyssnämnda sjö, hvarest fångas mycket fisk, såsom gäddor, sutare, mört, abborrar och stora rudor.

Lars Lundell

f1792 kom hit från Hakåsen till Almeö 1849.

Sonen Per Johan Lundell

f1824 tar över och bodde här på ön som fiskare. Han fanns här när han 52 gifte sig med Maja Cajsa Johansdotter från Varnhem. Han uppför sitt Nyäng under Nedre Skattegården och går i land 1865.

Set Leopold Smedberg

f1815 i Varnhem fd inspektör extra kronojägare ägde Almeö. Familjen flyttade hit 65 från Stommen och Munkgården och änkan med barn återvänder 73. Leopold dör redan 69 och familjen flyttar sedan 1876. Det troliga är att det under Set Smedbergs tid som baptisterna samlas och när han sedan dör tar Thorin hand om änkan som flyttat till Slätterödjan och flyr med henne till Amerika. Viktor Thorin kan ha bott här några år innan uppbyggnaden av Hornborga baptistförsamling var klar. Han återfinnes sedan på Slätterödjan innan han gifter sig och åker till Amerika.

snickargesällen Lars Johan Edman f1836 från Väster Bredegården kommer 1868 - 72. Han var gift med Soldat Stiernas dotter Anna Katarina och deras son Johan Lars.

Efter Smedberg kommer Patron Paul Jönsson in som ägare. Under honom har vi arrendatorer.

Anders Bodin Bodén

f1840 kom 73 till Hofgården Hånger och kommer hit troligen perioden 1878-83. Han var snickare och kom ursprungligen från Boda. Han var gift med Anna Sofia från Kvistbo och får tillökning i familjen. Men mer vet vi för närvarande inte.

Johan Alfred Johansson

f1853 kom hit från Storegården Sätuna 1878 - 83, där han bruka 1/8 och hans fader tillika. Han hade med sig hustrun Klara Sofia från Gudhem och nyfödde sonen och återflyttar till Storegården 1883. Alfred brukar Lillegården från 85 något år och återfinnes sedan i Segerstad. I övrigt har han inte lämnat några spår i bygden.

Lars Jonsson Önars

f1818 i Häggum har vi följt från Häggum där han varit brukare av Tollestorp, AndersAndersgården, LarsLarsgården och Bjellum han är på Stommen Hånger från 1867 till 76, hit ut till ön från 1883. Hustrun Maria Stina hittade han redan i Häggum och alla barnen födda där. Han är redan nu känd som frikyrkligt aktiv, vilket kan förklara att han kommer hit samtidigt som kapellet bygges och mötena överföres dit. Lars Jonsson bor kvar som inhyses här fram till 1901 då de flyttar i land. Familjen flyttar iland 1901.

Från vänster ser vi godsägare Liljestierna, Jesper Swedenborg, Chr Rohs från Göteborg, Alfred Larsson ? Maria Stina Pettersdotter f1825 LarsLarsgården Häggum, Baron Fock på Espås, Margareta Larsson, Henning Larsson med skärmmössan och troligen Verner Wernlund.

Henning Larsson skrivs som torpare härute fram till 1900, då han går i land.

Nåen.

Ja, det var ”Nåen – den gamle” – inte fan – fast en vet ju ente så noja – män dä hade sett ut å vära en redier å bra gubbe, å dä va monga, sum sulla sett – en å hade en hel del å tala um-en.
Han ridde fôr lä mästa på en liten viter springare äller u jeck-en.
Män en feck lôven vära artier imot-en, annars jeck dä dålit.
”Önarn” feck le veta dä han en gång, när han hade vôrt utpå Storsjön å feskat.
Dä hade slumpat säk bra fôr Önarn dän dan å han hade eka halver mä fesk. När han rodde utafôr Utebärj, så feck-en se, att dä juste på lann där.
”Dä ä så gôtt ja ror i lann här, får-a se, dä kanche kan vära nôn känninge”, tänkte han å fundera på å få jälp upp mä fesken.
Män när han kåm i lann, såss dä ente nô jus mer, dä fanns ingen där.
”Ja går le upp i bun å fôrsöker å få en bonne te ta en häst å fulja mä mäk ätter fesken, så kan vi åka te stan i môra bettia!” Å så jeck-en uppôt Honbôrja. Rätt sum han jeck, så mötte han, Önarn, en riare, en gammel kar, sum han ente kände. Di stanna bägge två.
”Du har vôrt ute å feskat, å dä jeck ?” sa dän gamle, .
”Ärch nä!” sa Önarn.
”Dä inget vidare å va feskare – så dä kan du riva däk i räva ôt!” sa han. – Mente, att ente sulle gubben rå ta turn ifrå-n. Dä va ett sånnt talesätt.
Då så Önarn, hure den andre grina – tännera juste i halsen på-n – män dä ble ente mer sagt utan di skerdes. I dä samma så hull feskarn, hur lä plumsa te i sjön, män fäste säk ente ve, va dä kunne vära, utan jeck.
Män när han hade vôrt å fått dä han velle å kåm mä öken, då va bå eka å fesken väck.
”Faen ock – då va dä nåndingen!” sa-n, män då stack hästen.
Å dä ble te ett orstäv senn : ”Dä va nåndingen, sa Önarn, när hästen skente”.

En anner va ute å feska, män han hade lite bäter tur.
Han feck inget, bara nôra små murtarumper å ena brasma (en brax). Fast den dära brasma, ho va vesst redier.
”Dä va ändå nå, - dä blir te meddan i môra”, tänkte feskarn å lätte näta legga å for i lann. När han hade gått ur eka å sulle gå hem, kåm dä en gammel gubbe å undra hur lä hade gått fôr-n.
Feskarn hade ai sett gubben fôrut å undra va han jeck ner ve sjön ätter.
”En får le ente klaja, så längen en får sån –na!” svara han å visa brasma.
”Ena sånn sulle allt smaka en gammel u!” sa gubben.
”Töcker lu dä, så varsego! – Ja kan le få fler en aen gång”, sa feskarn å ga dän andre brasma.
Gubben tok imot å tacka män så änna sum lite besönnerlier ut.
”Du!” sa-n senn !Ja töcker lu sa ro ut å vecka dina nät en gång te. Dä änna känns sum um dä rule säk i sjön å ja tror lä kan vära nô i dum.
”Dä va inget dumt varsel”, tänkte feskarn.
- ”Tack sa I ha, farbro, nock kan ja fôrsöka”, sa han å rodde iväj.
Näta lå straks utafôr utebärslant, så dä va ente långt.
När han kåm ut så sto näta fulla mä fesk – stora granna brasmer allihop, alldeles lika dän sum gubben hade fått.
”Dä va fôr märkvärdit”, tänkte feskarn, ”ä gubben kvar när-a kåmmer i lann, sa-n få så mö han rår bära”. – Undra um han kunne se-n ifrå sjön, där han va, å titta – män så bara en viter häst, sum jeck där å beta.
När feskarn kåm i lann dän gången, så hade-n summe fesk, så han hade ai hatt så mö fôr – män gubben å den vite hästen, feck han aldri se mer.

Göran Karlsson

f1846 handlaren i Kristianstad kom hit ut 1900 och vi tror att han kan ha flyttat 1904 för att lämna plats åt Troga Larsa Hilda. Paret flyttar till Mölltorp 1903

Troga Larsa Hilda, Sjöjungfrun

f1870 bodde här ute från 1904 och skötte jordbruket och fiskade och var som en karl. Hilda och var ett stort, robust fruntimmer. Denna såg rätt bra ut men var ett äpple, som ej fallit långt ifrån trädet. Hon var ej god för manfolk att tas med och hade idén att inte gifta sig. Karlar skaffade hon sig likväl och hade samt fick flera barn - men så fort de (männen) hade gjort sitt så fick de gå, eljest slängde hon dem egenhändigt på dörren. Och det var inte lönt de försökte komma igen, för då "syltade" hon dem. Troga Larsa Hilda, utflyttade sedermera till Stora Bjurum och benämndes där "Öna Hilda" eller "Sjöjungfrun". Sin föresats att inte gifta sig bröt hon dock på äldre dagar. Någon vårdnad om fadern befattade sig Hilda ej med utan denne fick sköta sig bäst han ville eller kunde och när denne ej längre redade sig själv fick kommunen inhysa honom på fattigstugan, där han dog. Hon tyckte väl att då fadern tjänat socknen som fjärdingsman och postkörare, vilket han under många år varit, så borde denna göra honom den gentjänsten.

Julius Abrahamsson

f1898 bebor stället med sin familj 1925 - 32 och flyttar via ett torp Åsen under Bosgården till Slöta Majas LarsNilsgården i Bolum. Han var gift med Märta Skog från Hånger.

Här Julius med sin Märta och deras tre döttrar.

Petrus Abrahamsson "Petter på Öna" 1932-41

Petrus var sprungen ur en stor barnaskara som invandrade genom skogen från N Vånga till Hällatorp f1891 och var en äldre bror till Julius tar över Almeö under en tio års period från 1932 till 1941 och kom från närmast från Bjerka. Petrus tjänte som så många andra på Bregårn, men tog värvning de sista åren då Regementena ännu var på Heden. Äldre brodern Axel som tidigare flyttat till Stockholm lockade honom dit, där han tog anställning inom spårvägen, där han stannade till 1917. Han gifter sig med medföljande syster Annas arbetskamrat i ett bageri och gifter sig 1914. Kriget sätter sina spår med begränsningar och inte ens hustruns pepparkakor kan föda familjen varför Petrus återvänder till hemtrakterna, där han blir statare på Bregårn, och bodde i nu raserade soldattorp under Hogårn. Som bland många statare gick flyttlassen tätt till Olstorp i Dimbo, Dagsnäs där Petrus var rättare och chaufför. Från 1933 flyttar Petrus och Signe ut på Almeö, som yngre brodern arrenderat. Mjölkproduktion var nog den viktigaste näringen här ute. Vandring och slåttermaskin investerades på gården. Birger Krantz hjälper sin morbror med bland annat vassarbeten och vasskörd och Birger återkommer hit i mitten av 50 - talet då han arrenderar stället på sommaren. Nya stugan byggdes av Ernst Nilsson omkring 1935.

1941 flyttar familjen till Blombacken under Backgården för att därpå inhandla Môsen på LarsLarsgården i Häggum 43 där de stannar till Petrus bortgång 1958. Signe återvänder till Uppsala. Ranstad tog över gården.

Karl Andersson "Villes Karl" eller "Karl på Öna"

Villes Karl växte upp på Lindqvisttorp f1913, där föräldrarna kom från Sandlid under Äspås. De dog tidigt i tuberkulos och de två barnen fick gå på socknen. Systern Vilma gifter sig senare med Adel i Ingatorp, där Ville en tid tjänar dräng, innan han flyttar ut på Almeö från januari 1941. Här drev här ett framgångsrikt jordbruk, men blev därmed också den siste bonden på denna ö, som ligger under Bjurum. Han fick betala 400 kr i arrende och hyste 6-7 nöt och två hästar. 6-7 tunnland jord och gott bete, som han även kunde dela med sig av. Dagliga mjölkleveranser till mejeriet i Sätuna, var stommen i hans ekonomi, men det goda betet som delvis kunde hyras ut efter arrende av ytterligare betesmark var nödvändigt för ungkarlen på ön. Ville stannar här i 15 år och går iland 1954 och kan köpa Visslerör Ingatorp. Samtidigt lägger han till Kullagärdet men fortsätter att bruka Almeö. Erik Lundin var här under kriget och såg till det hela medan Karl var inkallad. I arrendet ingick fiske men den rätten kunde ej lånas ut till andra, ej heller fick han hålla båt, som kunde lånas ut eller ha hund som driver kring i marka och ofredar det vilda. Villes Karl utvecklade bruket och ordnade mjölkmaskin, traktor och el aggregat.

Villes Karls valspråk: "Går det dåligt på morgonen, då lägger jag mäk".

"Nu är det bara gäser och värmen som fattas", klagade han för handlare Persson. Nu var det knösbas, eka hade vickat till så att mjölet hade blivit blött så att han fick lägga ut det på madrassvar till att torka.

Från 1959 hyrs stället av Svante Gustafsson, Tord von Essen och Bernt Vilson som betalade direkt till Karl, därefter hyrde de direkt av Mats Hultgren på Bjurum. Länsstyrelsen förvaltar nu fastigheten och Skövde Fågelklubb hyr fortfarande.

Det är klart att ett ställe som detta har sägner att berätta

Sjöfrun.

Ett gäng festglada karlar voro en söndag ute på Almeö och söpo där väldeliga. Men som de sutto där på sjöstranden blev det med ens tyst i laget och allas ögon riktades mot båtplatsen strax intill, där de sågo ett oskäliga grannt fruntimmer ensamt och naket i färd med att, som det syntes, bada. Karlarna undrade mycket vad det kunde vara för ena, som så där ogenerat uppträdde i deras närhet. De fingo dock med ens förklaringen vid det fruntimret råkade vända baksidan mot dem – hon var där ihålig som ett baktråg. Och då förstod de. Men i detsamma skrattade det till i sjön och hon var borta.
Då de strax därpå, rädda för oväder begav sig hemåt, var det dem nästan omöjligt att komma någon vart – det var som om någon hållit i bakstammen på ekan. Och de hade icke väl nått stranden innan en våldsam storm utbröt.
Om de kasta till sjöfrun ett lintyg så fick de sedan väldigt med fisk.
Bara för sjöfrun bor i sjön så kan de aldrig sänka den.
När sjöfrun hänger ut tvätten är detta ett tecken till stormig, men eljest vacker väderlek. Så berättade ”Dals Karl” för mågen Johan Larsson. 1946.