Anders Petter var soldat på lön under hemmanet Botorp samt gift med hem äg "Jonas i Brottorp" (PerHåkansgården) dotter Margret, och hade som enda barn sonen Henry, vilken genom kärleks- och religionstrubbel förlorade en del av sitt vett och måste intagas å vårdanstalt.

Efter A P Bomans död flyttade hustrun med sonen till brodern Alfrid i föräldragården där hon till sin död skötte hushållet

Stuga öster om Gullängsvägen mitt för den som allmänning till de båda Broddetorpshemmanen och Prästgården undantagna s.k. Vågabacken, mitt för där den nedan omskrivna Bjellumesa var bosatt, vilken sist beboddes av en med namnet Våg Anna benämnd änka, vars förut avlidne man troligen hetat Våg, i varje fall kallad Vågen. Anna kom från Trevattna och hade en misslyckad relation med sold Anders Berg på Afzegården och sedan en annan misslyckad relation med Sven Fast från Kappagården.

Våg Anna levde tills omkring 1890 såsom inhyses hos Danjela ute vid Stenkrogen och stugan, som fått kvarstå och var vid rivandet mycket förfallen. Innan emellertid kommunen kommit sig för med att fullt övertaga vårdnaden om gumman fick denna ärva en borta i Hellestad avliden broder, som varit urmakare "å så säker så han gjorde moraklockor". En dotter till gumman som förut ej brytt sig om denna, kom efter arvets undfående och önskade taga vården om henne, men bortvisades av sockenmännen under motivering, att när hon inte haft några plikter så hade hon inga rättigheter. Vågen skulle enligt traditionen ha varit skräddare.

Våg Anna – eller Annika Olofsdotter, i församlingsböckerna skriven under Afzegården – tillhörde jämte sin dotter Inga och dennas antagligen oäkta barn ända från kommunreformens genomförande socknens fattighjon eller understödstagare samt kunde länge räknas bland dessa.

Till belysande av dåvarande fattigvårdskostnader kan av ett upprättat sammandrag anföras att denna familj under åren 1863-1874 erhållit i avrundat tal en summa av 184 kronor. Anledningen till denna uträkning var den, att Anna sistnämnda år fick ärva en avliden broder vid namn Sven Ohlsson i Stenbacken, Floby, samt därigenom kunde betala igen vad som utlagts och vidare fick försörjning till sin död 1889. Det arv Anna erhöll uppgick till en sjättedel i kvarlåtenskapen eller kr 1036.
Rörande Våg Annas stuga säges i kommunalstämmoprotokoll den 16 nov 1863, att som hon däri icke kunde anses vara bärgad och denna icke dugde att reparera så skulle stugan för kommunens räkning försäljas och Anna få flytta in i fattigstugan.
Detta beslut verkställdes dock aldrig och först efter det Anna fått ärva vidtogs några åtgärder till förbättrande av hennes bostadsförhållanden, i det att hon då inackorderades hos Kajsa Danielsson i den s.k. Liden under Åkatorp, medan den gamla stugan med inventarier bortauktionerades för 28 kronor.
Stugans öde beseglades 1874, 15 år före dess sista bebyggares frånfälle.
Anledningen till "Våg" namnet å den här omskrivna stugan saknar alla traditioner men en förmodan om att det skulle föranletts av någon förutvarande innehavare har vunnit bestyrkande vid en företagen undersökning av kyrkböckerna, där i dödsboken uppgives, att år 1802 den 26 februari en Anders Våg här avlidit 81 år gammal, vilket även lämnar ett litet tips om dess ålder.

Vare sig nu Bjellumen inte begrep anledningen till hästens död eller ej ville låtsas om detta, så förklarade han förhållandet med, att han försökt vänja honom av med att äta – å hade-n levet", tillade han "så sulle han vängt-en å mä å drecka uj".
Detta hans yttrande blev sedan till ett ordstäv i bygden.

Bjellumesa var bördig från Päregården och ett äkta hår av hin, så att redan fadern gärna velat bli av med henne, utan att dock våga låtsas därom.
Sedan fadern genom någon den tiden sedvanlig mellanhand fått vetskap om att en man önskade henne till äkta hälvt och denne utan att tillfråga henne själv besökt sin utkorades målsman och formaliteterna i det avseendet blivit undanstökade, så fick "tösen" den följande fredagen order att kläda sig och följa med bort.
Föga anande någon argan list från sina dagars upphov iförde sig dottern sina bästa kläder och följde med, under vägen gång på gång frågande. "Vart sa vi gå, far? – Va sa vi jära bôrte?" för varje gång endast erhållande beskedet att det fick hon väl se, det fick hon väl öra!
Detta var dock en sak, som hon inte fick – den dagen. Inne i prästgården togs dottern omhänder av prästfrun, medan fadern och församlingsherden sutto för sig själva inne på expeditionen, avhandlande – ja, vad?
Hon var således på återvägen lika slug som på bortvägen och av fadern fick hon endast veta, att det fick hon väl höra, vilket hon likväl ej ändå fick förrän vid gudstjänstens slut söndagen därpå – och vad skulle hon då göra?

Dottern hade givetvis haft möjligheten, att så sent som vid vigseln ställa till bråk, men avråddes av bekanta därifrån och som hon dessutom därmed ville hämnas på fadern och mannen, så lät hon saken ha sin gång och gifte sig med den många år äldre mannen, som hon under hela livet aldrig benämnde för annat än Grålle och från första stund hatade.
När mannen var död band hon samman händer och fötter å denne så att han ej skulle kunna gå igen, vilket hon fruktade.
På äldre dagar sedan hon blivit änka, gick Bjellumesa, då alltid kallad Bjälla, omkring i stugorna och tjänstgjorde som nyhetsförmedlare, bann åt en del, spann åt en del och pratade skit om alla samt var en av många fruktad och avskydd kvinna.

Men ålderdomen nådde även henne och när kommunen med sedvanlig och i detta fall kanche särskild ovilja bringades att ingripa, så sände man bud till den nu enda kända sonen, som var bosatt i Segerstad, vilken mot förmodan tog hand om gumman samt flyttade både henne och stugan dit bort. Här synes hon emellertid icke ha trivts riktigt väl – eller om av annan orsak – ty en dag anträffades hon hängande död i spisen.
Sedan denna ödesdigra dag år 1913 har minnet av henne vessentligen bleknat och nedskrivarens härav minne bevarar om henne endast bilden av en liten mager gumma, som iklädd stubb och skalskinnskofta kom stickande landsvägen framåt.

Ordstäv

"Ja vängde å min häst mä å äta, å dä jeck bra
– hade-n levat sulle ja vängt- en å mä å drecka u", sa Bjellumen. //Far före 1942.

Ett torp under Prestgården, alldeles vid den till Gullängen ledande grinden, rödmålat och omgivet av en välvårdad täppa nu sedan 1938 borta.

Anders Gustaf Hägg

soldatsonen f1843 från AndersTorstensgården. Anders tjänar på Prästgården och han fru Maja Greta var piga därstädes. De stannade här 5 år från 1866 och återfinns i Skarshult i Malmöhus län med sin son.

Jonas Skatt, Skatta Jonasa

f1842. Två generationer av samma släkt. Skatt från Hornborga bebodde detsamma, Jonas Skatt och sonen Gustaf Jonsson, den förre torpare från å kyrkoherde Kullbergs tid och den senare skräddare. I torprätt utgjordes 1 dag i veckan. På torpet föddes två kor. Revs 1937 eller 1938.

När Jonas gifte sig skedde detta en smula oförhappandes och han saknade bostad för sig och familjen.
"Tänkte du å säta däk te i Nôkarå", sade fadern, när han fick vetskap om hur det var beställt, men lovade honom att tills saken bleve ordnad få bo hemma. Vid besöket i Prästgården i den vevan skrevs dock Jonas som blivande torpare där under. Det blev alltså sedan råd.

När Jonas gifte sig skedde detta en smula oförhappandes och han saknade bostad för sig och familjen. "Tänkte du å säta däk te i Nôkarå", sade fadern, när han fick vetskap om hur det var beställt, men lovade honom att tills saken bleve ordnad få bo hemma. Vid besöket i Prästgården i den vevan skrevs dock Jonas som blivande torpare där under. Det blev alltså sedan råd.
I torprätt utgjordes 1 dag i veckan. På torpet föddes två kor. Revs 1937 eller 1938.

Småbruket Lilla Botorp eller Gulltorpet har väl i vår tid upphört att bry ägandehungriga prästers och bönders hjärnor, sedan dessa misslyckats med att bevisa sin rätt därtill. Anledningen till den sistnämnda benämningen å stället, som är den mäst gängse, förklaras icke men torde härleda sig av dess åtråvärdhet.
Innehavaren av stället benämndes efter det givna namnet för Gulltorparn, familjen och det denna tillhörde Gulltorpa, vilket i folkmun förkortades till Gulle och Gulles, intill dess den nuvarande ägaresläkten för omkring 80 år sedan där nedsatte sig.
De före denna tid sista innehavarna voro Fattig Gulle (två söner till denne Gulle nämnas vid namn Gustaf och Anders. Av dessa blev den förre nattvakt i Falköping och hade det drägligt, medan den senare efter att ha varit i Amerika nedsatte sig i en stuga på Hofs mark och hade det dåligt – med sagt slut) och Rike Gulle. Den förstnämnde hade det fattigt och en son till honom slutade under början av detta århundrade som fattighjon i grannsocknen Bolum, medan den senare gifte sig med en hemmansägaredotter i Botorp, samt sålde stället och köpte en hemmansdel i samma socken, där han emellertid icke länge redade sig utan fick axla kallet till det föregående namnet och bli torpare på Bjurums godset.

Av domboken 1851 anar man att det rör sig om två lägenheter.

1872-1960 Deeren Sven Nilsson

Rike Gulles efterträdare blev f.d. hem äg från Deragården i Hornborga, vilken före och efter sin hustrus död låtit styvdöttrarna och deras män ta hand om gården samt gift sig med sin lagstadda husjungfru. Denne benämndes i orten för Deeren och detta utträngde det gamla gulle namnet, som för resten nu började bli för vanligt som skillnadsnamn.
Sven var en i orten anlitad djurdoktor med omtalad skicklighet.
Den odlade jorden å Gulltorpet var helt ringa och därå föddes endast en ko, varför innehavarna, trots det att de ägde sitt område, voro hänvisade till arbete hos bönderna eller andra förtjänster, och den som ej kunde skaffa sig sådana var dömd till tiggarstaven.
Tornblads redade sig skapligt genom att han var snickare och då annat arbete tröt gjorde skovlar och skedar e.t.c., som han sedan sålde.
Så småningom odlades dock mera av jorden upp och förbättrades så att man i senare tid där kunnat föda tre nötkreatur och häst utom smådjur.
Manbyggnaden eller stugan var liksom å de andra småställena häruppe av ryggåstyp men förbättrades av Deeren och har sedermera ombyggts, liksom uthusen, och företer nu en jämförelsevis modern anblick.

Sven Deeren Nilsson flyttar hit på ålderns höst och hans hustru sedermera känd som Tornblasa gifter om sig med just Lars Tornblad och barnakullen utökas utöver de som tillkom efter Svens bortgång. Sven var först gift med Maria Jonsdotter men efter inga överlevande barn ehuru de hade två fosterbarn. Han gifter om sig med Maja Stina sedermera kallad Tornblasa och hon får stå som centralfigur i följande rocard av ättlingar

Maria Stina Johansdotter Tornblad.

1. Sven Deeren och paret flyttar till Gulltorpet 1874
   1. Anna Katarina f1870 åker till Amerika
   2. Hilma Charlotta f1873 träffar Drängen August Simon och senare med Gustaf Nordberg f1869
      1. får Carl Gustaf som dör samma år
      2. Carl Johan Nordberg f1893 arbetare som dör ogift på Botorp
      3. Melker Nordberg född Kungslena gift med Anna Skatt på Bräckan
   3.  
2. Lars Johan Tornblad f1830 i V Kleva som tidigare brukat Gränsholmen och Sannabo och hade fyra barn i tidigare relation
   1. Amanda åker till Amerika el Canada
   2. Augusta flyttar till Göteborg och förökar sig i Haga med 6 barn
   3. Arvid Ferdinand lär ha varit brandman

Lars Tornblad

f1830. Efter hustru Majas Stina Tornbladsas senare man Lars Tornblads död och sedan de övriga barnen växt upp och begivit sig ut i världen övertogs Gulltorpet av dennas och Sven Nilssons yngsta dotter Hilma, som efter mannens och äldsta sonens död nu ensam bebor stället fram till hennes död 1960. 

1913 -1960 Hilma * Gustaf Alfred Nordberg

f1869 1/36 är arbetsförman på kalkbruken och gifter alltså om sig med Deerens dotter Hilma. Enkan Hilma Charlotta övertar torpet. Fostersonen Carl Johan Nordberg f1895 har förgyllt vår tillvaro med följande berättelse

Perhåkansgårdens soldattorp, liksom det följande eller Afzesgården angränsande Håvs bys soldatboställen.

Från omkring medio av 1800-talet för roten tjänstgörande soldater voro Yngve, som sedan bodde i en stuga på Svalåsen, Nordgren och Lejon, varav den senare rymde, samt sist Sundberg, som efter att på begäran ha fått avsked inköpte torpet, som han sammanlade med det redan förut inköpta grann- eller Afzegården torpet, varav han bildade det nu av sonen innehavda småbruket Nyborg.
Vid unionsbrottet år 1907 begärde grannsoldaten Falk sitt avsked och undslapp kommendering dit, vilket Sundberg var med om. Under Sundbergs tid som soldat eller 1892 ändrades rusthållet till rothåll och han fick i stället för vid Västgöta tjänstgöra vid Skaraborgs regemente.

Anders Gustaf Sundberg

f1865 Åsle. Torpköpen skedde vad Afzegården beträffar år 1908 och rörande det andra 1910. Det senare torpet utgör numera den enda i släkten nuvarande delen av PerHåkansgården som Sundbergs hustrus morfarsfader Johannes Jonsson år 1806 inköpte efter dåvarande f.d. majoren C G Falkenberg.
Sundberg var i sitt civila liv en trägen arbetare med moder jord och nedlade ett kolossalt arbete med stenröjning av sitt torp, vilket höll på att göra rotebönderna vansinniga men som de snällt måste foga sig i, då soldatkontraktet nogsamt föreskrev fria kördagsverken för bortskaffandet av soldaten uppodlad sten.