Masa Kagg

En kvacksalverska från Broddetorp.

På Brunnhemsbergets sluttning, närmare bestämt på Ringagårdens skogsskifte, bodde under senare hälften av 1800-talet en gumma, som kallades Masa Kagg. Hon var gift med en gubbe, som hette Johannes. Rättare sagt, var nog Johannes gift med henne, ty han var "kuvad" och stod ohjälpligt under toffeln, som man säger. När familjen någon gång nämndes, så inte var det Johannes som åsyftades, utan det var "Masa Kagg’s, ty hon var ju den verklige innehavaren av makten och myndigheten inom familjen. Hon var en stor och grov kvinna, kavat och brysk i sitt uppträdande. På äldre dagar blev hon också mycket krokryggig, varav hon fick ett häxliknande utseende, som väl stämde överens med hennes kvacksalvarpraktik. Gent emot gumman var Johannes mycket beskedlig och lugn av sig, och utan att mucka fann han sig i gummans stränga regemente. – Du ska’ försöka å’ ta’ emot! uppmanades han en gång, då han fått "äta käkakött". – De’ e ente lönt, för då blir ho’ bara sju gånger värre, tyckte Johannes. Nej, han var foglig av sig, och kände tydligen dessutom också sin egen svaghet, varför han lät gumman sköta tyglarna. Till stugan, där de bodde, hörde också ett stycke jord, som tillsammans med skogen gav foder åt ett par kor. En vacker trädgård med många fruktträd anlades också av Johannes. Av dessa finnes ännu många äpple-, plommon- och körsbärsträd kvar, och särskilt plommonträden brukar giva god och riklig frukt. I den "Kaggska" familjen hade också två pojkar vuxit upp, vilka slogo sig väl fram i livet och blevo aktade män. Så levde denna familj sitt strävsamma liv i kampen för sin utkomst, och gummans kavata sätt kanske behövdes för att få det hela att gå ihop. Det kunde ju inte bli så stora inkomster på ett sådant litet ställe, och därför togo makarna gärna emot extraförtjänster, då sådana bjödos. Det var i form av arbete hos bönderna, men betalningen var ju inte stor på den tiden, varför det inte kunde bli några stora förtjänster. Vid spanntröskning erhölls var tionde skäppa, som lön. Masa Kagg och hennes Johannes brukade också gå ute hos bönderna och spanntröska. En gång voro de i en av Toftagårdarna för att tröska, och då började de naturligtvis tidigt i ottan, för att dagsförtjänsten skulle bli något så när. Johannes var lite loj av sig på morgonen, så han slog lite hur som helst med prägeln, och var därigenom en fara för omgivningen. – E’ du sjuker Johannes ? skrek då gumman till.

• Nää’, de’ e’ ja’ inte,

• Slå i lo’n då, Johannes ! befallde hon.

De odlade mycket potatis på sitt ställe, och dessa salufördes alltid i Falköping. När försäljningen var gjord, skulle ju naturligtvis också nödvändiga inköp göras. Vid dessa resor skjutsade alltid gamle Friberg i Frimansgården, som på den tiden var allas "skjutspojke", om jag så skall uttrycka mig. Vid en av dessa resor hade potatisaffärerna gått bra, och nu återstodo inköpen. Denna gång skulle läder till skodon inköpas åt familjen. Gumman var en mästare i att pruta och raljera, varför hon i allmänhet gjorde goda inköp. Hon påträffade en garvare på torget, och där blev det affär av. Masa Kagg pratade och raljerade, så att garvaren prutade med sig själv. Han skrattade åt gummans befängdheter så han höll på att bli rent förstörd. Med riktig kännarmin granskade hon hudarna och kritiserade dem med "sakkunskapens" hela argumentförråd. Till slut hade hon äntligen fått något som passade och då ritade hon på de bästa delarna av hudarna, under det hon yttrade : "Här ska ja’ å’ pojkarna ha’, men sidstyckena får Johannes ta’, för de’ e’ inte noga me’ honom."

Ja, han fick alltid det sämsta, Johannes, men han var nöjd med sin lott, vilket ju också var det bästa för honom. I stort sett hade nog familjen det ganska bra, och "doktorspraktik" tillförde nog familjen en hel del, kanske mest in natura, men det kom nog också väl till pass. Det var "skerven" och gulsjukan, som hon behandlade, men med hur pass stor framgång, vet jag inte.