Under mina uppväxtår bodde vid gränsen till Håkantorp en byskräddare Nyberg och hans hustru Kajsa. Som skräddare var Nyberg långt ifrån någon modeexpert, varför han endast i undantagsfall anlitades för sömnad annat än av grövre arbetskläder såsom ”forepälsar” – det var rätt långa kavajer, fodrade med fårskinn – och långa, tjocka kappor, som bönderna med förkärlek använde då de skulle åka hästskjuts långa sträckor i kallt eller vått väder. Ett rejält arbete gjorde Nyberg – oerhört starkt, även om passformen inte alltid blev den allra bästa. Den tidens bönder voro inga snobbar och satte mera värde på ett slitstarkt och varmt plagg än på lyxkläder. Skräddaryrket var för en liten byskräddare många gånger alltför ojämnt i fråga om arbetstillgången för att giva familjen ett säkert levebröd. Så även för Nyberg, varför han utom hantverket ägnade sig åt skötseln av sitt lilla jordbruk. Mor Nyberg var en ovanligt stor och stark kvinna och kanske var det hon som skötte det mesta av jordbruket även i vanliga fall. I alla händelser var hon kapabel att ta hand om både jordens skötsel och husdjuren för den händelse det skulle komma in något brådskande arbete på skräddarverkstaden.
Häst hade Nybergs ej utan jorden brukades med hjälp av korna eller kanske det var en oxe.
Trots skrädderiets litenhet hade Nyberg en gesäll. Gesäll är kanske inte rätta ordet, ty medhjälparen deltog i alla förekommande göromål. Han utförde enklare sömnadsarbeten, hjälpte till i ladugård och på åker och inte minst var han mån om att hjälpa mor Nyberg med allt hushållsarbete, han kunde uträtta; bar ved och vatten samt gick alla ärenden, som skulle uträttas. Vad gesällen hette i kyrkböckerna, vet jag inte, ty jag hörde aldrig annat namn på honom än Nisse eller Nybergs Nisse. Liten till växten var han, kvick i vändningarna som en vessla, men det oaktat var han seg och uthållig samt för sin kroppsstorlek ovanligt stark. När jag först blev bekant med Nisse var han sådär i 40-50 årsåldern, men han verkade pojkaktig vida mer än en 20-åring. I ungdomen hade han varit brobyggare vid järnvägsanläggningar och visst mycket duktig i sitt arbete. Svindel var honom fullkomligt främmande och vig som en apa var Nisse fortfarande vid denna tid, så man kunde gott ana att han som brobyggnadsarbetare haft lätt för att klänga omkring var som helst och på vilken höjd som helst i järnkonstruktionerna. Men en dag var olyckan framme. Nisse råkade få ett hårt slag i huvudet av en järnbalk. Nisse klarade visserligen både liv och lem, men sedan han tillfrisknat och kommit på fötter igen, var det inte riktigt i huvudet som det skulle vara. Antagligen hade det blivit någon skada på hjärnan; inte så illa att det behövdes anstaltsvård eller så, men det gick inte att fortsätta i brobyggnadsbranschen.
Hur Nisse kom att hamna hos Nybergs, vet jag inte. Kanhända voro de avlägset släkt med varandra, fast av dialekten att döma var Nisse inte västgöte – snarare norrlänning. Nu var han i alla fall hos Nybergs och de trivdes med honom och han med dem. Snäll och villig var Nisse, men man måste vara försiktig i ordvalet, när man samtalade med honom, ty han hade lätt för att känna sig ”stucken”. Mig veterligt inträffade dock aldrig några intermezzon med handgripligheter utan Nisse gick undan och undvek sedan omsorgsfullt de personer, som han ansåg ha varit spydiga eller elaka. Gott var ju det, ty Nisse hade, som sagt, alltför lätt att tro på elakhet i ord, där inte den ringaste mening till elakhet fanns. Detta gällde utomstående, ty hemma hos Nybergs var han inte alls sådan. Mor Nyberg i synnerhet såg Nisse upp till som till ett högre väsen och han skulle troligen ha kunnat göra vad som helst för att glädja sin husmoder. När mor Nyberg med tiden blev änka, stannade Nisse kvar hos henne och var outtröttlig att göra sig nyttig. Skrädderiet lades förstås ner i och med Nybergs död, men jordbruket skötte mor Nyberg och Nisse mönstergillt så länge krafterna räckte till. Jag vill minnas mig ha hört att de båda två på ålderdomen samtidigt intogs på ålderdomshemmet i Stenstorp, men jag är inte fullt säker på om jag minns rätt.

Hos Nybergs var Nisse som barn i huset och hade stor frihet att skaffa sig små extraförtjänster samt gå och resa vart han ville. Ån, Hornborgaån, Slafsan eller Pösan, gick igenom eller strax intill Nybergs ägor och då tillgången på kräftor just där var synnerligen riklig var kräftfiske en av Nisses bästa extrainkomster. Han var en av handlande Dahléns största och pålitligaste leverantörer av kräftor. – Dahlén var traktens störste leverantör av kräftpartier till länets samtliga restauranter. –

Gällde det att få ett ärende uträttat för någon av Nybergs grannar, så var det bara att lämna uppdraget åt Nisse mot någon ersättning. Telefon fanns ju inte i bondgårdarna då som nu, så för att få ett telefonbud efter läkare eller i den stilen måste man gå den halva milen långa vägen till Broddetorp. Detta var något som passade för Nisse, ty att springa var hans stora nöje och inte var det heller någon risk för att ärendet inte skulle bli ordentligt uträttat. Hade Nisse inte haft sin skavank i huvudet är det väl fråga om, om han inte kommit med bland världseliten av löpare. Långa eller korta distanser spelade inte någon roll för Nisse. Det skulle inte förvånat mig om han kunnat hålla sprinterfart ett helt maratonlopp. Jag har sett Nisse komma snabblöpande från Nybergs och till Broddetorp och man kunde inte märka någon häftigare andhämtning än om han gått vägsträckan i promenadtakt.

En sommarsöndag var det idrottstävlingar i Lidköping och en del ungdomar från Broddetorp, som skulle resa med tåget för att titta på tävlingarna skramlade till biljett åt Nybergs Nisse och tog honom med, vilket han inte hade någonting emot. När det i tävlingarna kom till löpning på någon längre distans – vilken minns jag ej – så frågade någon av Broddetorpspojkarna tävlingsledningen, om inte Nisse kunde få ställa upp i tävlingen. Nej, det gick nu inte för sig, ty dels måste man vara förutanmäld och dels måste man vara ansluten till någon idrottsförening. Hur det nu resonerades så fick Nisse i alla fall tillstånd att deltaga i löpningen – utom tävlan. De tävlande gick omkring i idrottsbyxor och dito tröjor samt spikskor och mjukade upp sig inför starten med diverse gymnastiska rörelser. Nisse såg lugnt men oförstående på, tog av kavaj och krage bara och så var han redo för deltagande. Startskottet gick och reglementsenligt kom Nisse iväg, han som de andra, utan tjuvstart eller andra mankemang. Redan från början satte Nisse upp en mördande fart, och när han kom ungefär mitt på banan tyckte han det var något på tok, ty han var alldeles ensam. Han stannade och vände sig om för att se, vart de andra tagit vägen. Jo, då, där kom de flåsande en bit efter honom, så det var nog i sin ordning alltsammans, varför Nisse satte fart igen och var i mål en bra stund före tävlingens bäste man. Denna prestation utfördes alltså i långbyxor och väst samt med vanliga skor. Framkomna i mål kastade sig de tävlande handlöst på marken alldeles utpumpade under det Nisse med i det närmaste normal andhämtning stod och betraktade de fallna hjältarna. Såsom deltagande utom tävlan kunde det ju inte bli fråga om något pris för Nisses del, men tävlingsarrangörerna och en jublande publik lät nu en hatt gå runt och samlade ihop pengar som extra-pris. Troligen fick Nisse på det viset ett betydligt värdefullare pris än någon av de anmälda deltagarna. Hade inte skavanken i huvudet varit så inte skulle det fattats erbjudanden för Nisse om medlemskap i vilken stor idrottsförening som helst.
En tid efter tävlingen i Lidköping var Nisse en dag i ett ärende framme vid Espås anhalt. Just då kom ett tåg från Stenstorp in till anhalten. Lokföraren fick se Nisse och hade förstås hört om löparbravaden i Lidköping. På skämt sa han därför till Nisse :”Ska du springa ikapp med oss till Broddetorp, Nisse? Men du får förstås springa landsvägen”.
Jo, Nisse tog upp utmaningen och när tåget avgick från anhalten startade Nisse sin landsvägslöpning. Nu var ju för all del Skaratåget inte något expresståg, men Nisse hade den nackdelen att landsvägen gick i en stor krok och blev en bra bit längre än järnvägssträckan. När tåget på ingående till Broddetorps station saktade av farten, vem får föraren se stå vid landsvägsgrindarna vid Liljedal?! Jo, Nybergs Nisse med ett gott leende över hela ansiktet. – ”Då kastade föraren till mig en tvåkrona”, berättade sedan Nisse med berättigad stolthet.
Vid en sommarfest i Broddetorp såg jag Nisse, då någon tvivlat på hans förmåga att slå frivolt, slå volt på volt utan att röra vid marken och han var nog då närmare 60 år än 50. (Det var inte dubbelvolt, utan den enkla volten upprepades gång på gång. Denna anmärkning, enär jag ovan uttryckt mig alltför oklart!)