Julfirande

[ överordnad ] Start ] Historier ] Folklore ] Ordstäv ] Det Onda ] Kläknamn ] Bondepraktika ] Fest ] Medicin ] Sjukdom ] Barnen ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Bröllop ] [ Julfirande ] Påsken ]
[underordnad]

 

Klas Abrahamsson berättar

Jullekar

1
Många av de sedvänjor och lekar, som särskilt under förra århundradet iakttagas och voro
i bruk bland allmogen i bygden, hade mycket gamla anor och flera bottnade förvisso i den gråa hedendomen. De offer, som i heden tid hälgades åt Odin, firades med lekar och dans, varunder djur eller ock människor slaktades. Dessa offerfester anställdes för att göra gudarna sig bevågna.
En kvarleva efter dessa offerlekar, som en upplysning till trots bibehöll sig i bygden ända tills i början av nämnda århundrade, finner vi i den i Hornborgabygden vid denna tid gängse ”offerdansen”. Den utfördes under många viga språng och förändringar i rörelser av förklädda drängar, som med svärta och färg vanställt sina ansikten. En av dem föreställde offret; allt som hörde till slaktandet framtogs och slutligen verkställdes detta, allt efter musikens eller sångens takt. Den som var utsedd till ”offerdjur”, det vill säga, den som föreställde detta, skulle sitta på en stol, vara klädd i skinn och hålla en halmkvast, som var vasst klippt i båda ändarna och utstående åt öronen, i munnen; varvid han föreställde det offer, som vid Julen hembragtes åt gudinnan Frej och som bestod av en galt.


Bland andra lekar, som även i senare tid blivit använda, märker vi följande :
2. Tämja stutar: Leken tillgick på så sätt, att tvenne personer bundo var sin ända av ett rep eller en töm omkring sina respektive högerben, varefter de togo plats i var sin ända av rummet och medelst riktiga ”illryck” sökte draga omkull varandra.
3. Kasta krokhas : Denna lek tillgick på så sätt att tvenne personer lade sig ”skafföttes” bredvid varandra på golvet med ”bakdelarna tätt ihop, varpå de krokade ihop (fattade tag) med högra skanken i varandras knäveck, samt försökte tvinga, eller draga, motparten till att göra en kullerbytta. – En särdeles katig bondhustru berättas på detta sätt ha kastat ut sin gamla torpare genom stugufönstret.
4. Nöta nunne : De lekande taga plats framför varandra, med var sin skål med nötter i handen och säger : ”Nöta nunne”, den tilltalade svarar : ”Gott jag vunne”, varpå den förre frågar :” Huru många nötter?” och den senare gissar på ett antagligt antal; gissar denne rätt erhåller han (hon) alla nötterna, men i motsatt fall erlägges det felande antalet, vare sig det gissade talet över- eller understiger.
5. Nötbräckan : Denna lek tillgår som den förra, fast med följande ord: ”Eckorren hoppa”. – ”Högt över trätôppa” – Hur många skutt tar han?” – gissning.
6. Udda eller jämt : De tävlande taga udda eller jämnt antal nötter i handen, och fråga var sin gång : ”Udda eller jämnt”, varpå gissning följer. – I var och en av dessa ”nötlekar” kunna flera personer deltaga.












Nötalekar
1
A : Eckôrren hôppa……
B : Höckt ôver trätôppa…..
C : Hure monga skutt tar han ?

B gissar, om rätt får han alla nötterna, om fel får han lägga dit så många han gissat för lite eller för mycket, varpå det blir hans tur att fråga.
// Hol 1927

2
G : ”Ja har nötter i min fjäling”.
F : ”Ja vell bli di käring”.
G : ”I hur monga år?”
F : gissar, som vid nr 1.
// Hol 1927

3
F : ”Ja har nötter i min stubbe”.
G : ”Ja vell bli din gubbe”.
F : ”I hur monga år?”
G : gissar, som vid nr 1
// Hol 1927

4
A : ”Nöta gunne”.
B : ”Gôtt ja vunne”
A : ” Ôdde älle par?”
B : gissar ettdera
// Hol 1927

5
A ” Nu ä dä jul ijenn”
B ” Dä kåmmer-a te dä”
A ”Hur monga gånger ?”
B gissar som vid nr 1
/ Hol 1927

6
A ”Mi so gresa i skojen”
B ”Dä jole mi mä”.
A ”Unner vecket trä?”
B gissar, d v s pekar på det finger, varunder han tror nöten ligger
/ Hol 1927

7
A ”Guda, mor Stina”
B ”Böcksera ä mina”.
A ”Hure monga knappa ä dä i dum?”
B gissar, som vid nr 1.- / Hol 1927

 
Julseder

1:3 Vid julen bakades även till dragdjuren en brödkaka, som kallades ”dragarnes styrkekaka” eller ”Julgott” och varav en bit gavs till var och en av dem, när de på våren sattes för plogen eller harven. Detta bröd ansågs giva dem märg i benen och komma dem att trivas på gården.

1:3 Själva namnet jul kommer av det omlopp, som solen gör : det första halvåret till jul, med antagande dagar, och det andra från jul, med tilltagande dagen. Den tiden då dessa halvår möttes kallades ”Jula-mot”. Då var de gamles Nyår; det började med den längsta vinternatten, som kallades ”Modernatt”. De gamlas Nyårshälsning var en hälsning till …. Jula-mot.


Julens firande
Julen var dock – liksom än idag – den förnämsta högtiden och man beredde sig därtill i god tid. Julaftonen på kvällen inbars långhalmskärvar, vilka breddes ut till minst en halv fotshöjd över hela golvet. Den fick sedan ligga kvar till tjugondedagen, då den bars ut, merendels förvandlad till boss. Att mat och dryck ej sparades under julhelgen, säger sig självt.
Bland lekar och nöjen, som utfördes i julhalmen, nämner vi här tvenne som voro mycket på modet och särdeles lämpliga med hänsyn till golvbetäckningen, nämligen att ”tämja stutar” och ”kasta krokhas” (krokben). Den förstnämnda tillgick på så sätt att tvenne personer bundo var sin ända av en töm eller ett rep om högra smalbenet, varefter de togo plats i var sitt hörn av stugan. Tömmen eller linan sträcktes styv och därpå sökte man medelst riktiga ”illryck” kasta omkull varandra. Ofta nog hände det att bonden, livad av de svenska nektarn och troende sig starkare än han i själva verket var, lät på detta sätt tjudra sig tillsammans med den yngre och starkare drängen, som merendels vid första ”rycket” kastade sin gamle husbonde till golvet.
Vid den senare leken lade sig båda parterna på ryggen med sina ”bakdelar” tätt intill varandra, varefter man fattade varandra med högerbenen, som slogs i krok, och sökte att på detta sätt kasta varandra över ända. En äldre bondhustru, som var särdeles katig, kastade på detta sätt ut sin gamle torpare genom stugufönstret.


”Solvännedar’a”
Tre dagar före och tre dagar efter jul och midsommar kallades ”solvännedar’a”. Då någon skulle gräva efter i jorden gömda skatter av metall ansågos dessa dagar vara de, på vilka man hade största utsikterna att finna vad man sökte. Då låg guldet närmast jorden, trodde man, och då hade trollen och högfolket ej någon makt att kvarhålla sina hemligt gömda ägodelar. Och att det fanns mycket och många värdefulla saker dolda i jorden och de så kallade ”ättebackarne”, därom vittnar ännu idag många sägner i bygden att man trodde. Talrika äro sägnerna om gömda och återfunna skatter och talrika även de, om gömda men icke funna skatter. Där en skatt ligger dold, där synes ljus brinna vissa nätter under året och om man vill finna dessa skatter, bör man söka under solvändedagarna.

Om Lusse skulle julen lysas in
Um Lusse sulle di brenna jus te klåcka tôlv på natta – lusa in jula. Då va dä bässt di hade jusa stöpta, så di va tôra å i årning. Di bruka stöpa dum teminstingen en måne fôrut,
Hôlmsingen // H J 1927

Alla bränder i spiseln skulle julafton brinna ut av sig själva, fingo ej släckas, för då blev det sot i säden

Till julen gjordes ljuskronor av halm att hängas i taket.
Anna Magnusson, Trädgårdslund, Vedum, kan göra en sådan som den brukades i trakten.

Anhöriga som dött under året, kommo julnatten på besök hos sina efterlevande.

Julhögarne skulle ligga tills på tjugondedagen och uppåtos först sedan allt det andra julbrödet var slut.

Om något av ljusen, genom våda eller av sig självt, slocknade, sedan de julafton tänts, så troddes, att någon i huset kom att dö innan nästa jul.
// Maja i Kärrag 1929

Grötrim av en flicka:
Ja seter här å äter kockta hönns, å böckser har-a fast di ente sunns. // Fia 1924

Tre dar fôre jul får en ha så ursselt en vell.
Om julaftonen gav man kreaturen en havrenek var och önskade dem ’god jul’.
// Klippesa 1929

”Dänne gröten ä le mer sur än söt, fôr se, Johannes han tar-nte möt”


Julskrock
Julafton medan man åt, skulle man gå ut och titta in genom fönstret. Den som då satt huvudlös, han kom att dö under det följande året. // Far


På juladan um môern laja di ingen mat, då jeck ena å tösera hälle mor sjôlver upp å ga ottebete, di kallat, sum va ett stöcke vurtabrö mä ost te å en sup. Dä va dajern å dä feck di gå te julotta på. Dä va skamlit å sôva längen den dan, då sulle dä brenna jus i vart enda fônster. Så klädde di säk.
Di sum hade en bete te körka, di fule mä sä töreblôss, sum di juste sä mä, å di kasta di i en höj utafôre körka. Där feck dä bränna upp. Di sum hade långt te körka, så di ente hann hem mälla tjänstera, stanna ôver ijamter nônn å sina bekante i bun, å då ble dä suping åt fôr kara. Kvennera ble bjunna på kaffe.

På fôrmeddan på julafta to di in julahalmen i fävhust, dä va präjlater halm å den sulle tia upp ena-li to inn-en i stuva. Senn bredde di ut-en på stuvegôlvet um kväll, å senn lå di där å sprattla å hade säk, å jole julabocken te barna. Senn feck halmen legga inne tess’ä tjujenedan, då to di ut-en. Den feck ente tas dänar fôrr, di sulle ente bära ut jula fôrren den dan ble. Å dä va le ett fint gôlv dä – bara bôs.
Senn nô-li kåm hem ifrå körka juledan, feck ingen gå bôrt så möe sum te gålbos en gång, um en velle ai så järna, män an’dan va dä fritt, då feck tjänara gå hem te sett å hälsa på ifall di velle, å då sulle di ha mä sä julakaker te fôrällera, å dä va ente lite, di sulle ha lite å vart å julamaten. Hemmafôlket di va le hemma vann te sett, di jeck ingastans, di velle ente kåmma te besvär i stuvera. Ja dä va di ällre dä, men barna di sprang le te varandra å hade sina årninger fôr sä i julahalmen, så den slets snart ut.

Julfirande
Våra förfäder förstodo att roa sig vid julen lika duktigt som vid de gamla bondbröllopen, vilkas långvariga glädje och flotta överflöd, kommer det att vattnas i munnen på alla och en var, som därom hör talas. Efter att på juldagen ha förplägat sig i lugn och ro inom stugans väggar med allehanda god mat och dryck, varav den av brännvin och sirap bestående julglöggen var så gott som obligatorisk, lika såväl som gröten, ost, lutfisken, var förhållandet på annandagen det motsatta.
Dagen inleddes i allmänhet med Staffansritt och kappkörning hem från kyrkan.

Annandag jul på morgonen tog man med sig av juldrickan till ladugården och dänkte med handen något på korna och yttrade :” Se här sa i få smaka på juladrecken”. // Kleppesa 1929

Nôr ell hade bruent ut julafta på kväll, så jamna di te aska ena-li la sä. Den sulle ingen röra i senn, um dä sulle slô in, sum di feck se in’a môern ätter. Så di då nôra spôr i aska, feck i veta vecka fôrändringer, sum sulle ske enar nästa jul. Um dä va groper i aska, sulle dä dö lika monga i hust, sum dä va groper te, ätter andra märke spådde di bröllup å barndop å va dä va – ja mins’et ente så noja.

Nô’li baka te jul, bruka di allti baka en häller två vurtaleva, sum sulle jömmas te vårarbet börja. Di va di allti mônare um te få välbakta så di sulle stå säk. Di kallas vårleva hälle julleva, dä va olika, å di sulle vära utkrusata uppepå å i kantera, så di så fina ut. Mä jula va å tess’a leva ble håla, hängdes di på en spik i stôva, senn gravdes di ner i en säabinge. Mor ho feck allti beröm fôr ho jole granna leva, å ho tarte um dä va ena gårlkvenna, sum va dör nôra år fôrut, sum bruka jära sin lev liker en gres hälle galt, dä va hännes Julagalt sa ho. Ho va vesst ifrå Sätuna. / O

Te otta sulle allihopa gå unnatakanes en häller två, sum feck stanna hemma å se um kona. Va dä så di ente hade män ett par kritter, kunne di le stecka te dum ett grånnane ena’li jeck, män fö’lä mästa va dä nônn, sum stanna hemma. Nôr otta va slut skönna di i väj ut å satte å hem så di rittit kunne spronget varandra kôllbut. Di öngre ga sä le nôka ro, men di gamle, bönnera särselt, jeck dä fortaste di kunne å dä va så kappeschättera (rockskörten) smällde mot hasera på dum. Den sum va fôrst hemma sulle få inbärtt gröen fôrst, påstå di. / O

På julafta lå di å kulta säk i julahalmen. Då hademonga sjå å roliheter fôr sä. Di kasta krokhas å tämde stuta å levde um änna varrer. Å på julaafta sulle di legga å sôva i halmen allihop, di töckte le dä va rolit, å nô’li klädde å sä, sulle di kasta skona ifrå sä upp i taket, dä jällde bå gamla å onga, å den sum tära vette ôt dôra fôr, nôr li kåm på gulvet, den sulle gå ut årt ätter. Han sulle dö häller kåmma ur hust enar nästa jul. / O

Ann’da jul sulle di ria ut te ett aent hära å vattna hästa. Härifrå re di te Hornbôrjeåna, å Hornbôrjebona di hade en brunn ve Tuvet, di bruka ria te. Den sum va fôrst ute, to hästalöcka ifrå di andre, påsto di, å dafôr’så ga di säk ut i tia fôr te bli fôrst. Detta kalla di te ri Staffan. Å nô’li re, då sjongde di staffansvisa å hade monga andra sjå fôr sä. – Dä va brukelit änna i mina barnaår å nôr’a va bleen så pass (gammal) va dä upphört. // G P
// Sagesmannen 88 år 1925. Bosatt i Bolum

Från o m den stund (tre dagar före jul), då ”den lille goe rätten” gick in till tjugondedagen fick ingen komma in i stugan eller till gården utan att bjudas på något – för annars ”bar’n ut jula”.


Di jusa sum räckte öve’li tre aftera – julafta å nuårsafta å trätteneafta – sulle di jömma, fôr li va goa å ha å smôrja bôrt sjukdoma mä.
Lika monga, sum di va i hust, lika monga jus sulle di brenna. Um nôens jus brann ut sulle dän dö på årt ätter. Di hade räckning vann på sett. Å um nôens jus börja å renna ve kanten uttå dä va ett grums it, sa di dä va en tjuv it å då sulle’n bli bestôern årt därpå. / O

Man hade som en gammal god sed ännu för 30-40 år sedan på sina ställen, att man skulle ha tröskat av rågen till jul. Julaftonen skulle rågen ligga ”kastad” och klar, färdig att ”målas” av logen. Detta arbete, att bära rågen av logen, skulle enligt samma gamla des, alltid ske på julaftons förmiddag innan man gick in och ”dôppa i gruta”.
På em lagade man i ordning fodret till kreaturen, och på kvällen skulle alla tvätta sig i samma vatten, som togs in i en stor kopparkittel eller balja. Bad förekom ej. //Vall 1927

Juldagen. Den som först kom hem, skulle först få inbärgat. Juldagen skulle man hålla sig hemma, annars kasta man motspad på dem. Därmed skrämde man barnen.
Julhalm inbars- ingen halm – ingen jul. Över halva golvet.
Julabock, gjordes, ”ta julabocken” och andra lekar.
Maten fick stå på bordet(hösen, osten och brödet, drickat). Korn- eller potatismjölsgröt och lutfisk (ingen potatis).

Rågbröd, söndagsmat, annars ”blånnebrö”. (1/3).
”Vårlev” av (siktebröd) ingen kvarnsikt. Hängdes på väggen. (Bak i två dar, en till de fattiga).
Vårlev till hästar, oxar och folk.

Vid julbordet ”vann sett jus”. Den ljuslågan pekade åt skulle dö under året. Grenljus ej så många, ljusen skulle stöpas före Lusse. // Joh i Holmag

Julleven sporrades med årtal. Holmag bakade i form av en hare, urtaget för ben, ögon i kroppsfigur med krum på ryggen. ½ aln långa, ¼ aln höga med krum, öga av deg. Sporrades och försågs med årtal. // Johan i Holmag
I julahalmen : Man tog skona på tån och kastade mot dörren, // G i V

Om man släppte något vid julbordet förebådade detta olycka under det följande året. Man fick ej taga upp det man sålunda släppte. // Far 1927

Julbrännvin ansågs vara mycke styrkesammare än annat. Därför gömde man därav till slottern började. // O / H J 1925

Man bakade endast tre gånger om året. Julabaket skulle räcka till påsk, påskabaket skulle räcka till slottern och slotterbaket skulle räcka till jul.
Dessutom bakades vid slakt s k paltbröd. // O / H J 1925

Staffansritt. Annandagens morgon skulle man ut å Rida Staffan. Varje yngling, som det kunde, lagade sig en häst att rida på. Ritten ställdes om möjligt till annat härad, eljest till någon grannsocken, varigenom en å eller bäck flöt. Där skulle hästarne vattnas. Under ritten sjöngs Staffansvisan. På hemvägen hälsa man på i sådana ställen, där fägnad kunde påräknas. Bolumsborna redo till Hornborgaån och vattnade, Hornborgaborna redo till Bolumsbäcken. Den socknen som först fått vattnat ansågs därmed ha tagit ”hästalyckan” ifrån den andra. Det blev ofta slagsmål dessa socknar emellan. // Allm / H J 1927.

Staffansridning
- Välkomnades Staffansridarne sjöngo de :
”Ja vi ser uppå eran kôrsten vit,
I väntar friare å fästmän hit,
Å vi ser uppå eran källarläm,
I har rasker pija å säker dräng”.

- Men om man ej öppnade var det annan låt :
”Ja, vi ser uppå eran kôrsten svart,
Här bor ett förbankat rackarepack;
Å vi ser uppå eran källarläm,
I har snusski pija å sämri dräng”.
// Kruta-Buss //H J 1925.

Vid staffansridningen brukade en del sätta ljus på huvudet på hästarne, ibland t o m grenljus. // Palm

”Dänn bör ente vära mä um julabort, sum ente vell vära mä um julastöket”.

Bära ut jula.
Från tre dagar före jul till tjugondeda’n, fick ingen gå ofägnad från gården. Denne tog då julglädjen med sig, sa man. ”Du sa le ente bära ut jula fôr uss; kom mä in nu bara” var uttrycket till nödbjudna besökande. / O // H J 1925

Julakalas
Mellan jul och trettondedagen fram till tjugondedagen höll man julkalas och hopöl. De förmögnare bönderna hade två julkalas, ett för äldre släktingar och vänner, och ett för ungdomen – nota bene, om man hade söner eller döttrar. De mindre besuttna gjorde för sig s k hopöl, och ungdomen följde deras exempel. / O // H J 1925

De som voro rika och förmögna gjorde stora julkalas.
De som inte hade så de kunde bjuda lika gott igen, gingo ej till de stora gillena.
De fattigare gingo till varandra och kalasade.
// Gustaf i Bältareg

”Hopöl”
kallades sådana dryckesgillen, merendels anordnade vid jultiden, till vilka bönderna men särskilt drängarne sammansköt eller samlade ”hop” mjöl till bröd och malt till öl o s v, vilket lämnades till någon beskedlig husmoder i byn, som åtagit sig stå för det hela, baka och brygga. Det gick muntert till vid dessa gillen. Man förstod den tiden att roa sig grundligt, ehuru det nog ibland kunde hända att festligheten avslöts med ett ”finare” slagsmål. Vid dessa hopöl begagnade man sig av ett slags skålar, som på grund av sitt utseende med fyra hörn eller ”snipar” att hålla uti och en fördjupning i mitten benämndes ”sneppaskålar”. Dessa skålar förvarades från gille till gille och för varje hopöl valdes en källaresven, som skulle hålla reda på skålarne och föra värdskapet.

Julen slutade
”Tjujenda-Knut, körs jula ut”. – Då va dä slut på jula å dä granna bröt, sa man.
// Allm / H J 1925

Lella-Jula
Om Kyndelsmässo’ började ”lella jula” – Kyndelsmässoafton kallades lilla julafton. Också nu hade man beträffande mat och dryck lite festligare än vanligt. // O / H J 1925


 
Lusse

Lussegubbar – ett varsel om julen
Å så klädde di ut sä te lussegubba å jeck umkring i stuvera å lussa. Dä kalla di te å gå julaspöke. Di va ute å jeck dä, sa di. Dä va ett varssel um höcktia. // Hôlmsinges / H J 1927

Lussegubbarna tiggde till hopöl
Dä va dränga i bun sum jeck umkring å lussa. Då hade di spökat ut sä i gamla palta å vrängda skalepälsa å så hade di tatt på sä lössjägg å sotat sä i suna, så ingen sulle känna ijenn dum. Å när li kom in i stuvera så teggde di å ba um allting : mjul å mallt å sôker å sallt. Di teggde i vann sin pôse, nôra utå dum. En fôreställde Judas, å han hade en stor nattsäck utte sjinn, sum han skramla mä å velle ha pänga i, um han kunne få, å dä ble le nônn stuver. Å allt di feck ihop dä sulle di ha te sina hopöl um jul. Å nôr li hade fått nô, så bjö di gubba på lussesupen å gummera på vin. Tetogg dä feck di bestå sä själva utå lussebeten – ost å brö – sum di hade i årning ve huvejala. Dä va le ente monga ställe anten di feck allti nô. Teminstingen ente i gåla. Dä va en sånn se, att dränga sulle ha mallt å sånnt te sina hopöl, dä änna sum hule te löna. Män um Lusse jeck di te alla ställe i bun å va dä så di feck nô så va dä! Män dä va ente vartt bönnera visa sä snåla, fôr lå kunne dä bli späktakel å-t.
// Bolum o Hornborga – H J 1927

Stjärngossagång
”Goder afton, goder afton både herre å fru!
Mamseller å herrar varen lustiga nu!
Vi önsken eder alla en lycksaliger jul!
Ifrån alla olyckor bevara eder Gud!

Redligt avske’, redligt avske’, vi utav eder tar!
Ett redeligt avske, vi utav eder tar!”
// Trass / H J 1926

Um Lusse klädde di ut sä å jeck ikring i stuvera å lussa. Då hade di lissum en hatt med hål i att sätta ljus i. // G i V

Om Lusse klädde man ut sig. Då skulle man lysa in julen.
Annandan ”reds Staffan”. Då gick man och fora i ladugården.
Ridningen till byns vattningsställe mellan 2-3 på natten. Man red till annat härad och tog ”hästalyckan.”
Julkväll skulle djuren ha sitt lite bättre. Man våndlade ihop för hela hälgen. Klappa dem och sade : tala om ör dem att det var jul. // Hôlmsing 1927

Rida Staffan
Staffan va en stalledräng.
Han vattna sina fålar fem,
Alltför den ljusa stjärna.
Håll dig väl fålan min.
Han vattnade de fålar fem,
Alltför den ljusa stjärna.
Solen lyser intet än,
Men stjärnorna på himmelen
De lysa ännu.

Lunnbubora bruka ria te Feskaregår’n // Lindgren

Friberg kan berätta en rolig skildring av en staffansridning, vari han deltog.
Visan : Ja, vi ser på er kôrsten svart, här bor ett förbankat pack.
Eller Ja, vi ser uppå er kôrsten vit, allt fôr er doter se’ vi hit.
// Aug Friberg 1927


 

 

Klas Abrahamsson berättar om julförberedelser och julfirande

Julförberedelser och julfirande.
Förberedelserna till julfirandet började redan före ”Lusse”. I de hushåll, som ej hade jordbruk eller åtminstone en hushållsgris, köptes en halv svinkropp och en ”ränta”, d.v.s. tarmar och andra inälvor. Svinkroppen levererades hel och det första som gjordes med den var styckningen. Hösen (huvudet) skulle ju komma på julbordet och därför togs den av så långt neråt halsen att den blev så sovelrik som möjligt. Skinkan saltades vanligen ner tillsammans med kok- och stekfläsket, ty den skulle så småningom enrisrökas och användas som smörgåspålägg eller som sovel till stuvade ärter, spenat eller andra grönsaker från den egna trädgården fram på eftersommaren. Av bukfläsket (bukdanten) gjordes rullsylta. Fötterna klövs, koktes och lades i saltlake för att, när de fått den rätta sältan, brukas till inkokta rödbetor och stekt potatis. Kotletterna stektes förstås färska liksom en del av revbensspjället, men en bit av det sistnämnda saltades för att sedan kokas tillsammans med hösen och korvarna till julaftonens ”dopp i grytan”. Istret på inälvorna och i bukhålan smältes och silades till stekflott. En del kött- och fläskbitar av lämplig sort maldes (före köttkvarnens bruk i hushållet hackades det i en särskild hack-ho) för att användas till ”korva-maten”. Till grynkorven blandades det malda köttet och fläsket med ”vattenstöpta” korngryn. Och så var det den härliga ”kok-korven”! Till den användes de grövre fjälstren och magsäcken (”botten”). Smeten till ”kok-korven” bestod av den malda kokta levern samt förvällda korngryn och smaksatt med sirap och kryddor. Denna korv kokades genast i lättsaltat vatten, fick rinna av och stelna, varefter den sedan alltefter behov skars i skivor, stektes och serverades med lingon till frukostmat. För min del åt jag den gärna ostekt och tyckte att det var den bästa maten på hela grisen! Till alla slag av korv brukades grovkrossad (ej finmalen) krydd- eller starkpeppar (den kallades även svartpeppar) och till gryn- och fläskkorven skulle det också vara malen eller hackad lök i smeten. Olika hushåll hade olika recept på kryddning och ingredienser. Det hette sällan ”stoppa korv”; gängse uttrycket var ”fjäla korv”. För att få ner korvamaten i fjälstren (kallades fjäster) användes ”fjäle-horn” av olika dimensioner, allt efter fjälstrens grovlek. Dessa fjäle-horn användes också vid brödbak för att ta ut mitthålet i brödkakorna. De, som hade jordbruk och slaktade egna grisar, tog förstås tillvara blodet. Det vispades under själva slakten upp i grovt rågmjöl. Av detta bakades sedan ibland paltbröd men vanligtvis gjordes blodpalt eller ”pattor”, som de kallades. Den lagom tjocka smeten formades precis som potatisbullar, kokades i lättsaltat vatten, fingo rinna av i en sikt eller dylikt för att så småningom klyvas till halv tjocklek, stekas och serveras med lingon. En kraftig och god mat, som man ”stod mål” efter. Fläsk- och grynkorven saltades ner i stenkrukor eller trä-ämbar; ej bland fläsket i saltbaljan.
Arbetet med att taga vara på allt efter ett slakt var tidsödande, arbetsamt och söligt. Att stå ute i kylan och höstrusket för att tömma och skölja fjälstren var minsann inte något arbete för vekt och ömtåligt folk. Skrapningen av tarmarna skedde ju inomhus, så det var inte farligt med kylan, men å andra sidan var det alldeles förskräckligt söligt med det slem, som måste skrapas bort med en ej för vass kniv. Och så fick det inte skrapas hål på fjälstren. Sedan arbetet med slakten var över vidtog rengöring och skurning av bord och golv och det var inte gjort i en handvändning så genompyrt med fett som allt var.
Sådan julmat som den gamla tidens, får nutidsmänniskan ytterst sällan smaka. Charkuterifabrikerna ha övertagit nästan allt arbetet. Det går fort och industrien har ju tillgång till lämpliga maskiner, men fabriksvarorna kan aldrig i smak och kvalitet tävla med det hemlagade.
Under åren 1907 – 1912 hade vi Heljesgården på arrende och ur kulinarisk synpunkt voro dessa års jular enastående, ty det slaktades då en gris varje höst, dessutom ett eller ett par får. Nötkreatur slaktade vi ej annat än någon kalv under de år vi hade gården.
Ända fram till första världskriget bryggades det dricka i en hel del
bondgårdar till såväl slåttern som till julen. Med kriget följde statsbeslag på all spannmål – även det för mältning avsedda kornet – och därmed upphörde hembryggningen av dricka. Jag vet ej om något enda hushåll återupptog hembryggningen framåt 1920-talet, när statsbeslaget upphävdes. Liksom i fråga om charkuterivarorna har industrien slagit under sig även bryggningen och distribuerar sin produkt även över landsbygden. Då det bryggdes hemma hade varje gård och t.o.m. de flesta småbruk en humlegård. Särskilt minns jag de ganska stora humlegårdarna hos Biljers i Bolum och i Uddagården. Det hembryggda drickat var i regel mycket gott med en egendomlig stark smak, som riktigt bet på tungspetsen. Det färdiga drickat förvarades i källaren i ett stort, på en ställning upplagt fat med tapp och sviska, och ur detta fat tappades sedan allt efter behov drycken upp, först i en för att sedan fördelas i stop och särskilda drickakrukor med lock. Vid julen var det åtgång på drickat till den feta julmaten. Det åts också alldeles särskilt mycket smörgås under julhelgen, ty bröd, ost och sovel – och förstås smör – skulle stå framme på matbordet hela tiden, så att vem som ville när som helst kunde ta sig en smörgås. Dricka stod förstås också alltid framme. I min allra tidigaste barndom dracks det ej ur glas utan direkt ur stopet. Det var kanske en tradition, men jag minns ännu, hur jag reagerade mot detta ohygieniska sätt hos bönderna. Hos oss bryggades aldrig; inte ens när vi hade jordbruk. Varken på arrendegården eller i skolan fanns det något riktigt brygghus. Stundom fingo vi dock av grannar någon kruka dricka som present. – Under mellankrigsåren lärde sig mor av någon bekant att brygga ett slags enbärsdricka, som var både gott och läskande. Detta dricka bereddes genom ett avkok på bärrika enkvistar tillsättes med socker och jäst, varefter det fick stå några dagar. Sedan tappades det på buteljer och var efter något dygn färdigt att användas. Enbärsdrickat var dock föga hållbart, varför endast 8-10 liter bryggades åt gången. Nu torde hembryggningen vara en saga blott.
Så var det julbaket. Som regel bakades i mitt hem fyra sorters matbröd: hålkakor av grovt rågmjöl och hålkakor av siktat rågmjöl, sirapslimpor samt tunnbröd. Allt matbröd bakades i den murade ugnen ovanför järnspiseln. Av kakbrödet bakades säkerligen 30-40 kakor, ty dagarna före jul kom det en och annan av socknens fattiga, som skulle ha en brödkaka och helst en korv var. I och med införandet av folkpensionen upphörde i stort sett dessa julbesök. Vid julbaket gjorde mor, under de år min bror och jag voro små, alltid en miniatyrkaka av varje sort, som vi skulle ha i våra ”jul-högar”. Hon gjorde även av den siktade rågmjölsdegen – ibland av sirapslimpedegen – en riktig ”lusse-katt” med fyra ”hjul”, och den skulle ligga överst på julhögen. Vi pojkar brukade dock lägga en vanlig vetebulle allra överst. Lutade mot julhögen hade vi grisar och bockar (ibland även gubbar o gummor) av pepparkaksdeg. Vi brukade själva få ta ut dessa djurfigurer ur den utkavlade degen; på det viset var det ju som om vi hade bakat dem själva! Vetebröd bakades förstås också en hel del. Ett par kransar och några flätor med pärlsocker och hackad mandel på. Vanliga släta bullar samt släta vete-levar skulle det förstås också vara och av dem torkades en hel del till skorpor. En stor burk pepparkakor samt flera sorters småkakor ingingo också i julbaket. Kaffegäster kom det många året runt men alldeles särskilt i julhelgen. Än var det någon som kom och presentade med en bit ost, en råmjölkspannkaka eller något annat, än var det någon som tog till ärende att betala en auktionsskuld eller hade något annat ärende. Far var under flera år överförmyndare i socknen och omkring nyårsskiftet kom då en hel del gubbar, som voro förmyndare i det eller det sterbhuset. Och alla skulle ju bjudas på kaffe och kanske en ”kaffegök”, ty ingen fick ”bära ut julen”. Vetebröds- och småkaksbaket var därför nödvändigt att ta till, så det med säkerhet räckte till minst tjugondedag Knut.
Annadagen skulle lutfisken blötläggas, om den skulle hinna bli färdig till julaftonen. Samtliga i mitt föräldrahem voro storligen förtjusta i lutfisk, så det lutades alltid en långa och en hel del gråsej. Någon gång hände det t.o.m. att vi lutade en ny omgång fram på januari, men då betydligt mindre kvantitet.
Så kom Lusse. Under senare år gjordes det inte någon större affär av den dagen, men vi drack förstås tidigt morgonkaffe – ibland bjöd någon av familjemedlemmarna de andra kaffe på sängen – med för ändamålet bakade ”lussekatter”, pepparkakor och några andra småkakor. De första åren på seklet minns jag att det kunde komma lussegubbar och lussegummor på natten, knacka på och när de blivit insläppta stannade de i köket och ordnade till medfört kaffe och kakor på en bricka, varefter de kom in i sängkammaren och bjöd oss hela familjen. Det var ungdomar från en granngård (Petterssons i Heljesgården), men de hade alltid klätt ut sig och maskerat sig efter bästa förmåga. Under det vi drack kaffet höllo ungdomarna målron vid makt med allt möjligt lustigt prat. –
En gång kom det ett sällskap pojkar, som vi aldrig lyckades lista ut vilka de voro. De hade med en flaska vin, glas och bricka och bjöd oss var sitt glas; pojkar hade ju inte samma möjligheter att bjuda på kaffe som flickor. Konfekt bjöds till vinet, minns jag, ty Åke och jag voro för små för att dricka vin, så vi fingo äta konfekt. Pojkarna ifråga voro maskerade till oigenkännlighet, sotade och med lösskägg av fårskinn samt klädda i pälsar med ullen utåt. Kolossalt målföra och roliga voro de, när de väl fått språklådan igång. Jag minns ännu en replik från samtalet. Far och mor uttryckte sin undran, varifrån sådana karlar kunde komma, varpå någon av ynglingarna rappt svarade: ”Vi är ishuggare från Mesopotamien”. – Det var nog ganska vanligt vid den tiden att grannar ute på landsbygden gingo och lussade på varandra. Åtminstone en gång, minns jag, lussade far och mor på Rehns i Heljesgården (vår närmaste granne) med kaffe och dopp. Åke och jag undrade alltid på lusseafton, om det skulle komma några lussegubbar på natten. Jag skulle tro att det var omkring 1905, så upphörde med ens allt lussande grannar emellan. Någon orsak till upphörandet med den roliga och oförargliga seden vet jag inte.
Så nalkades då julen, och några dagar före julafton skulle det skaffas hem en gran. När vi pojkar voro små var det förstås far, som hos någon välvillig bonde fått löfte hugga en gran, men vi hade inte hunnit bli så särdeles stora, innan vi själva på kälke hämtade julgranen – vanligtvis i Trollsvik, där de vuxna sönerna hjälpte oss med huggning och lastning. Trollsvik hette egentligen Torstensgården, men det namnet användes aldrig annat än på affärshandlingar och i kyrkoböckerna. Varför gården kallades Trollsvik, vet jag inte.
Och så kom äntligen den efterlängtade julaftonen. Det var en hel del som skulle ordnas på förmiddagen. Så t.ex. skulle det bäras in ved, så det räckte över helgdagarna, vatten togs in ett par ämbar och så skulle ”julaneka” julkärven) sättas upp. Ibland hade vi ett par kärvar och dessutom hade vi en låda för fåglarna, uppspikad utanför sängkammarfönstret. Den skulle förstås också fyllas med havre, talgbitar och småskurna brödtärningar. Oftast var det dock så mycket is på fönsterrutan, så vi fick sällan nöjet att studera fåglarna, när de slogo till där. Var det snö, så skulle väg skottas till porten och till källare och uthus. Granris skulle läggas vid såväl stora trappan som vid kökstrappan. Ja, det var en hel massa småsysslor som vi pojkar kunde göra. Vid tolvtiden var det dags för att doppa i grytan. Denna måltid försiggick alltid i köket. På köksbordet stod framdukat smör, bröd och ett stort fat sovel – hös, korv och revbensspjäll samt dricka, öl och en brännvinsflaska och i en stor, blankskurad koppargryta på spiseln sjöd det feta, härliga doppe-spadet. Julgranen var redan på förmiddagen fotad och intagen, och efter doppe-måltiden började vi ”klä” granen. När vi voro för små att klara allt pyntet själva, fick vi förstås hjälp av far eller mor. Den huvudsakliga utsmyckningen av granen bestod i ”levande” julgransljus, olika länders flaggor, små röda äpplen, papperskarameller och vanligt slätt glitter i guld- eller silverfärg. I granens topp hade vi alltid två svenska flaggor av större format, helst tretungade örlogsflaggor. Till 1905 var det unionsmärke i flaggorna. Det fanns nog en del små prydnadssaker också i granen. Särskilt vackra var i mitt tycke ett slags grankottar av blåst glas i guldfärg och glest överspunna med guldtråd. Min barndoms första granar stodo på en fot av två i varandra infällda tjocka trädbitar, som bildade ett kors. Ja, allra först utgjordes julgransfoten endast av en rätt stor fyrkantig plankbit med ett grovt borrhål i mitten. Längre fram fick vi av en av fars tidigare skolelever (Lilja) en fot av metall med vattenbehållare. Den var tillverkad på den smidesverkstad, där givaren då arbetade, och var en av verkstadens egna specialiteter. – Beträffande de utländska flaggorna stod landets namn på varje flagga och man lärde sig på det viset lekande lätt de olika nationernas flaggor. Tack vare flaggorna skaffade man sig också en del upplysningar om landets läge och en del andra förhållanden, varför det blev en liten geografilektion.
När granen var färdigklädd och man själv snyggat till sig var klockan i regel 4-5 på e.m. och det var dags för eftermiddagskaffet, som på julafton serverades med vetebröd och flera slags småbröd. – I vardagslag åto vi pojkar vanligtvis smörgåsar och möjligen något vetebröd till kaffet.
Vid 7-tiden på kvällen kom så själva julmåltiden. Den börjades med smörgåsar med skivor av hösen, korv av olika slag samt ost. Ansjovis eller något slags sill var det visst också. Lutfisk och potatis följde efter smörgåsarna, och det var något som Åke och jag konsumerade nästan över förmåga, så när risgrynsgröten kom som avslutning orkade vi i regel inte mycket av den. Till maten fanns förstås dricka och pilsner samt för de vuxna en snaps, om de ville så ha.
Julklapparna voro varken många eller särdeles dyrbara. Mest var det klädespersedlar såsom underkläder, strumpor, vantar, en mössa eller dylikt. Jultidningar (Jultomten, Tummeliten, Julbocken) och julböcker (Farbror Blå, Sagas Julbok, Bland Tomtar och Troll) fingo vi alltid någon var varje jul. Som regel fingo vi en jultidning och en julbok var. Vi fingo även någon liten småsak; ett år fingo vi bar sin liten spargris av porslin, ett annat år en miniatyrvattenkanna med målade blommor på och riktig stril, och i den stilen. Av de där småsakerna fingo vi alltid båda två precis likadana. Julklappsverser förekom inte. (F.ö. rimmade vi endast frivilligt till gröten, men mandel fanns det alltid i den. Den brukade dock sällan komma fram förrän då den överblivna gröten åts upp på juldagen).
Efter kvällsvarden läste far alltid julevangeliet högt vid det avdukade matbordet och därefter julaftonens lilla predikan ur Wallins postilla. Någon psalm sjöngs inte varken före eller efter andaktsstunden.
Julklappsutdelningen skedde som regel efter eftermiddagskaffet vid den tända granen. Det fick nämligen inte bli för sent med sänggåendet, ty kl 6 på juldagsmorgonen skulle vi vara i julottan, såvida inte vädret var alltför svårt för oss småpojkar. Far var organist, så han måste, hurudant vädret än var, infinna sig i god tid till ottesången. Vi hade 2 1/2 kilometer till kyrkan, så vägen tog i bästa fall ½ timme, och så måste man vara framme i god tid, om man skulle få en sittplats.
- Åke och jag köpte alltid julklapparna till far, mor och mormor hos
Dahléns. Det var någon liten småsak till var och en, ty våra kassor voro ynkligt små och medgåvo inte några av de saker, som vi helst skulle velat presenta med. Kakmått, kaksporre, hårnålar, almanacka, anteckningsblock och dylikt var väl ungefär det vanligaste. En jul – då voro vi väl litet större – hade vi på hösten tjänat pängar genom att plocka och sälja nypon och den julen hade vi köpt en plättlagg och en zink-diskbalja till mor, det minns jag. Hon hade talat om de sakerna såsom önskvärda, och då vi för en gångs skull voro stadda vid kassa, passade vi på att köpa det till julklappar. Vad far fick det året minns jag inte. Även om våra bekomna och givna julklappar den tiden för nutidens barn synas små och futtiga, så var det nog minst lika roligt för oss med dessa små saker som för nutidsbarnen med alla dessa lyxleksaker – ja, troligen roligare! Förnöjsamheten var större hos både barn och vuxna före industrisamhället.
Juldagens morgon väcktes vi före halv fem. Efter att ha fått på kläderna och inmundigat en kopp kaffe var det tid att begiva sig till julottan. Väl påpälsade för kylan, såväl utomhus som i själva kyrkan, kommo vi ut i den friska vinternatten och snart nog blev man fri från sömnigheten, som förut gjort en litet olustig. Var det lugnt och klart hörde man både framför och bakom sig på vägen samtal från folk, som alla hade samma mål – kyrkan. I de flesta gårdar utmed vägen var det alltid någon som måste vara hemma för kreaturens skull, och i de manbyggnaderna brann det alltid ljus i alla fönster, som vette åt vägen. I en och annan gård var det mörkt – ett tecken på att alla i gården voro på väg till kyrkan, ty stearinljus och fotogenlampor kunde naturligtvis inte lämnas utan tillsyn. Var det slädföre var det vackert att höra all bjällerklangen. Skjutsar kommo här och var från gårdar och bivägar ut på landsvägen och alldeles särskilt vackert var det att höra klangen från bjällerkranskar, som en och annan förmögnare bonde bestod sig med. De gammaldags blossen förekommo inte längre, men en och annan skrinda var försedd med lanternor (med stearinljus i). I Bolum fanns ingen herrgård; annars brukade hästarna från sådana gårdar vara försedda med slädnät. I regel voro slädarna fullpackade med folk, men hade man tur kunde det hända att Åke och jag fingo stå på ”plattformen” hos kusken bakom skrindan, om någon kände igen ”skollärarns pojkar” och stannade för att låta oss åka. (Kuskplatsen kallades ”rumpen”). I regel fingo vi gå hela vägen, och det tyckte vi nog bäst om, ty dels var det rätt besvärligt att stå på släden och dels höll man sig varmare genom att gå. När man så kom en liten bit förbi Bolums fattigstuga kom man upp på ett litet back-krön och plötsligt låg den upplysta kyrkan framför en. Det var vackert och stämningsfullt och något sådant kan man ju inte erfara annat än vid en julotta på landet, där inga gatubelysningar förtar stämningen.
I kyrkan fanns på den tiden naturligtvis ingen elektrisk belysning, ty först 1919 fick Broddetorp elektriskt ledningsnät. I kyrkans gång fanns tre ljuskronor; den närmast altaret av glas och de båda andra av mässing och till julen blankputsade. (Glaskronan lär vara en förnämlig sak av bergkristall och härstammande från Böhmen. De båda mässingskronorna sägas härstamma från Bolums och Hornborga kyrkor, som raserades omkring 1825.) I samtliga ljuskronor voro en hel massa ”kronljus”; likaså var altare, predikstol och orgel försedda med samma slags ljus. I varje bänk (även på läktaren) fanns en tvåarmad, hög järnljusstake. I varannan bänk satt denna stake isatt till vänster och i varannan till höger. Ja, så fanns det förstås ett ljus på vardera sidorna av nummertavlorna och en lykta med ljus på vardera sidan av dörrarna såväl i vapenhuset som på läktaren. Av mor fick vi regelbundet förmaning att inte sätt oss alldeles framför någon ljusstake, ty stearinfläckar är ju inte så lätta att få bort ur ytterkläder! Vanligen satt vi på läktaren på en bänk vid orgeln och där bakom fanns inga ljus men väl framför på läktarbröstet, så man kunde se i psalmboken. Högtidligast av hela ottesången tyckte jag var när ”Var hälsad sköna morgonstund” sjöngs. Sången blev alldeles särskilt imponerande en juldagsmorgon, ty så till bristningsgränsen fylld var ju inte kyrkan vid andra gudstjänster. Efter ottesången följde nästan omedelbart högmässan, men då hade minst hälften av åhörarna begivit sig hem. Det var också endast någon enstaka gång, som vi stannade över högmässan. Jo, far måste naturligtvis sköta orgelmusiken även då.
Hemkomna från kyrkan åto vi smörgås alltefter som vi hade lust och så kall risgrynsgröt med varm mjölk. Juldagen fick man inte gå på besök eller ut på promenad, så det blev sagoläsning och slöande. Då och då stack man förstås emellan med ett äpple eller en apelsin eller knäckta nötter av det på hösten skördade rikliga förrådet. (Det var inte så ovanligt att vi på hösten kunde samla ihop 25-30 liter fina hasselnötter). Dagens enda stora måltid kom någon gång fram mot 2-tiden och bestod alltid av smörgås samt lutfisk och potatis. Kaffe dracks väl också några gånger under dagen och för övrigt tog man en smörgås och en korv- eller fläskbit samt ett glas dricka, när det föll en in. Det var nog ungefär samma matseder litet varstans på landsbygden då till dags, ty husmodern skulle juldagen ha det så lindrigt som möjligt med arbete. Det var ju inte mer än rätt efter allt arbete före julen. – Alla hemma hos oss voro förtjusta i att läsa, så juldagen blev ingalunda tråkig genom hemmasittandet.
Julbön på julaftonen förekom inte i Broddetorps kyrka och jag tror inte i andra lantkyrkor heller. Nyårsotta var det, men den tror jag började en timme senare än julottan och var inte på långt när så välbesökt. Kanske det borde nämnas att tändandet av otte-ljusen ombesörjdes av pastoratets kyrkovärdar. Dessa gingo då högtidliga omkring med brinnande vaxstaplar på långa stänger för att nå även högt sittande ljus. Om jag inte minns fel, så var det äldste kyrkovärdens privilegium att tända ljusen på altare och predikstol samt i takkronorna. Det syntes på honom att han särskilt den dagen kände sin värdighet!
Annandagen, om jag inte minns fel, var det julfest i söndagsskolan. Kyrkan hade ej någon söndagsskola utan vi gingo i missionshusets söndagsskola, som vid den tiden hade sina lektioner på söndagseftermiddagarna. Söndagsskollärare voro då frälsningskapten Alma Lindström, Ester (?) i Kärragården (i det vardagliga livet sömmerska) samt finskomakare Anders Erik Larsson, inackorderad hos Adolf Andersson i Holmagården, på vars ägor missionshuset då låg. Missionshuset kallades av de ”troende” alltid för bönehuset.
Vid söndagsskolefesten var det sällan någon elev frånvarande annat än på grund av sjukdom. En del av barnens föräldrar, de som hörde till friförsamlingen, var också närvarande. Underhållningen bestod mest av sång, utförd av barnen, och så var det någon liten andaktsstund. Ett jättestort kaffebord var dukat framför bänkraderna, ty alla närvarande skulle ha kaffe; barnen bjödos och de äldre löste kaffebiljett. Julgran fanns förstås också. Efter kaffet fick alla söndagsskolans elever frukt och en hel del andra godsaker, men höjdpunkten var nog i alla fall, när jultidningarna delades ut till oss. Det var en hel del olika tidningar, alla från frikyrkligt förlag, och fördelningens princip var den, att ju flitigare en elev varit att besöka söndagsskolan ju förnämligare tidning. Naturligtvis togs det också hänsyn till ålder och läskunnighet också. Som regel var det förstås flickorna, som gjort sig förtjänta av de vackraste jultidningarna! Jag kommer inte ihåg namnet på någon av tidningarna, men det var ”snäll” och god lektyr och de lades minsann inte bort olästa. Förresten fingo vi varje gång, vi voro närvarande i söndagsskolan, ett exemplar av den inom frikyrkorörelsen gängse barntidningen, som utkom en gång i veckan.
Fram emot tjugondedag Knut började julgransplundringarna för att sedan fortsätta ett par veckor framöver. Skolorna började den tiden ej förrän den 15 februari. – detta på grund av svårframkomligheten på vägarna samt svårigheten med belysningen i skolsalarna. Det var alltså ingen skolgång som lade hinder i vägen för barnkalasen. Roligt hade vi också, tack vare att alla kände varandra så väl. Lekarna voro väl ungefär desamma som nu för tiden. Det var ”Fria på narri”, ”blindbock”, ”gömma ringen”, ”Gustavs skål”, för att nu nämna några. Trakteringen bestod av kaffe eller någon gång choklad med massor av kakor, som mellantraktering saft och kakor samt frukt och nötter. Den tidens apelsiner voro alldeles fruktansvärt sura och till dem behövdes massor av strösocker. Mest var det väl äpplen av egen skörd som bjöds. Bananer hade vi då inte ens hört talas om. På en del ställen bjöds det på smörgåsar och någon varmrätt, om det blev litet sent på kvällen. När granen plundrades klipptes karameller, äpplen och konfekt ner ur granen och lades på brickor, varefter varje barn fick av samtliga sorter att ta med sig hem – många föredrogo förstås att genast konsumera även dessa läckerheter. Vanlig dans förekom aldrig, som jag minns, på dessa tillställningar; endast ringdanser och folklekar. När ungdomarna kommo upp i den åldern att de gått och läst för prästen blev det nog dans istället för ringlekarna, men då hette det inte ”julgransröstning” utan ungdomsbjudning. Så fort jag gått och läst kom jag till skolan i Skara, så jag har ingen erfarenhet av dessa julungdomsbjudningar. Det var väl en av orsakerna till att jag aldrig lärde mig dansa, skulle jag tro!
När julkalasen och julgransröstningarna voro över var det också slut med julen, och livet återgick i de vanliga, normala gängorna igen.
 

[ överordnad ] Start ] Historier ] Folklore ] Ordstäv ] Det Onda ] Kläknamn ] Bondepraktika ] Fest ] Medicin ] Sjukdom ] Barnen ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Bröllop ] [ Julfirande ] Påsken ]
[underordnad] [ Innehåll ]