Alexander är son till soldaten Asp och blev faderlös redan vid 3 års ålder och modern Anna gifter om sig med busen Pankes från Broddetorp och får växa upp under sannolikt svåra förhållanden. Om fadern kan vi berätta som var den fattigaste av alla fattiga, som Hugo Sköld skriver vid Aspabacken. Det Alexander då berättar om är vad som timas i Broddetorp där han växer upp i sluttningen vid Brunnhem från 1863 då modern gifter sig. Alexander bor hos denne dåvarande buse varom vi kan berätta mer i Broddetorp fram till 1879. Rimligen att Alexander då har flyttat hemifrån. Modern gifter sedan om sig med en målare och suput, som återfinnes död i ett dike... Ändå kan vi återfinna en begåvad levnadsglad Alexander, som kan dela med sig av sina iakttagelser ehuru de mesta bilderna härrör från Broddetorp och Brunnhemsberget.

Berättat av Alexander Björk Ålderdomshem Örgryte f1856. Upptecknat av Ragnar Nilsson 1944.

Husbygge

Det var en mängd i min hemtrakt. Vid Billingen fanns det en stor del. Stora Herrgårdar hade sina torpare. Självägande bönder fanns inte så många. Hos torparen var stugan och ladan i en länga. Man gick ur stugan och in i farstun och in i ladugården. Ladugårdslukten trängde in i stugan. Om sommaren var det värst. Det gick inte att stänga flugorna ute. Di kom in i stugan från ladugården. Men man var van vid flugor och ladugårdslukt, så man märkte inte så noga på den tiden. På stugan var det små fönster med fyra små rutor, gavelfönstret var lite större. Fönstren gick i det närmaste ner till backen. Väggarna bestod av några stycken i fyrkant. Stugorna voro mycket låga. Man gick inte rak igenom dörren. På sina ställen var det inte annat än stampater jord till golv. Jag minns många sådana golv från min barndom. Man hade lagt lera över jorden och stampat till så att det var hårt. Spisen ar murad med kullersten, och detsamma var skorstenen. Det var inte annat än kullersten och lera mellan stenarna. Spis, mur och skorsten smetade med kalkbruk, så att den var vit. Särskilt till midsommar brukade man smeta både spis och skorsten. Något spjäll hade man inte. Man hade en trälämm på skorstenen. En stång gick igenom taket. De var i förbindelse med lämmen, så att man kunde öppna och stänga som man ville. När brasan hade brunnit ner, så lades lämmen över skorstenen, och det kunde bli ganska varmt i stugan om man hade eldat bra.

I muren fanns en bakugn. Det var kullersten till valv, men till botten var det en slags tegel. För det mesta eldades inte annat än ris och kvistar. Torparna fick nöja sig med sådan ved. Vid gräddningen i ugnen eldades ständigt med ved, helst med torr granved, som i det närmaste hade samma längd som bakugnen. Under gräddningen eldade man lite vackert med stickor eller småved av furu.

Yttertaket bestod av bräder halm och torv. Först lades sparrar, bräder, och på dessa halm och torv. På ett annat ställe hade man golv av bräder, men vanligast var det ett golv med hårdtrampad lera. Runt stugan var det upplagd jord runt väggarna. Detta var för att det inte skulle dra underifrån.

Det var inte mer än ett rum om man var aldrig så många i familjen. Man eldade bra, men det var osit och osunt. Man hade en säng. Där låg far och mor. Så var det vanliga träsoffor. Soffor fanns fler efter alla väggar. Ett bord med en skiva att fälla upp och ner, samt några trästolar och pallar. I sängarna hade man halm inga madrasser. Ett lakan lades över halmen. Så hade man täcke över sig. Kudden var stoppad med halm eller trasor. När man bäddade om kvällen så redde man till halmen och lade lakanet tillrätta.

Hönsasteket

Tog upp en fjärdedel av stugan. Det var i ett hörn eller gick utifrån hörn fram efter en vägg. Där hade man hönsa. Det var uppsatt av spjälor. Det var så där en och en halv aln högt. Uppå var det tätt med bräder. Spjälorna stodo upp och ned. Så var det en liten lucka nedtill att släppa dem ut genom. Uppe på steket satte man grytor kärl, träfat, trätallrikar och träskålar. Man hade inte något skafferi eller skåp. Detta var på de fattigaste ställena. Någon gåsabänk såg jag inte i dess simpla stugor. Torparna hade inga gäss. Det var bara i undantagsfall att någon torpare höll sig med gäss. Man hade hutsare, det var ett slags klockor, som hängde på väggen. En och annan hade moraklocka. Inte alla hade klockor. Man följde solen året om. Så gick man till grannen om man ville veta vad klockan var någon gång.

Hus med ryggås var också brukligt i min barndom. Men de kom bort allt efter det blev bättre. I slutet av 1870-talet blev det bättre och då började man bygga bättre bostäder. I slutet av 80-talet var nästan alla ryggåsstugor försvunna. Ryggåsen gick mitt i rummet. Stora bjälkar var spikata på ryggåsen. Till tak var det bräder, halm och torv. Fönstren gick i det närmaste ned till backen. Lera på golv.

Till och med bondstugor var ryggåsstugor. Det var en ingång och två fönsterlyftar på dessa stugor.
Backstugusittare grävde ner sig i jorden. Sådana bostäder kallades för kojor, jordkojor eller jordkulor. Uppe på taket var det små glasrutor till fönster.

Umgängesformer

Oskarsdagen den 1 december brukade vi oskarsbal på Skaraborgs Regemente då var gymnastiksalen klädd med grönt. Den kvällen började kl. 8 och slutade klockan 12 på natten. Vi bjöds på punsch, öl och smörgåsar. Vi fick ta våra flammor med och gå fram och dricka punsch. Var och en fick bjuda en flamma med sig till balen. Den kvällen fick vi nästan vara som bröder med officerarna. Vi hissade bataljonschefen. Det var damer som passade upp. Musiken stod på en läktare. Den spelade upp till dans. Det var Regementsmusiken. Jag minns denna från 1877 och flera år framåt. Det var något vi längtade efter varje år.

Slåtter skörd och tröskning

Bönderna hade ett år som spanna. Man kallade dessa tröskare spannara. Det var torpare som tog åt sig sådan tröskning hos bönderna, för att de skulle tjäna lite extra under vintern. Det var fyra som tröskade. Det kom främlingar och sökte sådant arbete också. Men varifrån de voro vet jag inte. Di som tröskade fick ett par koppar på varje tunna som de tröskade ur. Di kunde hålla på att tröska i tre veckor och en månad, ibland ännu längre. Det berodde på hur mycket säd det fanns att tröska. Det var inte bara råg, som man tröskade på detta sätt utan även havre. Detta var en god extra förtjänst för torpare och sådana. De steg ofta upp på morgonen. Då lyste de med ljus eller stickor. Så höll de på tills det blev mörkt om kvällen. Det var en väldig iver med dessa spannorna. Det tog slut på denna spanntröskning. Då va en som de kalla tröskarn. Han hade själv gjort ett tröskverk med detta körde han omkring och tröskade åt bönder och torpare. Det var ett stort hjul med träkuggar av oxel. Det drogs med ett par oxar och en häst. Inne på logen stod själva verket, som man tröskade säden på. Detta var 1873 eller 1874. Från den tiden var det nästan slut med spannmålströskningen. Tröskaren tjänade sig förmögen. Han bodde i Stenstorp. Han hade inte hållit på så många år förr han fick konkurrenter.

Fiske

Hornborgasjön var innan man sänkte en mil lång och halv mil bred. Den var rätt bra djup. Det påstods att största djupet skulle vara 8 alnar. Den stod i förbindelse med en annan sjö. 1874 började de med sjösänkningen. Så det blev ett uppehåll tills i början av 1900 talet. Det var nästan idel herrgårdar, som hade sina gårdar intill sjön. Det var dessa, som ville komma åt mer jord. Så kom de överens om att sänka den.

Denna sjö var mycket för dem som ingen jord hade och föresten för allt folk som bodde i närheten. Det var många fattiga stackare, som hade sin bärgning genom den. Det var så mycket fisk. Gädda och abborre fanns det gott om. Torparna låg i sjön och fiskade. De kom med gäddor ibland, som var flera alnar långa. Det var sagt så att man ibland tyckte att det inte var riktigt ställt med gäddorna. Havsfrun ställde med fisket i den sjön ibland. Det fanns gubbar, som själva påstod, att de hade nytta av henne och fick tur till fisket. De största gäddorna kokades till tran. Ibland fick man rätt stora abborrar. Gubbarna i Sjödalen och en gammal stamknekt Rapp gjorde aldrig annat än fiskade. De fiskade för egen del och så sålde de till folket. Herrgårdarna köpte fisk. Vid fiske använde man eka. Det var en flatbottnad båt, men man hade också vanliga båtar. Med ekorna vågade man sig inte så långt ut åt sjön. Mest fiskade man, när vårfloden kom. Då fiskade man med bloss. Man använde ljuster, som man högg gäddorna med. Det var då man kunde få så stora gäddor. Man hade järntenar med i ekan. Man hade en hel hoper töre och i dem och tände på. Då skulle gäddorna se på detta ljus och så passade man på att hugga ljustret i henne. Det var ett skaft av trä, i nedre ändan på skaftet var det ett järn - med hullingar på. När den kom i gäddan så drog man upp henne. Det var på kvällen man fiskade på det viset. En del satte ut ryssjor och tog gäddor i. Det var en å, som kom från Tidan - Hornborgaån. I denna fanns det också fisk. Det var vatteninförseln till Hornborgasjön.

Kräftorna höll sig så mycket vid kanten av sjön. Vi kunde vräka upp 3-4 tjog på lite grand. En gång fick jag 10 tjog på några timmar. Vi tog kräftorna med bara handen. Vi hade ljuse med. Då kom kräftorna fram och stirrade på ljuset. Då körde vi ner handen kvickt och tog upp i ekan. Vi fick tolv öre tjoget kräfter på den tiden Då skulle de vara stora. Somliga mette med spö. Då slog man ihjäl groder och skar bitar av dem. Och band fast i ett snöre. Kräftorna kom och nypade tag i köttbiten. Då passade man på och drog upp henne. Vanligen släppte hon inte taget, sedan hon kom upp över vattenytan. Vi gick till Falköping Ranten med kräftorna. Vi passade på och sålde dem vid tågen. Vi kokade dem hemma. Det var mest pojkar, som ville tjäna en extra slant på detta fiske. Om vårkvällarna och när kräftfisket pågick om hösten så var det ljus här och var efter stränderna. Ibland metade man fisk med spö. Det var mindre fisk, som man fick då. Om Kristi Himmelsfärdsdag brukade man börja meta. Det var inte lönt före. Om vintern högg en hål på isen och fiskade. När det var blankis och innan den blivit för tjock brukade vi döva fisk. Vi hade en yxa eller en träklubba och passade att slå mitt över fisken, när vi fick se honom under isen. Vi skyndade att hacka hål på isen och ta upp fisken innan den kvicknade till. Vi tog upp den med händerna eller en liten hov.

Hornborgasjön var häckplats för fåglar. Det var fåglar av alla slag, särskilt om våren var det ett myller av fåglar. De skrek om vartannat. Om september brukade man ha fågeljakt, änderna jagades då. Ja, det var ett sånt leverne med all slags fågel. En del var och tog fågelägg kokade och åt, som man äter vanliga hönsägg. Det fanns torpare under Dagsnäs som efter åkerns storlek endast kunde föda en ko. Genom att de skördade gräs i sjön födde de tre. Man tog tillvara på gräset så pass man kunde. Där fanns en myckenhet gräs. När man skulle skörda det, så begagnade man en stor eka som en flotte. Så hade man en vanlig skära på en stör eller stake. Med denna räfsade man till sig gräset och skar av det och tog upp det i ekan. Så rodde man det iland på en vall, som kallades Ekvallen. Där torkades vassen. När den blev torr, så lades den upp i stacken. Så körde torparen efter den, när de behövde den. Det var mest vass, som man tog. Ett par hjälptes åt i varje eka. På våren brukade det vara stor översvämning. Vattnet kunde då gå till Hornborga by. I maj och juni började vattnet avtaga. På Hornborgaön var det ett par hus. Dessa, som bodde i husen, måtte flytta i land om våren och stanna tills översvämningen var över. Under värsta översvämningen såg man nätt och jämt hustaken.
Jag hade en svåger, som tog nästan allt gräs i sjön. Det var nätt och jämt, att man kunde föda en ko på jordlappen, men tog han gräs i sjön kunde han föda tre kor. När man gick på maderna, så kände man att det gungade under fötterna. Det var gyttja riktig flängdy. Man kokade tran av de största gäddorna, som fångades i Hornborgasjön. Detta tran använde man till varjehanda. Man smörjade skorna med sådant tran. Så hade man det till medicin, man blandade det med vatten och drack för att man skulle få hull på kroppen.

Julafton

Jo, torpare och fattiga firade också jul. De flesta hade en gris, som de slaktade i lussetiden. Då gjorde de korv. Svinhuvudet hade de på julbordet som andra, Men det var inte sådant överflöd med mat som hos bonden. Vid julafton tog de in halm och lade över hela golvet och så sov de i den halmen på natten och vilade i den på juldagen. Över hela golvet låg den tjockt strödd. Före nyår tog man in ny halm. Den gamla halmen bar man ut. Julgran hade de som andra. Den kläddes litet. Man hade några pappersremsor och några ljus i den och kanske någon karamell. Det var på ställen, där man hade barn. Men man hade inte råd att bränna ljusen mer än om julaftonen. Då brände man dem en stund, för att det skulle vara ljust och fint i stugan medan folk gick till kyrkan. Sedan gömde man ljusen till ett annat år. Så kunde julgransljusen vara i flera år. Men man begagnade mycket brännvin i dessa småstugor under julen. På en del ställen var husbonden redlös, när julkvällen kom. Och jag vet att det hände att hustrun och barnen fick gå från stugan till grannar och sova under julnatten. Karlarna träffade varandra under dagen och då bjöd de varandra på julbrännvin. Det blev ofta för mycket. Det var inte många torpare som förde ett nyktert liv.

Nödår

År 1868 var det nödår. Det har jag ett gott minne på, för då var det många, som fick svälta. Marken var nästan sönderbränd här och där. Det kom inget regn på hela sommaren. Det enda som torpare och fattiga att stö sig till var magasinet. På den tiden hade man ett sockenmagasin i varje socken och där fick man låna säd så långt det räckte. Under goda år så lämnades in säd i det magasinet för att man skulle ha att ta till när det blev oår. 1868 var det gott att ha detta magasin att låna ur. De fattiga som skulle ha hjälpen av kommunen fick också sin säd från detta magasin. Det var en föreståndare som höll reda på säden in och utlåning. Barkbröd minns jag inte att någon behövde använda den gången. Men det hade gamla i min ungdom som hade vart med och ätit det. Jag tror det var på 1830-talet, som det var så dåligt. Man tog den vita barken, som ligger närmast trädet och lade den i vatten. Sedan torkade den och malde den till mjöl. Det var för att dryga ut det riktiga mjölet. Det var beskt och torrt att äta. Det var många som inte tålde brödet utan blev sjuka. 1868 tog inte så hårt. Men man blandade då också. Man tog tillvara såarna och malde. Det var ett slags gräs, som kallades mell. Det tog man och torkade och malde. Så blandade man sådant i havremjölet. Fiskben stötte man i till mjölet och blandade med. Så tog man oxelbär och blandade i mjölet, för att dryga ut mjölet. Oxelbär finns det gott om. Inte annat än havremjöl hade man att tillgå. Man kunde dela ut lite havre från magasinet och sen fick var och en dryga ut det så gott han kunde. På alla ställena fick de slakta ner kreaturen. Många torpare fick slakta sin enda ko och äta upp den. Det fanns inget foder att föda kreaturen med. Sovel fick man gott om, d.v.s. de som hade djur at slakta. Men det var inte allt småfolk som hade det. Mjölk var inte lätt att få. Man hade det välsignade vattnet så man behövde inte törsta. Så bryggade man av enbär. Jag minns att man måste resa upp oxar, kor och hästar i spiltan så utmagrade blev de. Det var nästan svårare att skaffa föda till kreaturen. Man räddade sig med att riva de gamla halmtaken. Den halmen fick tjäna som kreatursföda. Det fanns knappt ett halmtak kvar. Man kunde inte köra med oxar och hästar mer än högst ett par timmar om dagen. De lade sig och sen fick man inte upp dem. Man var på Billingen och repade ljung och mossa och gav kreaturen. Ljungen var ett bra nödfoder. Tallris gav man också åt kor och får. Till och med vet jag att man tog stallgödsel och gav svin och kor. Även löv tog man. Mossan repade man ihop med händerna eller med hjälp av en räfsa. Ljungen skar man med skära eller lie. Så forslade man hem det i korgar och säckar. Det kördes hem från skogen.

1869 var ett gott skördeår så då började man repa sig igen. Bönderna fick hjälpa de fattiga så gott de kunde. Men folket var utsvultet. Man försökte att ta så mycket fisk som möjligt. Som väl var så var det mycket fisk i Hornborgasjön den tiden. Det fanns gäddor som nära nog var lika långa med en. Det var många som gick till bönderna och gråto i sin nöd. De gick inte från bonden utan att få något. Men även hos bönderna var nöden svår. Det var mången bonde som svalt.

Präster och Kyrkväsende

Kyrkoherden som jag gick och läste för hette Kullberg. Det var en väldigt styv predikant. Folk hörde honom gärna. Han var världsligt sinnad. Stor tjock var han, så han liknade mindre en präst än en grosshandlare. Han var inte nykterist utan tog sig en sup när det passade, men han tog inte övermåttan, eller så att man hade anledning att klandra honom. Han var inte mer än människa han heller. Ock det var inte ovanligt att prästerna tog supen i min barndom.

Före Kullberg var det en kyrkoherde Ljungmark. Han var en Regementspastor också. Han söp som en borstbindare. Han spelade kort och söp med dem, som han tyckte passa hans sällskap. Folk var inte så begivna på att höra honom för han drack. Han söp med officerarna och andra. Pigorna såg, när han gick och tog sig drammar hemma i prästgården.

I Segerstads socken fanns en präst som hette Sahlberg. Den hade också för sed att spela kort. Jag var med min mor till den prästgården, då fick jag fem kortlekar av prästen. De var inte mycket slitna, men det var ett kännemärke på ett och annat kort.

Jag hörde talas om en kyrkoherde Bratt. Han hade varit präst i Broddetorp för min tid. Di talade så illa om honom för att han var frimurare. Han tog en människa varje år och fraktade med sig till staden till … di hade där. Så slaktade de … som de hade med sig. Folk var rent av rädda för prästen. Han kunde skrämma sig fram bäst han kunde.

Religiösa föreställningar och kyrklig sed.

I gamla hem fanns Nordbergs och Luthers postilla. Dessa postillor minns jag Nordbergs postilla fanns i mitt hem. Psalmboken hade man också som uppbyggelsebok. Om julafton sjöng man psalmen 55. Det var det vanliga om julen. Och den sjöngs också vid gudstjänsten i kyrkan om julaftonen.

I gamla fromma hem höll man husandakt både om morgonen och aftonen. Men jag skall säga att det inte förekom i många hem i min tid. I prästgårdarna brukades den seden. Om kvällen brukade man läsa högt ur postillan, om man hade tid, eljest fick det vara. Men om kvällen, när man lade sig, så läste man en bön att Gud skulle skydda en för natten. Även Fader Vår läste man och välsignelsen. Så var man noga med att lära barnen att läsa kvällsbönen. Även om morgonen skulle de läsa en bön, men mest noga var det om kvällen.

Före en begravning, så läste man vid den döde. Det kunde vara prästen, klockaren eller någon annan av gästerna, en vän eller jämnårig till den döde. Han sjöng någon vers ur en begravningspsalm. Det var olika vid olika tillfällen. Det var så att de sörjande som vid gudstjänsten, när den övriga menigheten reste sig. Det var skillnad på dem som hade sorg och de andra. Det minns jag att man sjöng en psalmvers efter det man hade spisat i begravningshuset. Men det förekom inte på alla begravningar. Om prästen var med, så tog han upp psalmen. Och var klockaren med, så var det hans skyldighet att ta upp psalmen. Eljest fanns det alltid någon annan bland de äldre gästerna. Se, psalmerna och melodierna kunde man på den tiden. Vid den enskilda andakten när sådan förekom läste man bibeln eller psalmboken. Även postillan förekom. Uppenbarelseboken läste man mera, jag höll på att säga för nöjes skull. I sällskap kom man ofta på tal om bibliska saker och mycket ofta på sådant, som stod att läsa i den boken. Apokryfiska brydde man sig inte om. Det var sådant man inte skulle läsa. Det lärde prästen oss. De hörde inte riktigt till Guds ord.

Här och där i stugorna fanns ett instrument som kallades psalmodikon. Det var en sträng på det. När man skulle ta upp melodin på en psalm, så tog man tonen på psalmodikon först. En del spela riktigt bra på det instrumentet.

När prästen kom till ett hem och skulle dela ut nattvarden, så hade han en liten kalk med sig. Det var nattvardskalken.

Prästerna var noggranna med att man skulle kunna katekesen. Kom det ett par som ville ha lysning, som prästen inte trodde för gott om, när det gällde kunskaper i Guds ord, så förhörde han dem innan de fick någon lysningssedel. De fick både läsa innantill och utantill. Om prästen tyckte att han inte kunde godkänna dem, så fick de en tid på sig. När de då kom igen, så kanske de hade förkovrat sig så mycket att han lät dem få lysning. Men så fick de förmaning att de skulle fortsätta att bättra på. Och sådant prövade prästen sedan vid husförhören.

På botdagen och långfredagen brukade man vara svartklädd, när man gick till kyrkan. Men det var inte alla som kunde bestå sig med svarta kläder. Och då tog man de kläder man hade och det fick också gå. På midsommardagen brukade fruntimren vara ljusklädda. I synnerhet de yngre.

Om inte familjen var till kyrkan på söndagen, så läste husfadern ett stycke ur postillan. Det läste han högt, så alla skulle höra det. Texten brukade han också läsa. När de yngre kom hem från kyrkan, vill de äldre gärna höra, vad prästen predikat om. Och när de äldre kom från kyrkan, så talade de gärna om för de hemmavarande vad prästen hade sagt på predikstolen. På söndagseftermiddag ville man gärna att det skulle vara största stillhet i hemmet. Aldrig förrän fram på aftonen gick man till någon granne. Efter måltiden skulle man vila. Något arbete företog man sig inte.

Man fick veta från predikstolen hos vilken förhöret skulle hållas - tid och rum. Så påminde prästen om att man skulle ha psalmboken med. På husförhöret fick både gamla och unga läsa. Husförhören var en skräck för många. Man läste katekes och psalmbok lång tid före, innan man skulle till husförhöret.

På långfredagen höll sig var och en hemma i sitt hem. Det skulle vara ro och stillhet över den dagen. Det blev mest så att man sov bort dagen - utan det att man var till kyrkan på förmiddagen.

Sex veckor efter det kvinnan hade fött barn, så skulle hon gå i kôrke. Hon gick då fram till altaret en söndag och hade en följekvinna med sig. Där föll hon på knä. Prästen läste ur en bok, tog henne i hand och välsignade henne. Det skulle vara en upptagning i församlingen. Den som hade fött oäkta barn togs i kôrke i sakristian.

Vigseln skedde i regel i prästgården. Det var mycket småfolk i den trakten och det var brukligt att dessa vigdes i prästgården. Fina brudpar vigdes i kyrkan.

Bänkarna i kyrkan var vissa för varje gård. De två främsta bänkarna var avsedda för herrskap och fina personer.
När prästen hade jordfäst liket tog var och en som var med i sorgetåget ett spadtag jord och kastade ner på kistan. Det var den sista hälsningen, som man gav den döde. Prästen hade en stor vit näsduk i handen när han stod i predikstolen och predikade. Han hade den ena snibben virad om pekfingret.

Åtminstone en gång per år gick man till nattvarden.

På 1870-talet började kolportörer predika i stugorna. Den stora allmänheten tyckte inte om sådant. Man tyckte att det inte var den rena läran. Men man talade om att det var många s.k. Ropare. Men de försvann helt och hållet.

Handelsmän

I min barndom var det en liten handelsbod vid Broddetorps kyrka. Det var det enda som fanns då. Eljest måste man resa till staden, om man ville ha något som fanns där. Handlaren hette Lars Lidbeck och kom från Lidköping. Han hyrde ett uthus på Knektegården. Det gjordes om så att det blev en liten butik och ett litet rum, som han bodde i. Han hade ingen familj. Boden låg alldeles intill Broddetorps station. Inredningen var inte vällustig. Det var en disk, som gick längs efter hela rummet. Så var det några lådor (lådfack) under disken och efter väggen mitt emot disken. En aln låg på disken. Så fanns en våg med vikter. Det var en balansvåg. Den stod på disken. Han hade rätt bra åtgång på sina varor. För det var inte annat än att fara till staden, om man inte ville handla hos honom. Han hade socker, kaffe, sill, tobak, snus, knappar och sybehör, nålar och krams, sirap och karameller. Det var det allra nödvändigaste varor som han hade i sin bod. Silltunna stod innanför disken. Papper var det ont efter. Det var grått papper, men han var mycket sparsam med pappret. Inga papperspåsar. Han gjorde strutar. För övrigt måste kunderna ha med sig gammalt papper, korgar och burkar att ta varan i. Han ville helst ha kontant. Sådana, som han litade till, fick kredit. Det var mycket byteshandel. Kunderna hade ägg och smör med sig i byte mot varor. Dessa varor, som han fick i utbyte fraktade han till staden och sålde hos handlare där. Han gjorde sina uppköp i Lidköping. Han lejde bönder att forsla hem varorna. Peppar salt och andra kryddor hade han också hemma. Anis var en krydda, som de brukade ha till brödet.

Intill kyrkvallen, stod en fiskargubbe om söndagarna och sålde öl, porter och brännvin. Tobak hade han också. Gubbarna gick till honom och fick en kyrkesup, innan de gick in i kyrkan och hörde på predikan.

Gårdsfarihandel kom från Borås och Kinds härad. Di hade häst och for omkring och sålde i stugorna. Di hade stora lass. Det var tyger av alla slag. Bolstervar, klänningstyger och huvuddukar. De brukade ha tillhåll hos någon bonde medan de var i socknen och handlade.

Så kom det knallar med pôse på ryggen, hälften av påse fram och hälften av påsen bak. Det var en vit påse. En aln hängde framför. Det var den de mätte med.

Dalkullor gick omkring och sålde. De bar en stor väska på ryggen. Det var en svart väska av läder eller skinn. Dessa kullor voro alltid klädda i blå kjolar. De sålde huvuddukar av silke, vanliga schalar och silkes schalar, spetsar och sådant. Även dalkarlar kom och sålde samma slags varor. Men de hade också träslöjd. När de hade sålt slut på sitt lager så skrev de hem efter mera och beställde till närmaste stad. Dessa kullor köpte håret av fruntimmer. Det var många som sålde håret. Di fick bra betalt för det. Av detta flätade kullorna klockkedjor och allt möjligt. Jag minns att man hade ringar och broscher av fruntimmershår. Alla dessa knallar och gårdsfarihandlare var välkomna i stugorna. Di hade bra varor. Di lät prata med sig. Men de lämnade ogärna kredit. Sådana som de kände väl fick kredit till nästa gång de hann tillbaka. Men då skulle det vara betalt.

Knektar

De gamla knektstugorna och torpstugorna voro nästan lika. Det var ryggåsstugor. De voro några timmervarv lägre. Ryggåsen gick rätt fram. Det var en stock. På den stocken låg bjälkar på vilka taket vilade. Sågspån papp och torv lades till tak, eller halm och torv. Om dessa tak voro väl lagda, så var det inte farligt att vattnet gick igenom dem. Två fönster fanns det, ett på långsidan och ett på gaveln. Gavelfönstret var störst. Det fönstret var ungefär en och en halv aln högt. Det bestod av fyra rutor. En öppen spis stod efter väggen. Golvet bestod av bräder eller lera. Knektarna fick bräder till golv. De nöjde sig inte med mindre på min tid. Ladugården var byggd i ett med stugan. Förstukvist fanns. Därifrån ledde en dörr in i stugan och till ladugården. Det fanns bara ett rum i stugan. Det var stort. Så fanns det ett litet kontor, där man förvarade gångkläder och varjehanda. Där förvarade knekten geväret och slängmunderingen och bondelårt.

Till ladugårdslängan hörde en loge och två lador. Ett ränne fanns. Man förvarade hö på det. Logen var ett par alnar bred och 4-5 alnar lång. Så var det själva ladugården. I den var det plats för en ko, en kalv och ett par får och höns.

Någon stenfot fanns inte under dessa stugor. Man skottade jord intill väggarna.

Knekten hade inga särskilda skyldigheter mot rotebönderna eller den bonde, som han tjänade som knekt. Jag minns inte sådant från min tid. Inte husbonden, hustrun hade några sådan skyldigheter. Men det förekom att knekthustrun spann blå och lin åt bönderna, men det fick hon särskilt betalt för.

Bonden eller bönderna hade många skyldigheter mot knekten. Bonden skulle förvara knektens bästa uniform. Den skulle vårdas och borstas gång efter annan och knapparna skulle hållas blanka. En sergeant kom och visiterade varje månadsdag eller en gång per månad. Eller en korpral kunde komma i sergeantens ställe. När knektens hus skulle synas, så kom en kapten och en löjtnant. Det skedde en gång om året. Då fick knekten göra sina anmärkningar mot rotebönderna, om han ordentligt fick det han skulle ha dem, om de skötte sina åligganden ordentligt. Om inte knekten hade tillräckligt med gödsel att gödsla med så var det bara att kalla på rotebönderna. De måste köra till honom gödsel var och en på sin lott allt efter gårdens storlek. Om knekten låg i tjänstgöring, så måste bönderna så och sätta och berga och skörda, skaffa ved och hjälpa till på allt sätt och göra arbetet precis som om det hade varit dem själva. Rotebönderna måste även tröska åt knekten om han var i tjänst. De skulle se till att knektens barn gick i skola och att de skötte sig eller tog vara på dem om det tillfälligtvis behövdes. Knekten skulle ha två famnar ved om året. Så skulle han ha julkost till jul. Varje gång han skulle till heden i tjänst skulle någon av bönderna skjutsa honom. Så skulle han ha kost med sig för tre dagar. När han skulle hem från heden så kom en rotebonde till heden och mötte honom. Knektens jord skulle hållas i gott skick precis som deras egen jord. Om knekten gjorde dagsverke åt bonden, så fick han betalt som andra för sitt dagsverk.

Dagen före julafton eller på själva julafton gick knekten omkring i roten och tog upp julkollekten. Den bestod av en kaka. Den omkring 65 cm i diameter och kallades knektakaka. Den var bakad av rågsikt. Så var det sovel, ost, smör och brännvin och två ljus. Böndernas skyldighet i detta avseende voro allt efter storleken på hemmanet. Många gånger gick det efter sinnelaget. Den godhjärtade bonden gav väl så mycket som han skulle ge och den snåle bonden försökte att ge dåligt och i underkant. ½ stop brännvin skulle knekten ha av varje rotebonde. Han brukade bli något i tagen, när han kom till den siste bonden, att denne måste skjutsa honom hem. Det var fullt kalas hos varje bonde den dagen. Knekten skulle smaka på julmat och brännvin överallt. Han fick inte neka. Då blev de onda. Och den ene ville inte vara sämre än den andre. När han kom hem, så var det hustrun som fick ta hand om knekten och alla hans håvor.

Knekten började sin rundgång i roten på morgonen. Vanligen hade han en dragkärra med sig och så hade han heaskrin liggande i kärran. I detta skrin förvarade han det ömtåligaste. Det var fullt och mer till. Heaskrinet var ungefär en aln högt. Locket var kupigt. Inuti var plats för brännvinsflaskan, ett rum för mat och ett rum för putsgrejor.

Vid slåtten brukade han ställa till med slåtegille hos knekten. Då kunde det vara 20 - 30 personer tillsammans. Man slog gräset. Då började man vid 3 tiden på morgonen och kunde vara färdig vid tretiden på eftermiddagen. Sedan var det mat, dryck och dans. Man fick gröt, sovel, ost, bröd och brännvin så mycket man ville ha. Sådant slåttergille brukae även bönderna ställa till för egen del, och då var knekten med om han inte var i tjänst. Då har man brännvin och smörgås så fort man hann till dem som slogo.

Bönderna skulle se efter att inte knektens barn hade det illa, när han låg i tjänst. Om det var en soldat, som hade det klent ställt, och han skickade ut barnen att tigga, så blev det böndernas risk. Och detta var de rädda för. I allmänhet så gick det ganska bra, så att inte knektens barn voro sämre klädda än andra.

Vart femte år fick stamsoldaten ligga i garnisonen och vakta fångar. Det var fyra månaders vakt. Far låg två gånger på Marstrand. Det var inte borttaget under min tjänstetid. Också jag var beordrad på sådan vakt 1880.
Det fanns inga järnvägar och postgången var dålig. När kompanichefen ville ha fram en order, måste knektarna sköta om den brevbäringen. Den ene knekten bar det skyndsamt till den andre i den riktning det skulle gå. Det kunde komma order mitt i natten. Då måste man stiga upp och bära den vidare. Det var att gå till nästa knekt. Brevet var lackat med rött lack, så satt en fjäder i lacket. Det var meningen att brevet skulle iväg ögonblickligen och på snabbaste sätt. Inte så att knekten hade skyldighet att skaffa häst, men han skulle gå det raskaste han kunde och den genaste väg han visste till närmaste knekt.

När rotebondes dotter gifte sig, så skulle rotebondens knekt vara med på bröllopet. Han skulle sitta längst fram vid bordet. Den dagen var knekten paradklädd med plym i mössan. Han skulle vara med på bröllop, begravningar, dopöl och kalas hos rotebönderna. Knekten förbigicks aldrig vid deras tillställningar. Och paradklädd var han utom på de vanliga utom på de vanliga kalasen. På deras julkalas fick han vara med. Vanligen bar han då uniform men inte i parad. Det var bara vid högtidliga tillfällen. Vanligen brukade det vara ett gott förhållande mellan knekt och rotebönder. Nog kunde det bli missförstånd och kiv någon gång, men sådant gick över.

För det mesta så höll sig soldaterna till varandra. Det var så många soldater. De gick till varandra pratade och hälsade på. Och alltid var de till varandra på julkalaser. De lika sig bäst när de kom tillsammans. De hade så många upplevelser att minnas och tala om. Det var ungefär lika förhållanden för dem. Den enda skillnaden kunde vara att den ene hade fått sämre jord än den andre. Och den som hade fått den sämre jorden redde sig kanske inte fullt så bra. Men det var synd att klaga.

Soldaterna skulle bevista tjänsten i kyrkan. Varje söndag behövde de inte gå. Det var inget tvång. Det kom order från sergeanten, när de skulle samlas till kyrkan. Det var en söndag i varje månad. En sergeant eller korpral tog emot på kyrkbacken. Där vi ställes upp och marscherade in i kyrkan. Då var vi klädda i parad, borstade och med blanka knappar, snygga och fina. En gång om året var soldaten tvungen att gå till nattvarden. Då gick man också till kyrkan i parad. Man hade inte gevär, bajonett eller gördel med vid gudstjänstbesöken. Om inte knektarna på min tid voro säkert gudaktiga, kanske ännu farligare att ligga i brännvinet, så respekterade de Guds ord och höll på kyrklig ordning och gick ofta till kyrkan.

När soldaten dog, så var det för änkan att flytta från torpet följande 14 mars. Och vanligen fick då fattighuset ta vara på henne, för så vitt hon inte hade barnen att stödja sig till.

När en knekt hade tjänat ut sin kapitulation, så ålåg det rotebönderna att ge knekten en bit jord och sätta upp en stuga åt honom. Men de brukade då välja ut en utmark. Det var inte så mycket jord, att man kunde föda en ko. Det var så mycket att man kunde sätta potatis till husbehov och till ett grönsaksland. Man satte rötter morötter kål och lök. De var de vanliga grönsakerna. Det kallades att man skaffade knekten husvära. Därtill hade knekten 24 kr i pension av kronan om året. Då skulle han tjänat knekt i 30 år. Om man tog till knekt i 20 år, så hade man tjänat ut vid 50. Det gick skapligt om man var frisk. Då hade man ännu krafter att göra dagsverken och kunde tjäna till hjälp. Hustrurna spann och stickade och kardade åt bönderna. Då fick de ut pengar eller in natura av det de behövde för arbetet.
Så kunde de vara hos bönderna och hjälpa dem med ett och annat, till exempel i skördearbetet. På så vis drogo de sig fram ganska bra.
När soldaten dog, så gjorde roten begravning efter honom och bekostade den. Sex man ur samma kompani bar knekten till graven. Det kunde till och med vara 8 bärare men ur samma kompani, som knekten tillhörde. Om knekten hade varit med i krig, så sköt man ett skott över graven, men inte eljest. Om knekten dog på heden i tjänsten, så paraderade hela kompaniet och regementsmusiken var med.

Rotehållarna hade hand om rotekistan. Denna var blåmålad. Det var ett kupigt lock och det var gulmålat. Den var omkring 4 aln lång. I den hade man den bästa munderingen förvarad, plym, mössa, underkläder, såsom skjorta, kalsonger, strumpor och skor. Den hade man med sig när man for till heden. När man lämnade heden, så tog man den med sig. Kistan förvarades hos en av rotebönderna. Den hade inte knekten något ansvar för annat än då han var i tjänstgöring.

Tjugotre dygns tjänst hade vi om året in och utryckning inberäknat.

En av bönderna var rotemästare. De bytte så att var och en hade den sysslan något år. Rotemästaren kallade tillsamman de andra bönderna., när det var något som gällde knekten eller knekteroten. Han hade också rotekistan i förvar.

Herrgårdarna liksom bönderna höll knektar. Dagsnäs hade 8 knektar och St. Bjurum hade en hel hoper. Det fanns herrgårdar som sträckte sig över en hel och närapå två socknar. Om jag inte minns fel, så skulle två hemman hålla en knekt.

Knektarna hade olika arbeten för sig när de var hemma. En del gick på dagsverke på herrgårdarna eller hos bönderna. En del voro timmermän och snickare, en del skomakare eller skräddare, en del sysslade med dikesgrävning, andra arbetade i kalkgruvorna. Alla möjliga hantverk fördelade sig på dem. Det var allt eftersom knekten var händig till. En annan blev dödgrävare och kyrkvaktare. En del sysslade med slakt. Somliga knektar körde sand i Hornborgasjön. Det var stora mossor de körde ut sand på. Det var för att få gjyttjan blandad och få god jord till åker. Då hade de betalt för famn. För ett sommardagsverke fick man en krona och upp till 1.25. För ett vinterdagsverke 65 upp till 75 öre (1860 - 70-talen).

Björn, Wass och Lejon voro knektar och hade varit med i krig. De gick alltid klädda i sin uniform vardag som helgdag. Wass hade ett träben. De hade skjutit av ena benet på honom i kriget. Men han haltade fram med en käpp i handen. Uniformen bar han till den dag han dog. Dessa knektar tillhörde Hornborga socken.

1848 låg Svenska knektar kommenderade till Danmark. De låg på bevakning på Fyn. De behövde inte rycka ut. Eljest var det meningen att de skulle hjälpa Danskarna mot tyskarna. De låg inkvarterade hos bönderna. Knekten Skatt talade om att han blivit bekant med en tös. När han kom hem till den bonden och skulle hälsa på tösen, så höll de på att koka fläsk. Han fick ett stycke. Detta lade han på huvudet under huvudplagget. Han mötte en löjtnant. Denne undrade varför svetten rann för ansiktet på det viset. Han såg efter och fick se att det var fläskflottet som rann ner för ansiktet. Det lär bara bliva skämt av alltsammans. Det hände att danska flickor kom farande efter de svenska knektarna. De hade gjort barn på töserna. Efter vad knektarna talade om, så var töserna alldeles befängt efterhängsna. Vart de kom så fanns det villiga flickor.

Många knektar var svåra och stygga mot rotebönderna. En bonde på Torstenagården var illa med sin för sin knekt. Knekten hette Trygg. Knekten var stark och oförvägen. En dag kom knekten. Då sade bonden "Nu kommer fan i Knekten". Men mest gick bonden och gömde sig. Rotebönderna var rädda för Trygg som för faen själv. Slåss kunde han. Stor och grov var han. En dag så lade rotebönderna in att myndigheterna skulle ge honom avsked. Men de fick till svar, att han skötte sig så bra, att de kunde inte undvara honom. Bönderna skulle lägga sig vinning om att sköta honom på bästa sätt.

En rotebonde hämtade knekten från heden, när han hade gjort mötet. Strax innan de kom upp till gården eller bondstället, sköt knekten av ett skott "Nu är knekten hemma" sa bönderna när de hade hört skottet.

Min svåger Ek, som var soldat hade 16 barn, som han och hans hustru hade fött upp. Barnen slog sig bra ut. Den knekten tjänte lite extra med att ropa på auktioner. Knektarna i allmänhet hade många barn. Min far var soldat och min farfar var soldat. Han hette Hög. Han hade sex bröder, som voro soldater. Far min hade tre bröder. En hette Gren, en hette Grotte och en Asp. Och morfar var knekt. Han hade namnet Läkt. Han hade två bröder som var knektar. Men dessa rymde till Amerika. Jag minns dem knappt nog.

Namn på knektar: Träff, Rask, Lind, Skog, Levin, Sjöqvist, Jaderlund, Kilström, Björk. Den siste var en släkting till mig. Så fanns en soldat som hette Mörk och en som hette Nyberg. Denne Nyberg hade en jul varit och hämtat julkosten hos en bonde. Han tyckte att han hade fått för litet av bonden och blev förtörnad. Han hade fått ett fåralår. Men det behagade honom inte. När bonden satt och åt kvällsmaten, så åkte dörren upp och ett fåralår kom indansande på golvet. Bonden upp från bordet och ut och fick tag på knekten. Det blev en farlig vals, som slutade med att knekten bet tummen av bonden. Knekten fick 10 dagars fästning och bröd för det. När knekten tjänat ut straffet, så bonden och hämtade honom så betalade bonden honom det han förlorat i förtjänst under dagarna. Bonden var rädd för knekten och ville göra sig vän på det viset.

Knekten gjorde ett julkalas. Då bjöd han andra knektar och även rotebönder.

Det var ganska allmänt att knekten begagnade snus. Jag lärde mig också det bruket, när jag kom i lag med dem. En annan olat de hade var att de gärna ville ha brännvin och öl. När knekten for hem från mötet, så skulle han ha sådan vara, eljest var det inte bra.

I hemmet lagades enkel mat. Man hade ko. Därav hade man mjölk och smör. Men inte alltid räckte mjölken till. Man fick då köpa någon kanna då och då av rotebönderna eller på herrgårdarna. Herrgårdens knektar höll sig till herrgården, när de skulle köpa något i den vägen. Så fick man leva på havre och kornbröd. Ibland blandade de ihop havre och kornmjölet. Det var för dyrt. Man levde på detta slags bröd, kålrötter, potatis, fisk, sovel, sill, välling och gröt. Ibland fick man kål eller någon soppa. Man slaktade mycket, så det gick ganska bra att leva, bara man fick vara frisk. Några höns hade man och kanske ett par får. Då slaktade man ett av fåren på hösten. Den matlagningen var enkel och enahanda. Di kunde inte med att laga mat som nu för tiden.

Möbleringen i hemmet var inte storartad. Efter väggarna stod två soffor och en säng, vid fönstret ett bord. Så hade man några trästolar och pallar för barnen. Eljest fick barnen sitta på trösklar och soffor. Vid bordet fick de inte hålla sig mycket. På kokkärl och andra kärl var det inget överflöd. Det var jämt så mycket att man redde sig. Man hade var sin trätallrik, var sin sked och så vidare en gryta eller två, en stekpanna och någon kastrull.

Det var mest torparpojkar, knektpojkar och annat fattigt folk som togs till knekt. Det var ofta för att de skulle få en liten säker bärgning och kunde gifta sig och bli sina egna. Det var sällan som någon bondpojk tog till knekt.

Inom Skaraborgs Regemente var det så att två hemman ihop höll soldattorp och knekt och inom Västgöta Regemente ett hemman till roten alltså en knekt på hemmanet. En bror till mig hette Krans. När han tog avsked, så fick han köpa stället för 500 kr. Det hände så att bönderna sålde stället till knekten. Men det var mest nu på slutet. Det torpet hette Åstorp och låg i närheten av Stenstorp.

Årslönen var lika för alla knektar, men boställena kunde vara bättre eller sämre.

Släpmunderingen använde man i vardags på mötet. Knekten förvarade geväret och släpmunderingen hemma hos sig. Detta måste han hålla noga vård om. Geväret skulle man se till titt och tätt så att det inte rostade i pipan. Det skulle vara blankt och fint.
När djuren blev sjuka tog man in dem i stugan. Hönsen hade man i staket i stugan. När man släppte ut dem, så flög di omkring i stugan på hyllor och över allt.

I slutet av 1870 talet och i början av 1900-talet rev man ner de allra flesta ryggåsstugor och byggde nya och bättre. Logen var ungefär 4-5 alnar lång och ett par alnar bred. Det var nätt och jämt att man kunde re sig med tröskningen. Soldaten trask sin säd själv. Ibland hade han hustrun till hjälp eller någon av barnen voro stora att de kunde hjälpa till. Barnen fick ge sig ut och tjäna som vallpojkar och valltöser, så snart de dugde till det. Och när de hade gått och läst, så fick de ge sig ut och tjäna sitt bröd på allvar.

Kungar

Karl XV såg jag många gånger. Det var en kraftig karl. Han brukade vara på Billingen och jaga ibland. När de var ute på förmiddagen så behagade det konungen att gå in på ett torpställe. Torparen och hans hustru var ute på åkern. När Kalle kom in stod en pojke uppkliven på en stol. "Står du här och dricker mjölken för mor din" sa kungen. Angår dä däk eller ä dä di mjölk" svarade pojken. Då fick kungen tag i fatt på pojkens skjorta. Han ryckte loss en bit av skjortan. Pojken sprang ut och skvallrade. Då kom torparen och skulle slå till kungen. Då tog kungen fram en 50 lapp och gav torparen. Sen talade han om vem han var. Då blev torparen rädd och skulle till att bönfalla. Men kungen tröstade honom. Sen tänkte kungen på denne torparpojke. Han fick pengar så att han kunde gå i skola i Skara. Till sist blev han skollärare i samma församling, som han var född.

Karl XV ville gärna ta livtag med knektarna. Kan frågade kompanichef, som hade en knekt på kompaniet, som kunde vara överlägsen i att ta livtag. Han skickade efter en knekt, som hette Kraft. När Kraft kom, så bad kungen att få ta livtag med honom. "Jag kan inte ta så hårt i Hans Majestät" svarade Kraft. Men kungen gav sig inte. De nappade tag i varandra. Rätt som det var låg Kalle på ryggen. Men Kraft fick en stor blank penning för besväret. "Sådana knektar vill jag ha", svarade kungen.

När jag tjänade soldat i min ungdom så kom Karl XII ofta på tal. Man tyckte inte om honom för att man armat ut landet. Gamla knektar talade om honom. Han var en stor krigare sad di, men han behövde komma bort, för att det skulle bli fred i landet. Folk var uttröttade på honom och till slut var det en som sköt honom. Han hade tappat en knapp i rocken och det skulle vara med den, han hade blivit skjuten. Di hade gjort en kula av den. Det var en svensk, som sköt honom, för di ville bli av med honom för han hade gjort nog ont.

Hemmet

I min barndom var det klent med maten. Hos bönderna hade de ganska bra, men för alla andra, torpare och sådana var det dåligt. Jag var vallpojke hos bönder. Från den tiden minns jag att man steg upp vid 3-4 tiden på morgonen om sommaren. Då åt man en liten bit bröd med smör innan man gick ut. De äldre tog sig en sup, för det var inte vanligt med kaffe på den tiden. Det kallades för frukost. Regel fick man kl. 9. Ofta fick man sell och potatis eller välling, sell och bröd. Medda fick vi kl. 12 eller 1. Då åt vi soppa. Ibland fick vi ärter och ibland var det potatis och sill eller sovel. Till kvällsmat fick vi rågmjölsgröt. Den sista biten på smörgåsen kallades missunnabiten. Den skulle vi promt äta upp.

Husdjur i stugan.

Hos min styvfar hade de hönsen inne i stugan. Det har jag i gott minne på. Hönshuset var tillrett i köket i ett hörn. Där hade man spikat upp spjäler uppåt taket för att hönsen skulle sitta på. När det led mot kvällen, så kom hönsen in och flög och satte sig på spjälorna. På morgonen var det tuppen som väckte i god tid. I många stugor hade ingen klocka, men om morgonen gick det bra för då väckte tuppen. Allmänt hade man hönsen inne i stugan. Kalvar hade man inne i stugan. Man rättade till en kätte inne i en vrå och där hade man kalven. Det var mest om vintern och om kalven blev sjuk. Alla slags smådjur tog man in om de blev sjuka. Det var så vanligt. Det var ingen som kom in och förfasade sig, om man fick se kalvar, svin och höns i stugan. Svin hade man ofta inne. De kunde vara rätt stora, innan de släppte i kätten i ladugården eller i svinhuset. Det förekom så länge jag bodde i trakten. På 1900 talet har jag inte sett att man haft kreatur i stugan. Större husdjur kan jag inte minnas, att de hade inne i stugan på något ställe. Anker, gäss, kalvar, höns, får och svin fick vara i stugan. En spädgris kunde man ha i en trälåda, men lika ofta gick den i lag med folket på golvet.

Vårarbete

När åkern var så pass torr att man kunde harva, så började man. Nästan alla i byalaget började samtidigt. Fick man se att en började, så var man inte sen att komma ut med harven. Man ville inte att någon skulle få långt försprång. En ville inte bli den siste. Efter gamla märken som man hade på den tiden, så skulle man passa på att så, när den gula fågeln kom och satte sig på åkern. Jag minns inte vad han kallades. Men när den kom fick alla så brått att så. Om det blev en fläck osådd på åkern, så skulle den, som hade sått dö. Det betydde en grav.

Slåtter och skörd

Set var många gamla som började så en dag i slutet av veckan. Jag tror det var fredag. Men sedan slog man till dess det var slut. Det var ingen bestämd dag för slutet. Det kanske var före min tid. Några strå skulle stå kvar på den sista åkerlappen som man skar för att en inte skulle få dålig skörd nästa år. Vem som skulle ha det vet jag inte. Men man unna fåglarna något. Den siste neken ville man ha stor för att det skulle bli mycket i ladan nästa år. Så var det också med det sista lasset. Det skulle vara stort. Blev det mindre än de andra så var man inte nöjd.

Husdjur

Om det inte fanns mer än en ko i ladugården skulle hon gå över stål när hon släpptes första gången om våren. Ock med fåren minns jag, att man tog ullsaxen och höll framför vart och ett av fåren, så att de fick hoppa över den. Detta såg jag för jag var vallpojke, när jag inte var mer än åtta år. När man hade släppt kreaturen, så ritade man ett kors över fähusdörren för at något ont inte skulle komma in. När man ledde en ko till tjur och skulle över en bäck, så spottade man i bäcken tre gånger, innan man gick över. På samma vis gjorde man, när man ledde tillbaka från tjuren. Det var för att inte något ont där skulle ta bort brunsten eller förstöra kon efter beteckningen. När man kom till tjuren med kon, så skulle en leda henne kring en sten tre varv. Stenen skulle vara jordfast. När man hade köpt en ko, så gick man runt en sten med henne. Det gjorde man inte förrän man kom hem med henne till gården. Det skulle också vara en jordfast sten. Det var för att kon ej skulle längta tillbaka. Om någon kom och berömde kon, så fick han till svar att han skulle kyssa henne i bak. Det skulle bli otur om någon berömde henne. Det var bäst att inte lycka till på köpet. Stomjölk brukade man ta vara på och ge barn som hade kikhosta. När kon hade kalvat, så skulle man laga till dricka till henne. Man värmde vatten, så att det blev lagom ljumt, sen blandade man salt sill mjöl av flera sorter i vatten och rörde ihop. När hon kalvade skulle man hålla sig tyst, eljest skulle kalven komma att böla och skrika. Det var så vanligt att man tog en ulltråd och trädde i stoppnålen och hängde ner efter kanten på spannet som man skulle mjölka i. Nålen skulle ligga på botten. Då skulle inte mjölken bli odryger av sig. När man mjölkade kon första gången, så skulle man vara försiktig så att man inte spillde någon mjölk på golvet. Det var farligt, för trollkäringarna fick makt över mjölken då. Gråa och brokiga kor var bra. Svarta hästar och svarta kor var inte bra. Det var inte så bra med vita heller. Man brukade sätta in korna, när betet var slut på hösten. Man ville inte att de skulle vara ute i kylan. Gjorde de det så kröp mjölken ur hornen, och då fick man lite mjölk på vintern. Fåren klipptes ett par gånger om året. Man slog omkull fåret på golvet, så fick man sitta och hålla i huvudet, medan den andre klippte. Man lämnade kvar lite ull vid bröstet.

Djur, Finlandsgummor och vargar.

Det var finngumma, som trollade bort vargarna. Det var någon som frågade henne, om hon inte skulle trolla bort dem. Det skulle hon göra med det skulle bli mycket orm i stället. Vargarna försvann men orm blev i mängd. Det minns jag att vi hade så mycket orm. Vargarna skulle komma uppåt Norrland. De skulle komma tillbaka om 100 år. Somliga sade att de blev borta, när skogen blev så gles på Billingen. När jag var 14 år så såg jag den siste vargen. Den var utanför dörren. När vi skrämde på honom, så fick han brått bort. Sen såg vi inte varg mer. Mina gamla föräldrar talade om att vargarna listade sig in i ladugårdarna och rev kreaturena. På ett ställe hade de hoppat upp på svinhustaket och rivet upp taket och dödat grisen men de orkade inte komma ut. När husmor kom för att ge grisen, så sprang vargarna ut när hon öppnade dörren.

Göken

Om göken kom tidigt, betydde det dåligt år för vanligheten. Om man gick ut på fastande mage och fick höra göken, så blev man sjuk. Det fick jag lära mig av far och mor. Man skulle ha en brödbit att tugga på, när man gick ut på morgonen. Vi härmade inte göken, ty det blev olycka om man härmade göken. Det var en ramsa om göken.

Sör gök dör gök,
norr gök goer gök,
öster gök tröstergök
väster gök bästergök

Kornknarren kallades för åkerknarren. Han var i säden. Man skulle inte söka efter honom eller störa honom

Jakt

Om det var en som var en styv skytt, så sade man, att man ohelgade nattvardsbrödet. Om man tog ett bröd och stoppade i pipan och sköt ut så skulle man få allt man siktade på. Skater och hundar skulle man inte begagna bössan på. Sköt man ett sådant djur blev bössan skämd. Då fick man den inte bra förrän man hade varit till den bössmed med henen. Han tog isär henne och smorde henne. Det första djur man sköt skulle man passa på att ta blod från och smörja bössan. Då skulle en bli säker att träffa. Om man mötte ett fruntimmer, när man gick på jakt, så fick man otur. Det var sämst om man mötte henne i dörren, när man skulle gå.

Lucia

Om lussemôra samlades man på en plats och drack kaffe och brännvin. Det kunde vara några grannkarlar, som ofta brukade vara och hälsa på varandra. En del hade brännvin med sig och en del gick utan att ha brännvin. De visste att de skulle bli bjudna. Dessa och på flera andra ställen var det sed att vi skulle äta smörgås den morgonen och far bjöd alla i huset på brännvin. Även de små barnen fick lite att smaka på. Det kunde bara vara några droppar. Somliga klädde ut sig och tog skråbukn ansikte på sig. Det hette att det var Lusse Per, som kom. Det var något fult med denna. Han skulle se ful ut, och barnen blev så rädda, var han kom, han hade förning med sig och bjöd på brännvin var han kom. Det var flera i sällskap - De övriga var också utklädda så att de inte skulle kännas igen. När de hade bjudit på flera kaffehalvor så gick de till en annan stuga och bjöd. Så gick de så länge förrådet räckte. Då brukade de också vara lagom fulla. Smörgåsar på bordet kallades också lussebit. Lesse Per kom aldrig förrän kl. 12 på natten, men sen kunde de vänta honom när som helst. De skulle gå så att de var osynliga. Ingen skulle känna igen dem. Mina föräldrar talade om att lussenatten var den längsta natten på året. Kreaturen fick extra hö den kvällen för att inte natten skulle bli så lång för dem. Detta mål kallades också för lussebit.

Annandag Jul

Några ungdomar samlades och sjöngo Staffan. Di gick omkring i byalaget. De hade en stjärna med brinnande ljus i. Det var många färger i det papperet, som omgav stjärnan. När man snurrade till stjärnan med handen, så blev det ett vackert sken. De ställde sig vid ett fönster och sjöng: Gumorrona, gumorron min herre och fru, jag önskar eder alla en lycksaliger jul. Och så vidare. Så sjöng de Staffan när de kom in. När de hade sjungit utanför fönstret så gick far ut och bjöd dem in. Så trakterades de med kaffe och brännvin. De gick från den ena stugan till den andra - överallt fick de traktering. Till slut förmådde de inte hålla på. Någon liggande här och någon där. Till slut började folk att inte vilja ta emot ett sådant sällskap. Det ansågs skamligt att gå så. Det blev slut på den sedan, och prästen tyckte inte om det heller. Det hörde till den onda vidskepelsen. Det hette att de var ute och sjöng Staffan.

Mina gamla föräldrar kom ihåg när de var ute och red den morgonen. Karlarna tog hästarna ur stallet tidigt på morgonen och red till en källa eller å och vattnade dem. De skulle få tur med hästarna så red de fram till gårdarna och sjöng Staffan. Då kom far i huset och bjöd dem på brännvin.

Pingst

Jag har bara ett litet minne av att de klädde ut töser till pingst brud. Bruden kläddes i vitt, så hade hon grönt på huvudet och på kläderna. Bruden visade sig i stugorna. Den seden var att nästan död när jag började minnas. Men att den förekom i min hembygd, det vet jag säkert. Det skulle vara ett nöje för ungdomen. Det var en ung tös eller flicka som utkläddes.

Midsommar

Åtta dagar före midsommar smetades skorstenarna vita. Det var allmänt. I midsommarveckan stökades med bakning och städning, så brukade en del brygga dricka. Det skulle vara fint och i ordning till midsommar. Riktig storstädning skulle det vara. Om midsommar var barnen och plockade blommor och tog björklöv. Löv eller hackat granris ströddes på golvet och lövkvistar sattes upp här och där i stugorna. Utanför dörren satte man ett par lövruskor. Blommor sattes i vaserna. Man plockade vilda blommor och de finaste som fanns vid den tiden på året.

På en del gårdar satte man upp majstång. Men det förekom inte så mycket, för alla skulle de till Axvall om midsommarkvällen. Där hade de alla upptåg. Somliga gick redan tidigt på kvällen. All ungdom inom miltals områden så gick de eller körde de till Axvall. Men någon ungdom blev ju alltid hemma på bygden och de samlades vid någon majstång och dansade. Stången restes på en backe. Denna stång kläddes med löv. Man band kransar och snodde om stången i spisen. Så satte man ringar på den och klädde dem med löv. I toppen hade man en lövruska med blommor. Pojkarna reste stången. När den var rest så tog alla i ring och sprang runt omkring den, sen dansade de efter dragspel de vanliga danserna. Så brukade de finnas ett ankare med brännvin och ett ankare med dricka, som de förplägade sig med.

Offerkällor

Det var många källor som de talade om i mina pojkår. Gamla från min hemtrakt och yngre med förresten åkte eller gick till en sådan källa en gång om året. Då skulle de dricka brunn. De drack vattnet och så lade de pengar i källan för att de skulle bli friska - Somliga var till den källa i Husaby, så fanns det en källa mellan Skara och Kinnekulle. En offerkälla fanns det i Skara. Dit var de flesta från min hemtrakt.

Veckodagarna

Fredagarna skulle man vara försiktig med. Man skulle inte fara eller flytta åt något håll då. Den 13:de i varje månad var olycklig dog. Torsdag ville de gamla inte gärna slakta på, baka, spinna eller kärna smör. Vi var rädda för att trollen skulle komma och förstöra det en gjorde. Om torsdagskvällarna skulle en inte väsnas. Det var inte bra. Att vara efter vägarna den kvällen. Det var så mycke ont ute. Man kunde bli stående med hästarna. På torsdag skulle man inte få klippa naglarna och inte på söndag.

Kasthögar

Efter vägen mellan Skövde över Billingen var det flera sådana högar, som var till minne efter någon ogärning. Det skulle kastas en sten eller vad man hade för i händer, eljest skulle det inte gå bra för en. När jag var tio - 12 år så var jag med far, och jag minns att far stannade och vi skulle ur vagnen och kasta. Vi sade inte något när vi kastade. Men vi skulle kasta för att vi skulle kunna komma förbi, och att inget ont skulle hända oss.

Död och begravning

När jag var barn minns jag att de talade mycket om den gubbe som hade svurit sig till den lede. När han skulle dö, så hade de sett en svart hund vid sängen. Han hade så svåra plågor. Men han ville inte dö. Han låg i många dagar på det viset. Till slut skickade de efter prästen. När prästen hade gått så dog han. Men då hördes det som ett skott vid sängen. Di sa att han fick ligga så länge , för att den lede skulle ha honom.
Det var inte bra om den döende hade något ont på samvetet och inte ville tala om det, han fick ligga och pinas. Jag hörde inte något annat än att man skulle strö linfrö kring huvudet för då skull inte döde kunna komma in och visa sig. Så hände det allt på flera ställe, men det i smyg. Jag kommer ihåg att de skulle lägga en gubbe i kistan. Den gubben hade varit elak och när han skulle till att då, så skrämde han med , att han skulle komma upp och titta till dem. De blev rädda och lade en ullsax på hans bröst.
Halm och sängkläder som någon dör på brändes upp. Täcket hängdes in i ett skjul, och det kunde användas till sängtäcke.

Det var med nöd, att någon ville ligga i den soffa eller säng, där någon dött, det dröjde åtminstone länge, innan den togs i bruk. Det var olika, men för det mesta, så var det på det viset. Om den döde nämnde Guds namn innan han dog, så var man säker på, att han blev salig. Om de blev fula i ansiktet när de var döda var ett tecken på att han inte var salig.
Man skulle inte bära lik över åker ty där slutade då att växa. På begravningar voro kvinnor svartklädda och på huvudet svart silkesduk. Männen var svartklädda. Bondgubbarna hade hög hat, den kallas för storm.
Far och mor talade om att i deras ungdom fanns inte dödgrävare. Då fick anhöriga till den döde skotta igen graven eller också stannade kuskarna som var med i begravningsföljet och skotta igen graven.

Spöksägen

Att de döde är uppe om julnatten, det tror jag än. Min gamle far talte om en händelse som hade hänt honom. Han hade inte längre från kyrkan än att han gott kunde se när ljusen tändes där. En julnatt vaknade han och fick se att det var ljust och grannt i kyrkfönstren. Han hade ingen klocka. Han skyndade att kläda sig och gick till kyrkan i tro att han skulle komma för sent. När han kom in på kyrkogården så blev det tvärt mörkt i alla fönstren på en gång. Då förstod han att det inte var en riktiga ottan, han hade kommet till, utan det var de dödas julotta. Han tog näsduken och kastade på kyrkogården, för att de döda inte skulle komma efter honom.

Odens jakt

Far åkte över Billingen en kväll. Då fick han höra ett så egendomligt skall. Den följde med en lång stund. Det var som om det i luften. Så fick han höra att det small som det skulle vara tre bösskott, och sen blev det alldeles tyst. Han hade hört av farfar, som hade talat om sådant, att det skulle vara en jägare som hette Oden, som var ute och jaga lördagskvällar. Det var en sådan jakt, som far hade hört. Det dröjde länge innan han talade om detta för oss, för han ville inte bli sjuk. Om man talade om sådant, när man kom hem, så blev man sjuk.

Djävulen

När djävulen kom och visade sig, så var han som en hund. Det hörde jag så många gamla tala om. De hade sett en svart hund. Han höll till där det hade hänt något ont. Vid kyrkogården var han också. Om jag satt och lekte med tummarna och snodde dem runt varandra, så sa mor, att jag skulle låta bli det, för jag kunde få se något hemskt. Horn Per brukade vara ett vanligt namn. Den onde, Den lede, Satan och Fan. Det är ett ställe som det står talas om i bibeln - Lucifers ställe. Det är skogsrå och allt sådant som hör hit. Så ville de gamla ha det. Det vet jag bestämt.

Det spökade efter en gubbe i Broddetorp han hade sålt sig till den onde. Han gick till kyrkan kl. 12 på natten tre torsdagsnätter. Han hade en papperslapp med sig som han stoppade in i nyckelhålet. Det skulle vara en papperslapp varje torsdagsnatt. På den hade han skrivit något med sitt eget blod. Den onde gav honom pengar. Det var en stor mängd med enstyvrar och tvåstyvrar. Styvrarna var så varma att han inte kunde ta i dem. De fick ligga på marken för att de skulle svalna, man när han skulle ta dem så var de borta. Det var inte annat än sticker och strå.

Skogsväsen

I Undenäs var det stora skogar. Där höll skogsrån till. En kamrat till mig hade varit till bekanta. När han kom till en skogskant, så fick han höra att det hojtade till, och när han hade gått en bit till hojtade det till igen. Så gjorde det ett hojtande rätt som det var. Rätt som det var fick han se ett fint fruntimmer, som svävade fram. Han vände sig om och fick se att hon hade rumpa därbak. Då skrattade hon så att det skakade i skogen och blev borta. Det blev alldeles tyst. Han gick förbi hemmet och blev förvillad i huvudet. Hon kom in till slut, men han kände inte igen det, förrän han hade varit inne en lång stund. Han skulle ut, för han påstod att han skulle hem. Hon hade förvillat honom.

En kamrat till mig bodde ½ från Tidans järnvägsstation i en skog på ett torp. "Di säger, att di har sett skogsråa" sade han, "men jag har sett henne med egna ögon". Han skulle ut ett ärende för tösen hans hade blivit sjuk. När han kom ett stycke in i skogen, hörde han ett visslande. Han ställde sig för att se sig om. Då kom ett fint fruntimmer svävande. Hon gjorde ett kast för att han skulle få se va grann hon var framtill. Hon ville locka honom med sig. Han blev så konstig, tyckte han, men så fick han se henne bak och där var hon som en ihålig stock. Rumpen hängde mellan benen. Då blev han till sinnes igen och bad henne gå i Jesu namn. Hon försvann som en ande.

Troll

Det var ett stort berg vid Kinnekulle. Där bodde det troll. De skulle ha så stora rikedomar. Det var en ryttare som red till berget en natt. Han skulle se vad trollen hade för sig. När han kom till berget, så kom trollen ut. De ville traktera honom. Han fick ett horn som var fullt med mjöd. De bad honom att han skulle dricka. Han tog emot hornet och kastade ut mjödet över axeln en droppe kom på hästen och håret sveddes av. Han red i sporrsträck. Det var en som skrek:

Du kristne bov
giv hit ditt rov
uten på ängen den gröna
Din skalle skall jag kröna
Rid ej på åkern den sköna
utan på ängen den gröna.

Ryttaren ville inte höra på trollen, utan han red över åkern. Han kom till en kyrka och red in på kyrkogården. Då kunde inte trollen komma efter honom. Han gick in i kyrkan och lämnade hornet till prästen. Trollen fick det inte mer. När ryttaren kom hem så dog både han och hästen. Skinnet var borta där drycken hade fallit på hästen. Jag minns att de gamla i min barndom talade om detta.
I Brônnumaberget har det varit förfärligt med troll. Det var inte annat än troll där. Om nätterna lyste det inifrån berget. En gång var det en gubbe, som kom till berget om kvällen. Han fick se en stor sal full med silver och grannlåt. Det blänkte som det finaste silver överallt. När han skulle titta närmare, så blev det mörkt. Trollen brukade ned till Brônnhemsfolket och låna bröd. Trollen var noga med att lämna tillbaka det de lånade. De hade stora kakor och gav i stället. De var så stora så de kunde inte gå in i stugorna. De stannade vid fönstret och knackade, när de hade något ärende. Trollen hade boskap. Den vallade nedanför berget om kvällarna. När brônnhemsfoket körde hem sina kreatur om kvällen, så kom trollen med sin boskap bestående av kor och getter. Trollen grävde ner sig i berget och bodde där.

Ållebergs Ryttare

När jag var barn, så talade gammalt folk om att det fanns ryttare i Ålleberg. Det är ett berg, som ligger utanför Falköping. Drottning Margareta var ett slag där. Det var ett regemente med ryttare som försvann in i berget. Ryttarna kommer fram ur berget om natten och visar sig för sådana, som färdas på vägen vid berget. Ryttarna ligger och köper foder till hästarna. När landet kommer i krigsfara, så skall detta forna regemente komma ur berget och rädda landet.

Tomtar

Far tjänade hos bönder när han var ung. Han påstod att det var en Nisse, som slog till honom en gång. Han skulle rykta hästen. Hästen stod inte stilla. Då skrek far till och slog till hästen med borsten. I detsamma fick far ett slag i huvudet, så att han fick gå in och lägga sig. När han kom in, så frågade, vad det var med honom, men han ville inte tala om det. Då gick husbonden till stallet och då var båda hästarna lösa och ute på backen. En annan dag så kom far och husbonden att tala om detta, och då sade husbonden, att det var nissen som hade slagit till honom. Han trodde så säkert att det fanns sådana små gubbar. Han hade aldrig sett någon, för de visade sig inte för alla. Så var det en annan nisse, men det var inte far som hade varit med där. Han drog till gården. Bonden tröskade om dagen, men när han kom till logen på morgonen, så var det lika mycket säd i ladan som dagen förut. "Det var underligt " tänkte bonden, "Jag skall se efter vem det är som bär hit säden". Så gick han till ladan på kvällen och vaktade. Då kom det en liten grå gubbe och bar tre halmstrån. Han kastade av sig bördan och pustade. Då kunde inte bonden hålla sig längre, utan han sade "tre små halmstrån var väl inget att pusta för". Då svarade Nissen "När jag får bära ifrån dig så mycket jag burit till dig i många år, så får Du se vad du har kvar". Det gick så och bonden var utfattig.

Jag kommer ihåg en gammal gumma, som brukade vara i mitt föräldrahem. Tjogtals gånger talade hon om att hon hade sett många tomtar dansa omkring en stor sten. Det var efter vägen till Billingen. När hon kom i närheten av stenen så var de borta.

Ormar

Den första ormen som man såg för året, var man noga med att ge akt på. Om han rände före, så att man bara fick se stjärten, så blev man glad. Då väntade stora framgångar, men om man mötte ormen, så fick man stora motgångar. Man skulle inte låtsas se den. Det blev bästa turen. Det var inte bra alls slå ihjäl en orm. Desto fler ormar man slog ihjäl, desto fler fick man se. På Billingen var det en gubbe , som stämde möte med en orm, men han gjorde inte om det mer. När han kom till det ställe, där han stämt möte med ormen, så var det så okristligt med ormar, så att han inte höll på att kunna sätta ner foten. Han måste springa därifrån.

Lyktegubbar

Lyktegubbar har jag sett själv. Min farbror skulle komma hem en viss kväll. Jag gick ut för att se om han inte kom. Jag fick då se ett ljus, det såg ut som om någon kom med en lykta. Jag sa till mor att nu kommer han. Hon gick ut och vi stod båda två och såg ljuset. Så gick vi in men det dröjde en halv timme innan farbro kom. "Konstit" sa mor "att inte Du har kommit förut". " Nej, svarade han, jag kom på fel väg, för det var en lyktgubbe som narrade mig. Det var samma lyktgubbe som vi hade sett. Lyktgubben var inte annat än ont väsen, som skulle så fara fram och tillbaka till domedag.

Spökeri

Den som hade något kvar här att beställa kunde inte ligga trygg i graven. Jag hade en faster som gick igen. På sista tiden hon levde hållde hon på väva en väv, men hon kom inte att få den färdig innan hon dog. Väven flyttades till ett annat rum. Där fick den stå en tid efter begravningen. Hon var inne i det rummet och rumlade. De hörde att det slog i väven somliga nätter. Vi trodde, att alla, som gick för hastigt bort gick igen. Det tror jag ännu.

Inte taga något på kyrkogården.

Man skulle inte taga något på kyrkogården, det var noga med det. Det var inga andra än trollkäringar som gjorde det. Om man tog något på kyrkogården, så kom de döda och ville ha det tillbaka. Så trodde vi alla på den tiden.

Häxor och trollkarlar

Finnarna kunde trolla. I min barndom kom det en och annan som kallades för finne. Det tiggde som tattarna. De kunde bota sjukdomar, de trolla bort dem. Alla finnar kunde trolla. Man trodde det åtminstone. Han är nog finne för han kan trolla sade man. Det var farligt att göra spektakel av finnarna. De kunde trolla på en, så att man miste förståndet. Det tala min gamla mor om att det hade hänt. Om man kunde komma åt att ta något från den trollkunnige, eller om en stack honom med något så kunde han inte trolla på en.

Virvelvindar: Vi skulle försöka springa och gömma oss, om vi fick se en virvelvind kom. Det sade mina gamla föräldrar. Det var farligt, om man kom in i den. Den hade så mycket farligt med sig, ty det var troll i den som kunde göra en ont. Jag kommer ihåg att man sade att den kunde ta med en i luften och sedan kunde man inte komma tillbaka hem igen virvelvindarna hades sjukdom med sig. Det var värst om de små barnen kom ut för dem, ty de bli idioter eller konstiga i humöret. Om man hade stål i fickorna så hände det inget ont.

Jag hörde talas om en gumma i Segerstad som kunde ta mjölken från andra. Hon tog Hon tog en bytta med sig och gick ut till en gärdesgård och ställde sig. Där knöt hon av sig båda strumpebanden och knöt fast i en gärdesgårdshank. Sedan mjölkade hon dem, som hon mjölkat en vanlig ko. Hon fick byttan full varje dag. Men den mjölken fick andra i socknen släppa till.

Påskäring: Det var en knekt, som talade om att hans farfar hade skjutit en påskkäring, det var utanför Skara en påskkväll. Han hade bössan med sig, för att han hade varit ute och skjutit påsksmällar i en grannby. På hemvägen hörde han påskkäringar i luften. Han kunde inte hålla sig utan sköt uppåt luften. Rätt som det var kom det en påskkäring ner på backen. Hon hade fått ett skott i ena benet. Han fick ta isär bössan och så smörja benet med det fett, som var i bössan. Käringen var från samma by som han. Han fick lova at inte tala om något om henne. Om han gjorde det, skulle det gå honom illa.

Läkekonst

Jag var tolv år. Jag blev sjuk. Då sa mor att vi skulle gå till mor Borg, för hon kunde bota. Hon tog mig med. "Jag ser att gossen är sjuk" sa mor Borg, när vi kom inför dörren hos henne. Jag fick kläda av mig så jag var bara i skjortan, så fick jag ställa så fick jag ställa mig på en viss golvtilja. Så kom hon fram med en gul tråd, med denna mätte hon mellan varje led och slog en konstig knut på tråden för varje gång hon hade mätt. Så knöt hon en gul tråd om halsen. Gossen har varit sjuk i 6 veckor sade hon, men det skall inte dröja mer än på dagen tre veckor så skall han vara frisk. Det stämde. Varken mor eller jag fick tacka eller säga adjö så fick vi inte se oss tillbaka. Inte fick vi betala. Gumman var ansedd. Det var ingen trollkäring.

Kloka

Det var en kärring i Hornborga som hette Anna Blixt. Hon spådde i kort och kaffesump. Det var många som smög sig till henne och spådde sig hon fick lite betalt av var och en som hon spådde. Om någon ville veta något särskilt så gick de till henne. Sådana som spådde hade inte bra anseende. Att spå i sump gjorde inte så mycket ont som att spå i kort. Spådom var den ondes konster, så en skulle inte befatta sig med det. De ville inte att någon skulle veta att de blev spådda.

Göta Lena var nästan en trollkärring hon botade folk och kreatur. När det var något sjukt, så skulle de till Göta Lena och fråga henne. Hon botade gulsot, tandvärk och alla sorter. Hon mätte på kroppen med en tråd och när hon hade gjort det, så talade hon om sjukdomen.

Fot Olle: I Häggum bodde Fot Olle. Han kunde inte bota sjukdomar men ibland gjorde han så som han skulle kunna det. En gång mötte han länsman Fischer. Länsmannen kände till Fot Olle och tänkte att han skulle göra honom svarslös. Länsman frågade: "Hör Du Fot Olle, vad gör de i helvetet idag". Fot Olle svarar: "De brasar och bränner med flit för länsman och skrivarn di väntas dit".

Digerdöden

Digerdöden gick på 1300-talet. Den talade gammalt folk om. Jag kommer ihåg di talade om att det inte fanns mer än två människor kvar omkring Billingen. Det var en kar och ett fruntimmer. Det blev öde överallt.

Kolera

År 1866 gick kolera. Det var många som dog i den sjukdomen. Det var straff från Gud.

Kyrkobyggnad

Jag har i minne när de skulle bygga kyrkan i Segerstad så kom inte sockenborna överens om var kyrkan skulle stå. Men de kom överens om att sätta två stutar för en släde och lade en sten i den, sen manade de på stutarna och de fick gå frivilligt var de ville. De stannade med stenen där kyrkan står nu. Det ar meningen att kyrkan skulle byggas där.

Kyrkklockor

I Broddetorps kyrka finns tre klockor. Men dessa klockor väntade på den 4de. Den fick de vänta på förgäves på, för Jätten hade tagit den. Det var ingen som kunde lista ut var Jätten hade den.
När de rev Hornborga kyrka, så kom Jätten och tog klockorna och kastade dem i Hornborgasjön. De letade efter klockorna, men de fick dem inte. Di sa att Jätten hade blivit döv för att han hade hört klockorna.

Flåtten

Flåtten hade allt möjligt för sig. Han gick omkring och slakta hästar och dränkte katter och hundar. Men han botade också sjuka. Om någon var sjuk, så skulle han till Flåtten och få bot. Han botade tandvärk, huvudvärk och allting. Han hade konster för sig.

Avrättning och avrättningsplatser

På Billingen fanns det en avrättningsplats. Den låg vid Öglunda grottor. Jag minns ingen avrättning därifrån. Det var fult folk på sina ställen vid Billingen. ?? hade de på Siggegården i socken en piga från Väring. Sonen i huset gjorde henne med barn. De skjutsade henne från gården. En gång hade folket i Siggegården bjudits på bröllop. Alla utom sonen far till bröllopet. När de hade farit så for sonen och hämtade pigan, men han stannade inte hemma med henne utan han for och dränkte henne i Höjentorpsån. Det hände att kungen och drottningen var på orten. Fadern böjde knä för konungen och bad om nåd, men drottningen svarade, att för slikt fick han hämta nåd hos en annan herre. Sonen halshöggs på Billingen i september. Knektar ställde upp i fyrkant (spetsgård). Brottslingen stod vid stupstocken. Den siste som talade till honom var prästen. De kom körande med honom i Fångskjuts. Prästen och två konstaplar åkte med. Skarprättaren lade den dödsdömde till rätta på stupstocken, sen högg han av huvudet med bilan. Det hoppade åt sidan från kroppen. I kroppen ryckte det en lång stund efter. Det var folk där som ville ha den halshuggnes blod, men det var ingen som fick något. Det var mycket folk, som såg på. Spö fick de också på den platsen, men det förekom inte i mitt minne.

Präster och kyrkoväsen

Far min hade mycket att tala om. Han talade om att det var en karl som hette Sigge, som bodde på Kinnekulle. Han var så bekant med en biskop i Husaby. Biskopen köpte fisk av honom. En gång när han var ute på Vänern och fiskade. Då fick han en stor lax. När han drog upp den sade han:

Lax lax lerbak
Inte skall Du koma på bispens fat.
Det var en av biskopens tjänare som hörde detta och svarade:
Nu svär jag vid bispens hatt
Att Du skall sova i hans torn i natt.
När Sigge fick höra detta, seglade han bort och stack:
Mitt Vadmalssegel och min ekebåt
De skilja mig och bispen åt.

Tattare

I min barndom fanns det många tattare, som strök omkring i stugorna. Jag minns inte att någon var bosatt i Broddetorp eller Segerstad, åtminstone inte någon längre tid. Det var Lindgren och Rosen, som var mest i farten. De hade hästar och full förning när de kom. Vagnen var full av tross och alla slags grejor. Kokkärl fattades inte. I vagnen satt eller låg de minsta barnen. Käringarna åkte bitvis, men för det mesta gick de äldre bredvid vagnen. "Nu kommer det tattarpack" brukade man säga, när man fick se ett sådant följe komma. När tattarna var fulla, så körde de så fort de kunde piska fram hästen. Det gick i vilt trav backe upp och backe ned. Ibland var de ovänner och skränade förskräckligt. Svordomar, ederna och förbannelserna var det värsta, för de kunde knappt öppna munnen utan att svärja. Käringarna voro lika goda att svärja, så fort de kunde tala. Det var inte roligt, när man fick ett sådant pack in i stugan. Om man råka förnärma dem något, så börja de svärja och hota. Jag kommer ihåg en gång. Man ville inte ge dem något. Då tog en av gubbarna upp tändstickor och ritade eld på och visade henne. De sade ingenting, men visade åt taket med tändstickan. De ville visa henne, vad de tänkte att göra med stugan om de inte fick vad de ville. För det mesta blev det inte så farligt, för de hade respekt för länsman och karlarna i bygden. Men då de såg att de kunde skrämma sig fram, så gjorde de det. Det var värst om fruntimmera var ensamma hemma. Då gjorde de som de ville. Jag minns på ett ställe, som husmor hade bakat och gräddat bröd. När de förstod att hon var ensam hemma, så tog de hela baket och bar ut i vagnen och for sin väg. De hotade med att kreaturen skulle dö, om de inte fick som de ville ha det. Ibland hände det så. Då fick tattarna skulden. Men det hände att de gick in i ladugården, när ingen såg dem och gav kreaturen något, som de blev sjuka av. Tattarna tiggde efter allt möjligt, till sovel och bröd ville de ha. Kläder tiggde de också mycket. För det mesta så var det fruntimren som tiggde. Karlarna stannade ute på vägen eller for en bit förbi. Karlarna tiggde hö till hästen. Ibland kunde de gå direkt till stallet och ta vad de behövde. De mindre barnen följde alltid med in. Så det kunde bli en hel rad på soffan. Det minsta barnet, som inte kunde gå hade modern inlindat i trasor. Endera bar hon det i armarna eller också hade hon det i ett bindsle på ryggen. Hon gick åt barnen. Personerna satt inte stilla lång stund. Om det var vinter så gick hela packet till spisen, och då var det omöjligt för någon annan att komma dit. Om en karl var hemma och sade ifrån, så blev det inte så farligt, eljest tittade de i skåpen och var de trodde att det fanns något. Många stängde till dörren, när de fick se tattarna, så att de inte kom in. Då svor de och hotade med allt ont. De gick in på fönstren och ställde sig för att de skulle se om någon var där inne. När käringen kom in så tände hon pipan. Hon rökte och spottade på golvet. Nattlogi fick de inte var som helst. De lagade att de kom till ett litet ställe till kvällen. Om somrarna kunde de få ligga på bondgårdarna, men då fick de hålla till logen eller i en lada. De fick inte komma in i huset och ligga. Mest höll de till i småstugorna hos fattigt folk. De delade då med sig av det de kunde. När de hade kaffe så fick husets folk också kaffe. Karlarna var klädda i långa vadmalsbyxor och vadmalsrock - sådant de hade tiggt. På huvudet hade de en huvudduk - vintertid var den av ylle sommartid av bomull. Fruntimren hade flera ringar på fingrarna. Det var mässingsringar. I öronen hade de också ringar. Hästarnas selar var målade, blanka spännen och grannlåter fanns också på selen. Tattarna hade många barn. Två och tre familjer kunde följas åt. Om somrarna träffades flera familjer. De följdes åt så länge de var vänner. När de fick brännvin blev det slagsmål och då skildes de åt. Rätt som det va, var de vänner igen.

Jag vet inte om det var tattara, som bodde på Billingen. Di kalla för rövara. De bodde på ett berg mitt emot Warnhem och Skövde. I trakterna av Varnhem kloster huserade de mycket. Skingeviss kallades de. Bönderna i närheten av Billingen ägde skogslotter på Billingen. Där brukade de släppa in ungnöt, får och även hästar om våren. Det hände ofta, att de fick leta förgäves efter dem på hösten. Då hade Skingervinarna stulit och slaktat dem eller fört dem till marknaden och sålt dem. Sådant var inget att göra något åt. Det var alltid bekymmer för bönderna om hösten om de skulle få igen sina djur på hösten eller om Skingervinerna hade hittat dem och lagt beslag på dem. Det var en stor skräck för bönderna. De kunde aldrig känna sig säkra, när de skulle över Billingen. Om de hade pengar med sig eller värde med sig, så var det farligt. Ibland kunde bönderna köra ifrån rövarna. Rövarna lågo på lur. Det hände både mord och styggelse i skogen. Gamla tala om att de fick köra sig till hjälp. En ensam ville sällan fara. Bäst om de var flera i sällskap, så att de kunde hjälpa varandra. På dagen var det inte så farligt, men det var inte säkert Skingervissarna eller andra skojare kunde vara ute och passa på.
Skingervissarna bodde i en koja. Jag såg den aldrig men gamla talade om att de bodde så.

Länsman Kämpe i Skövde tog dem en natt. Han tog drängen med sig. Handklovar och skjutvapen tog de med sig. När de kom fram till stugan så knackade de på. En gammal krokig gumma kom och öppnade dörren. Rövarna låg var som helst på golvet och sov. Länsman väckte dem och visade pistolen. Han vaktade med pistolen medan drängen satte handklovarna på dem. Sen forslades de till häktet. Själva anföraren hängde sig i cellen på natten. En del blev avrättade och en del fick livstids straffarbete. Vid berget där de bodde finns en sjö och i den dränkte de dem som de hade mördat. - Fläsk, spannmål och vad som helst stal de från bönderna.

Havande Födelse och dop

Fruntimmer skulle aldrig knyta för en säck. Det skulle bli svårt, när de skulle föda barn. Det blev inte bättre om de blev sittande över. Sådant skulle inte en havande kvinna ha i kläderna. Jag hörde talas om trollkäringar som kunde sätta plågorna på man folk. Navelsträngen torkades, men jag minns inte vad de skulle ha den till. Min mor lade en silverring i badvattnet. Det var för att ungen skulle få pengar och inte behöva leva i fattigdom. Men jag vet inte om det gjorde något gott. Gudmodern bar svarta kläder, det var brukligt på den tiden. Men fattiga som inte hade svart att ta på sig, det de hade i klädesväg.

Dopet

När barnet döptes, så var det äldre gift par med. De kallades för faddrar. Di skulle vara med som vittnen. De skulle också hjälpa till att fostra barnet. Om föräldrarna föllo bort, så skulle de vara i deras ställe. Man sökte efter att få redliga och bra människor till faddrar, bäst var det om de var förmögna. Jag minns inte något bruk om att man drog fram träd till gården, när det var barnsöl. Dopmamman skulle vara sådana som förfäderna hade, helst från dem som hade rett sig bra eller som hade varit särskilt ansedda. Det var tro på att de skulle gå igen på ungen. Sjukdomen som kom på barnet troddes att det var andra människor, som gjorde det eller att det var något ont väsen, som hade kommit över det. Det var många gånger så, att barnet fick plågor i magen, för att inte de förstod sig på att de det sådan mat det skulle ha. Då fick allt det onda skulden eller någon gumma, som hade varit inne för tillfället. När ungen fick en lös tand, så ville man gärna hjälpa till och rycka bort den. Man ville inte att barnet skulle tappa den. Det kunde bli sjukdom för barnet. Man tog tanden och kastade den i spisen och så sade man: "Ge mig en bentand i stället för en guldtand".

Barndiande

Det fanns många barn som fick di i flera år. Det berodde på när nästa unge kom. Men det var också den tron att inte modern kunde bli havande så länge som barnet fick di. Det fanns allt de som försökte med det.

Söndagsbarn
Söndagsbarn var det tur med, de skulle få det bra men de skulle inte leva så länge som andra.

Torsdagsbarn
Med torsdagsbarn var det sämre, för de skulle få se spöken och allt styggt. Hon är så snäll men det är inte underligt för hon är söndagsbarn.

Kyrktagning

När inte kvinnan var kyrktagen, så sa man att hon var oren. Hon var inte som hon skulle vara till församlingen, förrän prästen hade tagit henne i körke. Hon skulle fram till altaret en söndag och där skulle prästen läsa över henne och ta henne i hand. Hon fick inte gå till kyrkan eller till nattvarden före och inte fick hon gå till folk heller, det var inte passande. Fem eller sex veckor efter det hon hade fått barnet skulle hon gå i kyrkan, om hon inte gjorde det fick hon kyrkstraff.

Varifrån barnet kom

Det var ingen av de äldre, som ville tala om, varifrån barnet kommit. De skulle inte veta om, att det var mor som hade dem i magen. Om barnen frågade, så fick de många slags svar: Storken hade kommit med dem. Den granngumma hade haft den med. Det var allt snällt fruntimmer, som hade lagt ned det. Ock ibland fick de till svar, att det var en ängel, som hade kommit med det.