|
En ryggåsstuga, som författaren särskilda påminner sig från sin
barndom, är den uti hvilken Arvid August Afzelius, sagohäfdernas
författare, som gosse vistades hos sin farfader, bonden Per i
Helsingsgården Sätuna. Den var till omkring två alnars djup, nedgräfd i
jorden, så att man på en trappa af sten kom ned i förstugan. Själfva
dagligstugan var stor och rymlig, fönstren voro i jämnhöjd med den utanför
varande gårdsplanen, och den väldiga spishärden försedd med tvänne
afsatser, upptog nästan en tredjedel af rummet. Det var vid den nedre
afsatsen, som bestod af en någorlunda slät stenhäll i halfcirkelform, som
Afzelius lärde sig att skrifva med träkol. Det var här han under de långa
vinterkvällarne vid den sprakande eldbrasan hörde sitt farfaders gamla
trotjänarinna och hushållerska (gubben var nämligen änkman) berätta om
sjöfrun, tomtegubbar, mylingar och s.k. "drag" m.m. Då fader Per, som var
en fördomsfri man och ej gärna ville tro på dylika företeelser gjorde
invändningar, utropade hon förfogad:
-Jo, dä' sa' far säja! Ja mötte själf tomten i går kväll, när ja' kom ifrå'
fähus't å hade susslat.
Afzelius besökte en gång På 1840-talet tillika med sin fru Sätuna by. Han
var då nere i den gamla. ryggåsstugan, som ännu stod kvar, och berättade
för de närvarande huru han, som barn legat på knä bredvid spishällen och
ritat på densamma med kol. Vid samma tillfälle hände sig äfven att, då
Afzelius kom fram till Helsingegården och i porton mötte dåvarande ägaren,
en afkomling från gamle Per, frågade han honom hvem han var. Bonden sade
sitt namn, hvarpå Afzelius genast utropade:
- Då är du och jag släkt!
- Må, dä' då, svarade bonden.
Efter en stund kom en annan bonde in på gården.
- hvad är du för en? frågade Afzelius.
Bonden som var litet enfaldig och dessutom blef alldeles förbryllad öfver
att så där oförhappandes komma i beröring med en okänd herreman, svarade i
förskräckelsen:
- Hå jag vet inte vad jag skall vara för en.
Den andre bonden, som var katigare, svarade då:
Dä' ä' min bror Kristian.
- Då är du och jag släkt sade Afzelius.
Han gick därefter tillika med sin fru in till de båda dannemännerna och
blef därstädes, efter den tidens sed rikliga undfägnad. Den gamla
ryggåsstugan i Helsingsgården är längesedan nedrifven, Men ännu äges
gården af en bland gamle Pers ätteläggar.
Vargar
En annan landsplåga på Falbygden var det stora antal vargar, som i
synnerhet vintertiden ströfvade omkring. De voro så närgångna att de ofta
nog midt på ljusa dagen i hopar från 15 till 30 stycken vågade sig ända in
i byarna, togo bandhunden invid boningshuset, revo hål på svinhustaken och
togo ut svinen, hvilka de grepo öfver nacken, slängde upp på ryggen och
sålunda förde bort, mången gång för näsan och under de mest högljudda
protester från de matnyttigas sida. Stundom refvo de svinen på stället,
sögo till sig blodet och åt upp inälvorna. Då kreaturen vattnades
vintertid, hände det sig ej sällan att 7 à 8 stycken vargar på några
hundra fots afstånd helt makligt kunde sitta och se på. Naturligtvis var
dessas avsikt att, om något djur aflägsnade sig från hopen eller väktaren,
genast passa på att gripa det. Så snart vargar på detta sätt inträngde i
byn, gick man merendels man ur huse, väpnad med yxor, störar och
korntjugor (skjutgevär funnos ej den tiden i bondgårdarne) och skrämde
under rop och hojtningar de objudna gästerna på flykten.
Författaren påminner sig hurusom hemma hos hans fader en varg nattetid
gick in i en flygelbyggnad, vars ena ända var inredd till drängstuga, men
hvars andra ända stod oinredd och där en större gårdvar brukar ligga om
nätterna. Hunden som var mycket stor och stark, försvarade sig mot vargen,
men upphäfde då och då ett gällt skall, så att drängarna vaknade. En af
dem tog på sig en skinnpäls och träskor samt begaf sig ut i förstugan; men
då han kom i dörren till det oinredda rummet, sprang vargen ut midt
emellan benen på den förbluffade drängen.
- Dä va fan till tasse! Han höllt på å' ta' mäk og, sade drängen då han på
morgonen därpå berättade sitt nattliga äfventyr.
Hunden var riven på halsen, men såret läkte sig och han lefde många år
efteråt.
Hästar i synnerhet fölungar, och nötkreatur blefvo ofta rivna av vargar,
då de om sommartiden gingo i bete på de stora utmarkerna. Vargarna
försvunno från orten i början av 1850 talet och ha' sedan dess ej varit
synliga. Rävar åter igen har ej kunnat rotas ut. Visserligen minskades
äfven deras antal för en tid, men de senare åren hafva de åter betydligt
ökat sig.
En sägen från vargatiderna
Fredrik Wilhelm Berggren f1830 St Weka Sätuna
I början af 1800-talet, då vargarne ströko fram i stora flockar under
vintermånaderna, anlände till hemmanet Bosgården i Hornborga socken, en
s.k. finnlandsgumma (tatarekäring) åtföljd af en hel flock med vargar,
just under det man var sysselsatt med att vattna kreaturen i den
närbelägna ån, Flian. Gumman gick in i stugan och bad att hon skulle få
bli kvar öfver natten (det var nämligen vid jultiden och ovanligt sträng
vinter) men ville ej lägga sig, utan satte sig på spishällen och blåste i
händerna flera gånger under utropet: "hu! hu! jag fryser så!"
Vargarna - hon kallade dem för sina »gossar» - stannade utanför dörren
till stugan, men rörde ej kreaturen. Gumman lade sig ingen gång, utan satt
hela natten i spisen, då och då jämrande sig för det hon frös, och när hon
på morgonen lämnade stället, följde henne vargarne, hvilka hela natten
hållit sig utanför boningshuset, alldeles som det varit hundar.
Så går sägnen om den sista "vargamor" som besökt dessa trakter och har
författaren upptecknat densamma, såsom ett bibang till de i våra gamla
sagohäfder så ofta förekommande berättelser om dylika företeelser.
Hornborgasjön före katastrofen
På den tiden, då de stora ljunghedarna ännu voro oodlade samt mossar
och mader vattendränkta, fanns i orten rik tillgång på villebråd,
isynnerhet fågel. Orren höll till ute på Ekornavallen, där det var god
tillgång på blåbär; Rapphönsen voro talrikare än nu för tiden; men hvad
det i synnerhet fanns öfverflöd på, var vadare och simfåglar. Tranan
häckade ute på de stora mossarne sydväst från Falköping och söder och
väster om Hornborgasjön, hvilka på många ställen voro alldeles
otillgängliga för människor. Storspoven, enkel och dubbel beckasin samt
stora skaror med tofsvipor uppehöllo sig också här, hvarest de finge ha'
sina ägg och ungar i fred och funne tillräckligt med födoämnen för sig och
sin afkomma. Brushanar funnes i mängd på de flytande torfvorna i
Hornborgasjön utanför Dagsnäs, samt i kringliggande kärr. Svanar uppehöllo
sig ofta sommaren öfver i nämnda sjö, likaså storskrakar, lommar och
doppingar, och i vassarne hvimlade det af änder och krickor, hvilka
erbjödo en rik skörd för jägarens bössa.
Fisket i Hornborgasjön var den tiden vida indräktigare än nu, till följd
af det högre vattenståndet och den vidsträcktare ytan. Om våren strax
efter islossningen steg vattnet hvarje år upp öfver de stora och
vidsträckta maderna, så att de öfver allt kunde befaras med ökstockar, då
man bedref ett ganska lönande, fastän fiskförödande fiske med ljuster och
bloss. Det var en särdeles vacker anblick att under vårkvällarne, så där
vid påsktiden, längs stränderna rundt omkring sjön se det ena blosset
intill det andra, ja flera hundrade bloss sväfva öfver den vidsträckta
vattenytan. I ån Flian var godt kräftfiske, hvarförutom det äfven fanns
tillgång på ål, gäddor, lake och abborre.
Det var marknadsdagen på Hånger (Hette egentligen, då som nu, Ingatorps
marknad, men själfva platsen för markandan var den tiden förlagd till den
s.k. Hånger Hed, belägen ett stycke längre i numera uppodlad till åker.)
På alla vägar och stigar som ledde till stället, syntes folk af båda
könen, unga och gamla, åkande och gående, hasta och komma fram i rätt tid.
Bland de s.k. befann sig äfven en skomakaren Bäck från Torkäsen. Han var
för tillfället utrustad med en väldig knölpåk och hade en brännvinsbutelj
hvardera rockfickan. Snart var han framme vid marknadsplatsen, som
hvimlade af folk och skomakaren träffade genast en mängd bekanta, som alla
måste ha' sig en "klunk" ur de medförda buteljerna, och som den ena
artigheten är den andra värd, blef vår mäster i sin ordning bjudna af
vännerna på en och annan "klar". Allt som den svenska nektarn
inmundigades, så steg äfven modet hos vår skomakare, och snart skulle
övergå till öfvermod. Han stod just i begrepp att göra heder åt en
mässingsdosa med tuggsnus, som en frikostig själ lät gå laget omkring, då
en äldre man - en invalid på träben - anlände till stället och började
blåsa på säckpipa. Det var gräsliga toner han framlockade ur sitt
instrument och detta tyckte väl äfven vår skomakare, hvarför han också
hastigt och lustigt gjorde slut på oväsendet, därigenom att han med
doppskon af sin käpp stack hål på säckpipan och därmed vardt det slut på
den olåten.
Nu var emellertid leken börjad och snart var vår mäster i full fart med
att visa sina talanger. Än satte han krokben för en god vän, under det han
med armen strök honom om munnen, så att han drog baklänges mellan
enbuskarna; än lade han sin knöliga käpp öfver ryggtaflan på någon
syndare, så att denne buktade sig; än gaf han sin motståndare en s.k.
»tillbringare», så att denne stod på hufvudet i landsvägsdiket o.s.v. Det
var obeskrifligt nöjsamt och roligt.
En positivspelare med »lyckans stjärna», trakterade sitt instrument,
ackompagnerad af en käring, som sjöng »slagdängor», och strax bredvid stod
en sykofant i trasor och förevisade en s.k. »spiritus». Spiritusen dansade
upp och ned i buteljen. Detta tycktes skomakaren vara en lustig lek.
Hastigt ställde han sig i position, lyftade sin käpp i jämnhöjd med
buteljen, blundade triod det ena ögat, för att taga bättre sikte, och
»ett, tu, tre!» låg buteljen med spiritusen i hundrade bitar. Mannen med »spiritusen»
äfvensom positivspelaren rusade nu i vredesmod på skomakaren, hvilken
måste taga reträtten upp i en närstående vagn. Snart ansattes han dock så
hårdeliga af sina fiender, hvilka oupphörligt fingo nya medhjälpare bland
dem som förut fått smaka på skomakarens knölpåk, att han måste lämna sin
upphöjda ställning. Han sökte nu att med ett enda hopp komma upp i en
annan vagn, men misslyckades, och kom i stället mitt upp i en stor korg
full med ägg, tillhörig en ägghandlare. Fyrahundra ägg förlorade han
hastigare än den skickligaste mästerkock, men nu fick han äfven äggknallen
till fiende. Han lyckades dock komma upp i en annan vagn, men därvid
förlorade han sin hufvudbonad. Barhufvad, med hår à la Simson, och stöflar,
byxor samt rockskört drypande af äggula, stod han nu - likt en annan
Herkules - hotande att med sin klubba krossa den förste som närmade sig
hans vagnkorg.
Slutligen hittade man på att lyfta utaf några vagnkorgar, och med dessa
till skydd mot skomakarens dråpslag, trängde man honom inpå lifvet och
lyckades få honom från vagnen, ned på backen. Ett förskräckligt slagsmål
uppstod nu; skomakaren stred som »Rolf Krake» själf, men dukade slutligen
under för öfvemakten och antvardades rättvisans tjänare i handom.
Då man färdas stora landsvägen mellan Bolums och Torbjörntorps
gästgifvaregårdar och hunnit midt för den på andra sidan om ån Flian
belägna Håkentorps kyrka, synes till vänster om vägen en mindre slätt, på
vars midt en gammal ekpåle, kringstaplad med några kullerstenar, står
upprest. Så har den stått i åratal och få personer torde nu veta att
förtälja tiden då den blev ditsatt, eller orsaken därtill. Traditionen
därom är emellertid följande.
Då Vestgöta dragoner år 1757, drogo till Pommern, för att deltaga i det
s.k. sjuårskriget marscherade de förbi Håkentorp. En liten gosse om fyra
år sprang omkring och lekte, i blotta linnet, ute på ängsvallen. En rusig
dragon red då af vägen, ut på ängen och drog sabeln och högg huvudet av
barnet. Detta skulle skett till följd av ett den tiden gängse skrock,
nämligen att om en person, som skulle draga ut i krig, lyckades taga livet
av någon människa (helst ett oskyldigt barn) och få av dess blod på sina
kläder (andra säger ett ben av den mördade insydt i kläderna) skulle han
gå fri för de kulor och svärdshugg i de blifvande striderna.
Den osmänsklige dragonen blev genast arkebuserad och den omnämnda ekpålen
nedslagen på den plats, hvarest det oskyldiga barnet blev mördat. (Vi har
tingsrättens beskrivning av denna förvanskade skröna).
Jättegrafven på Ekornavallen
Då man på väg från Bolums och Torbjörntorps gästgifvaregårdar passerat
Hornborga Bro, kommer man ut på den forna Ekornavallen. För några och
trettio år sedan var här endast en med ljung och enbuskar beväxt och med
sten och moras uppfylld ödemark, flera hundra tunnlands areal. Numera är
hela terrängen till större delen uppodlad och delvis bebyggd. Vägar äro
anlagda och här och där framskymtar en liten björkdunge, som lämnar skudda
åt vandraren, där han fordom förgäves sökte efter något skydd mot
sommarsolens brännande strålar.
En mängd hopsamlade stenrös, jämte tidliga spår efter gamla stenhägnader,
äfvensom åtskilliga mer eller mindre väl bibehållna gånggrifter,
stendösar, bautastenar och s.k. domareringar, antyda att trakten redan i
en långt avlägsen forntid varit odlad och bebodd.
Den största af dessa gånggrifter är belägen i närheten af Södra Snikens
kvarn, icke långt ifrån stora landsvägen. Den består af väldiga
gråstenshällar, bildande en rektangel af cirka 48 fots längd och 8 fots
bredd, samt är på midten försedd med en 30 fot lång och 6 fot bred utgång,
sträckande sig mot öster. Taket, som till en del är nedrasat, består
äfvenledes, af dylika gråstenshällar, men öfver själva ingången till
griften ligger ett väldigt granitblock. Södra delen af grafven är mest
skadad och saknar till en del både väggar och tak. Detta är den s.k.
Jättegrafven eller som hon af allmogen i orten vanligen benämnes,
Gigerugnen eller Digerugnen. (Girommen).
Ett stycke i öster från Digerugnen, står en s.k. domarring, men endast 5
stenar efter densamma finnas ännu i behåll. En mindre gånggrift finnes på
samma plan jämte 10 st bautastenar, däribland en strax: invid landsvägen
håller 10 fot i höjd öfver marken.
Att här fordom varit ett gammalt offerställe och domaresäte, vittnar
bihanget till den gamla Vestgötalagen, där det heter, att lagman Alli, som
skall ha lefvat under konung Erik Segersälls tid, "taldi Lagh a Lintornå
vallum". Ekornavallen kallades i äldsta tider för Litornavallen.
Med ett ord, man trampar här nästan med hvarje steg på klassisk jord.
Stenålderns folk, med dess stenredskap och gånggrifter, hafva länge sedan
försvunnit från dessa nejder. De blefvo undanträngda af andra folkslag,
hvilka återigen i sin ordning måste vika undan för nya invandringar.
Årtusenden hafva försvunnit sedan dess, men ännu står den gamla
Jättegrafven på Ekornavallen kvar på sin plats, hviskande om våra förste
bebyggares seder och lefvnadssätt.
Hångers kyrkogård
Kung Inges grafsten på Hångers kyrkogård.
Vid södra ändan af Hornborgasjön ligger ett hemman benämnt Hovgården,
numera en vanlig bondgård, lagd under Stora Bjurum, men fordom enligt
sägen, gamle kung Inges vistelseort de tider han idkade jakt å den
närbelägna Litornavallen (Ekornavallen). Själva namnet på gården häntyder
äfven därpå och det påstås äfven att han härstädes skulle aflidit. Detta
är också mycket troligt, all den stund man med säkerhet vet att han först
blifvit begrafven å den strax bredvid liggande Hångers kyrkogård.
Den gamla kyrkogården numera till mer än hälften uppodlad och utlagd till
åker, ligger på ett större gärde inhägnads med en stenmur (till hälften ny
och till hälften bestående af den gamba kyrkogårdsmuren) och ej ens en
gångstig leder till forna tempelgården. En gammal fura, som synes vid
omkring, står inom ringmuren och visar vägen. Kung Inges grafsten, med
formen af ett kistlock och ett illa uthugget svärd i midten, ligger där
ännu; men vandalismen har flyttat densamma från dess ursprungliga läge,
som synes varit midt för södra sidoväggen af den gamla kyrkan och där en
liten kulle eller förhöjning ännu utvisar stället. Själva stenen är 7 fot
lång och har det dessutom funnits tvänne stenkors, ett vid hvardera ändan
af grafven, hvilka blifvit bortförda och troligen använda till någon
stenmur, hvilket öde äfven varit ämnadt själva grafstenen, Det berättas
att oxarna, som voro spända för stenslipen hvarpå man lagdt stenen,
tröttnade upp då de kommit i närheten av kyrkporten och kunde på intet
villkor drifvas fram längre, hvarpå stenen afvältrades och fick ligga där
den låg.
Kung inges stoft blef sedermera flyttad till Varnhems klosterkyrka, där
hans grafkor ännu kan beses.
Några minnen från en gammal Vestgötaby.
Vid sydöstra hörnet av Hornborgasjön inom Gudhems härad och Skaraborgs
län, ligger en mycket gammal by, benämnd Sätuna. Tiden då den grundlades
är ej bekant, men att platsen varit befolkad redan under stenåldern,
utvisar trenne i byns omedelbara grannskap befintliga gånggrifter, af
hvilka den i sydväst liggande torde vara säregen i sitt slag, all den
stund den är försedd med tvänne ingångar, båda sträckande sig mot väster.
På en liten kulle med utsikt öfver den närbelägna Hornborgasjön, stod ännu
i början af 1820 talet byns gamla kyrka, uppförd i 12:e århundradet och
försedd med klockstapel i stället för torn, och på ömse sidor om densamma
låg den ena bondgården intill den andra. De flesta husen voro s.k.
ryggåsstugor, ofta nog sammanbyggda med ladugårdslängan.
Det såg gammaldags ut i den lilla byn, med dess krokiga och ojämna gator,
om hägnade med illa lagda stenmurar, de torftäckta ryggåsstugorna med
skorstenslämmar i stället för spjäll, de husen omgifvande
trädgårdstäpporna med sina mossbelupna aplar och körsbärsträd samt ett
litet blomsterland utanför södra gafvelfönstret, där brandgula liljor
munkalufvor utgjorde de urminnes prydnaderna och gammaldags voro äfven
innevånarnas seder och tankesätt.
Vidskepelsen var här som annorstädes på landsbygden den tiden stor, och
man trodde allmänt på skogsrå, sjörå, tomtegubbar, mylingar och s.k.
"drag" m.m. Man påstod t.o.m. att en person i byn hyste tomtegubbar i sin
"brännestabbe" (rishög), hvilken aldrig fick röras, så länge mannen lefde.
Vintertiden härbergerade han dem i en källare under husets framkammare. Så
gick sägnen, och det påstås att han ej kunde dö, förrän man satt honom på
en halvskäppa. Huru härmed egentligen förhöll sig, är ej godt att afgöra,
men faktum är, att då mannen bars till kyrkogården, stjälpte kistan,
locket lossnade och liket gled ur kistan, ned på den genom källossningen
uppblötta landsvägen. Likaledes kom den aflidnes broder för sent till
begrafvningen, emedan då han kommit på 1/8 mils afstånd från Sätuna,
hästen tvärstannar och ej kunde förmås att gå ur fläcken ty, som mannen
själv yttrade sig, det susade och dånade i luften som en isstämma varit i
annalkande Han måste också vända tillbaka och sätta in hästen i första
gård han kom till och sedan gående fortsätta vägen fram till
begrafningsgården. Detta skedde år 1843 och alltsammans tillskrefs
naturligtvis den aflidnes föregifna förbindelse med tomtarne.
Den gamla kyrkan, liten och mörk, med hvälfdt tak och inuti, på norra
sidan, som saknade fönster, försedd med en större väggmålning,
föreställande S:t Görans strid med draken, refs, eller rättare sagdt
sprängdes ned (om jag ej missminner mig) år 1821, och det enda minne som
finnes kvar efter det gamla templet (utom kyrkogården) är dopfunten,
hvilken i åratal haft sin plats på den s.k. grannabacken, men numera är
flyttad till en trädgård å ett närbeläget hemman. (Forentorp)
I slutet af 1850- och början av 1860 talet undergick byn laga skifte,
hvarefter gårdarne, hvilka förut legat hopade kring den gamla kyrkogården,
utflyttades och blott ett par hemman fingo ligga kvar på sin gamla plats.
Vid samma tillfälle ströko äfven de gamla ryggåsstugorna segel och med dem
föll äfven så småningom tron på de öfvernaturliga varelser, som dittills
spökat i befolkningens hjärna.
Den sista ryggåsstugan refs i medio af 1860-talet, och kort därefter
visade sig också den siste tomtegubben i Sätuna. Det var på eftersommaren
och man var sysselsatt med att köra in rågen. En dräng kom med sitt
råglass från den då nyligen uppodlade utmarken (Ekornavallen). Just som
han från landsvägen vek af in på den gamla gatudrefven, som ledde fram
till byn, skulle han vända sig om i lasset för att se sig tillbaka, men
hvad får han se! Jo, en liten tomte i röd toppmossa och svartgrå kläder,
med hår i ansiktet och på händerna, sittande grensle på bakstammen af
hökorgen, med korslagda armar och ben en i kors. Det klack till i drängen,
som blef het om öronen, men han höll sig som man säger och fortsatte
färden, då och då sneglande, bakom sig, där den lille tomten satt.
Framkommen till ladugården höll han med sitt lass utanför logen (man hade
ännu ej lagt sig till med s.k. körlogar) och började kasta in rågnekrarna
med en järntjuga. Tomten satt helt trankilt kvar på bakstammen af åkdonet
och såg på. Drängen började bli illa till mods. En gång höjde han dock
tjugan mot tomten, men då denne ej gjorde minsta tecken till att maka sig
undan, började drängen att kallsvettas och vågade ej förnya försöket.
Halfva lasset var inplockade, men ändock satt den lille tomten orubbligt
kvar på sin plats. Drängen höll nu upp en stund och sade sakta till pigan,
som stad i inne på logen och tog emot rågrekerna:
- Ser du hvad jag har fått för ett sällskap!
Pigan tittade ut genom logdörren, men kunde ej se någonting ovanligt.
- Ser du inte vem som sitter på bakstammen! hviskade drängen och sneglade
åt sidan.
- Nej sade pigan, jag ser ingenting.
Drängen bleknade nu, men teg; svetten lackade af honom, dock fortsatte han
med avlastningen, då och då kastande ett öga bakom sig, där gubben satt
och glodde.
Så snart den sista rågnekern var inkastad på logen, fattade drängen
tömmarne och körde med rask fart ned emot bäcken för att vända, tänkande
att tomten skulle ramla utaf till följd af den hårda skakningen skakningen
och på så sätt bli honom kvitt, men han satt nog kvar på sin plats; dock
tycktes han nu hålla sig fast vid bakstammen med båda händerna. Sedan
drängen lyckligt och väl vändt åkdonet och hunnit tillbaka fram emot
gårdsgrinden, vred han på sig för att se om han hade sällskapet med, men
han se då var gubben försvunnen. Först dagen därpå vågade den förskrämda
drängen omtala hvad han sett, bedyrande att det var dagsens sanning.
I Billingens sydligaste del - ungefär midt för Broddetorps prestgård
och ett stycke söder om det s.k. Nycklafallet, ett genom någon väldig
naturrevolution itusprängt klipparti, som utgör ett af råmärkena mellan
Valle och Gudhems härader - befinna sig, strax under översta krönet af
klipporna de s.k. jättekamrarna i Brunnhemsberget.
Efter en mödosam vandring uppför den starkt sluttande kil, som mellan de
här å ömse sidor höga klipporna förer upp till det översta bergpartiet,
finner man vägen plötsligen stängd af ett ofantligt klippblock, men under
detsamma är ett hål, så stort att en fullväxt karl kan ledigt krypa in.
Vid inskomsten ter sig en tämligen rymlig kammare af oregelbunden form,
med af naturen murade väggar och med innersta hörnet till höger försett
med en skorstensliknande hål eller öppning i taket, hvarigenom man, med
tillhjälp af både armar och ben, på sotaremaner kan klänga sig upp på det
nämnda klippblocket, som sålunda bildar, både yttervägg och tak. I
kammaren kunna minst 12 - 15 personer rymmas och går man fullkomligt rak
där ínne. Golvet består av sand och grus.
Då man genom den nämnda skorstensöppningen, som är 10 fot hög, uppkommit
på själva taket, finner man ytterligare till höger en öppning eller
rättare sagt nedgång till en annan något mindre kammare, hvilken således
ligger vägg om vägg med den yttre.
I hörnet längst till vänster i den yttre kammaren finns en inåt berget,
hvilken dock senare tider blivit igenmurad. Saken är nämligen den, att en
soldat vid namn Rehn och en f.d. dragon vid namn Blomster i början af
1820- talet begivit sig in i denna gång. Efter att en lång stund ha krupit
på alla fyra, började ingången både bli hög och vid. En svag ljusstrimma
föll ned genom någon öppning i berget ofvan dem och då de sett sig om en
stund, märkte de, att var ett större valv eller bergsal, men med detsamma
tyckte de sig se en gammal skäggif gubbe gå och stulta där inne, hvarvid
de blefvo så förskräckta, att de genast vände om och murade igen ingången
efter sig.
På 1860 talet hade en ännu levande torpare begifvit sig in i bergsalarna,
som de där i orten kallas, och där äfven träffat på en gång, som ledde
inåt berget. Sedan han krupit, in en längre sträcka, fick han plötsligen
se en ljus strimma på afstånd, hvadan han fortsatte framåt, så mycket mer,
som gången var trång och låg, att han ej kunde vända sig om, och kom han
slutligen upp genom ett hål eller öppning under en stor hall, långt uppe
på berget. Han har sedan aldrig kunnat återfinna den öppningen, hvarigenom
han krupit in, men väl hallen och öppningen uppe på berget, som han har
visat för
Författaren, liksom och de båda ofvan beskrifne jättekamrarne.
Från ingången till grottorna och än mer från de ofvan för liggande
klippornas krön han man en vidsträckt härlig utsikt öfver hela landskapet. |
