Metan är en effektiv växthusgas

Professor Siegfried Fleischer, som var vid Hornborgasjön redan 1967 med Professor Sven Björk, har nu under en följd av år tagit gasprover från sjöbotten och inne i flytvassarna. Här berättade han i Kapellet i Hornborga 2001 om sina erfarenheter. Hans undersökningar visade att Hornborgasjön var en betydande producent av metan.

Av det svenska bidraget till växthuseffekten talar vi mest om koldioxidutsläppen. Men metan, CH₄, visar sig också vara viktig att hantera. Den visar sig vara betydligt potentare (23 gånger) än den vanliga koldioxiden när det gäller växthuseffekt. Vad som sker i Hornborgasjön är därför inte utan betydelse. Om man jämför med många andra sjöar i Sverige har Hornborgasjön stort förråd av metan i bottnarna, och denna produkt som där bildas avges till atmosfären.

Metan kommer från jäsningsprocesser i vattenområdenas sediment då syrgasen tagit slut. Väldigt litet genereras ovanför markytan, även om förbränning av biomassa kan dock ge ett tillskott. En del metan oxideras i marken. Metan som till exempel genereras i myrar och mossar hinner delvis oxideras innan det kommer ut i lufthavet. Andra producenter är termiter men även vissa havsområden står för produktion av metan. På grund av behovet att försörja en växande befolkning har idisslarna ökat i takt med jordens befolkning, och dessa djur släpper ut metan både fram och bak. Metan i atmosfären bryts ner efter en uppehållstid på 5-10 år. Med tiden ökar därför  mängden av denna gas i atmosfären.

Jäsningen

Vattenområden som Hornborgasjön utgör alltså en betydande producent av metan. Det ligger mycket stora mängder organiskt material och jäser i Hornborgasjöns bottnar. Vi har en kapplöpning mellan en stabilisering av förhållandena i sjön efter restaureringen och ett accelererande åldrande. Utgången är inte självklar, men sjön har inte fått de bästa förutsättningarna med allt "kvarglömt" organiskt material som ligger och jäser. Gasbildningen bidrar till att lyfta upp materialet vilket snabbar på åldringsprocesser och igenväxning. 

Gasproduktionen kan åskådliggöras om man rör om i bottnarna. Detta utlöser mängder av bubblor, och av dessa utgör metan ibland mer än 80 procent, vilket är mycket. Gaser som produceras i bottnarna löser sig delvis i vattnet, men lösligheten är mycket låg. I en sjö som Hornborgasjön avges en stor del av gasen till atmosfären genom uppstigande bubblor. Det visar sig också att vegetationen, framförallt de ihåliga växterna, svarar för en viktig del av metantransporten från botten till atmosfären. Genom sin dag/natt rytm fungerar de enkelt sagt som en slags pump som transporterar gasen. 

Kvävegivorna i jordbruket i form av nitrit och nitrat förbrukas till en stor del i vattenområden genom en speciell mikrobiell process, som kallas denitrifikation. Det sker vid en redoxpotential (oxidationsmiljö) som hämmar metanbildningen. Nitratet reduceras till vanlig ofarlig kvävgas samtidigt som organiskt material bryts ner.

Metanbildningen i ett vattenområde kan alltså paradoxalt nog undertryckas om man i jordbruket har höga givor av kvävegödsel som leder till läckage av nitrat som når vattenområdet. Men höga kvävegivor har naturligtvis andra sidoeffekter, som inte får förbises. 

En enkel schablonberäkning grundad på mer normal gasproduktion gav en emission av metan på mer än 700 ton per år i Hornborgasjön. Då metan som växthusgas är 23 gånger potentare än koldioxid motsvarar detta en produktion av 16000 ton koldioxid. Mot bakgrund av det vi ser i Hornborgasjön är sannolikt det rätta värdet många gånger högre. Förutom att detta blir ett bidrag till växthuseffekten medför gasproduktionen oönskade effekter för sjöns ekologi och åldrandeprocess.

Läs också Sven Björks sammanfattning av vad som hände när Naturvårdsverket tog över restaureringsarbetet.