Bergsmän och kolare i Grönhult och Ekebergs rotar får släktbesök.
Andra dagen i maj 2009 bjuder på en sällsynt varm och vacker försommardag. Långt i fjärran kan man höra en enstaka orrar bubbla sin sista morgontrall och spillkråkan drar i protest genom den gamla Bäckakilsmarken, öster om Bredsjö, som patron lade beslag på till Grönhults och Jönshyttans bergsmäns ilska. Inte fick de del i hyttan för den skogen! (Här ligger idag den skövlade Finnstigen).
Liknande och andra skrönor bjöds denna vackra förmiddag av LillJansa en ättling till den vittberömde gubben Jansa i Grönhult. Bergsmannen Jan Janssons elakhet, girighet och tveksamma affärer har efterlämnat spår i marken och i folksjälen, som ännu ingen kan ta bort än mindre tvivla på. Dessa märklig märken eller fotspår hittar man vid ett röse på de nu igenplanterade "åkkrera". Spåren lockade i mitten av 1900 talet bussturister från när och fjärran. Skolbarnen vallades hit för att beskåda företeelsen, som ett varnande exempel på världens ondska.
Det sades att han var och blev omåttligt rik gubben Jansa. Han ärvde sin farfars gruva Haggruvorna vid Grönhult och lämnade över gården till sina söner. Döttrarna och mågarna fick ingenting då Jansa ansåg att handelmannen i Hjulsjö och prosten i Skedevi försett sig tillräckligt i samband med hustrus förtida hemkallande. Han köpte ut svågern från Stora Sirsjön och sin dubbelkusin från Gästgivaregården vid nuvarande Nyttorp i Sikfors. Inte undra på att han blir ett objekt för människor resignation.
Bild 1 Än idag har man kunnat ana en äldre
man sitta och vila vid röset, och skådar ut över åkkra vid sluttningen
vid Grönhult. Men ingen har sett hans ansikte.
Runt detta åkkerröse samlades deltagarna i årets tvådagarskurs, som utgår från Bredsjö Herrgårdar. Några hade varit där förut, andra hade knappt hört talas om det. En deltagande nabo berättade dock att fortfarande kommer turister och kräver vägvisning till "fäta", som de kallas efter gammalt.
LillJansa, som värnar om släktens goda rykte, försvarar Jansa med att han tror inte Jansa satt här. Han brukade inte gården utan arrenderade ut den. Kyrkboken har inte kunnat berätta vem det var i mitten av 1800 talet som var brukaren. Jansa var bergsman och ägnade sig åt berget och affärer nere vid Hyttan i Ekeberg. Och så elak och odräglig som Jansa beskrivs kan han inte ha varit, med tanke på att hans ättling i alla fall ser snäll ut menade många. Björn träder då fram ur gruppen och meddelar att hans mormors farfar brukade Grönhult och hans mormor hade berättat att anfadern hade setat just vid detta röse utan att vara känd för en drivande och krävande lantbonde. Ett annat vittne kan under edliga förpliktelser meddelar att Jansas dåliga rykte kan ha genererats av patron på bruket. Patron tvistade med denne Jansa, som patron kallade "obildade lurk uppe i skogen" som hade oförskämdheten att kräva tillbaka skogen, som rätteligen tillhörde Jönshyttan och Grönhult bergsmän.
Håller vi på att omvärdera den gamla traditionen om bergsmannen i Grönhult, eller rör det sig om flera personer, som stått modell för bonden, som satt vid röset och drev på sina drängar och pigor och använde käppen, när han noterade att de inte arbetade flitigt nog. Gruvarbetaren Bror Johansson uppvuxen här uppe på markerna vårdade traditionen i mitten av 1900 talet och guidade intresserade turister. Han berättade att de som försökte dölja de kala fotspåren och märket efter käppen kunde dagen därpå finna att spåren var tillbaka. En av dagens deltagare berätta de att tre ynglingar från Bredsjö släpade dit en stor sten i samband med att de åt av körsbären på den övergivna tomten. De kunde dagen efter konstatera att stenen var borta och fotspåren kvar. Följden blev att de inte vågade sig åter till röset på mången god dag. För här uppe spökar det!. Byns ålderman har tidigare berättat att det från början fanns blott ett par fotspår, fät, vid röset men idag kan man finna tre - fyra runt om röset, som dessutom vuxit i omfång sedan man förbättrat skogsvägen och med stora stenar försett röset, som nu är betydligt större än var det var från början.
Bild 2 Gammelgården vid Grönhult som den såg ut innan skogsbolaget tog över. En god gissning är att det är sonen Fredrik Jansson och Fredriks kusin och hushållerska från
Norra Ekeberg som visas på bilden.
Det berättas att en svartklädd ryttare kom nattetid till Grönhult och den gamla gården, och det spelades kort hela natten, en dödssynd i den tidens spirande väckelserörelse. Men en natt efter en lång spelkväll återfanns Jansa med bruten nacke. Hästarna som drog honom till kyrkan hade stora svårigheter att får kistan till kyrkan i Hjulsjö och locket sprang av. Men på okänt sätt lyckades man baxa kistan till kyrkogården. Nu vilar han i den första graven på höger sida vid sidan kyrkporten. Locket återfann man sedan i en källare uppe på Kampbacken vid Grönhult. Prästen döljer den gruvliga sanningen och skrev att han dog av slag och att han efterlämnade 7 levande barn. Men traditionen vet bättre!
Sagan om Grönhults gård är som övriga gårdshistorier här uppe. Bolagen köpte upp marken av dödsboet, gården ersattes av kasern med fyra lägenheter för gruvarbetare och skogsarbetare. Skogen har tagit över och nu berättar endast stengrunden om gården, den glasskimrande sinnerstenen om arbetarbaracken och de gruvelit djupa svarta hålen i hagen om grufdriften. Ett tynande minne om fyra seklers invandring och brukning av driftiga kolare och bergsman.
Bild 3 Kasernen som ersatte gården är nu borta, men Janne och hans familj poserar framför huset, dit han flyttade efter att i hela sitt liv brukat Grönhultshöjden en undergård till Grönhult.
Nu gapar omfattande hyggen med djupa skogsmaskinspår om att människan då och då besöker Hällefors tynande turistattraktion, de vackra skogarna och de fiskrika sjöarna med dess trolska sagoskatt importerad från östra Finland i början av 1600 talet. Men intresset för den 400 åriga sagan går inte att ta miste på och besvikelsen över "vården" av våra skogar är en växande opinionsyttring som kan bli kännbar för kolarnas och bergsmännens efterträdare.
Fortsättning följer.
Släkten runt hytteblecket i Norra Ekeberg Hällefors.
Dammet yr när hembygds intresserade kursdeltagare från Bredsjö Herrgårdar i Hjulsjö bromsar in vid vägkorset nere vid den övergivna Ekebergshyttan i Norra Ekeberg i Hällefors. Utströmmar förväntansfulla, som plötsligen kastas in i en aldrig sinande släktdiskussion, vilken brutalt bryts för information om den plats som besöket gäller.
Här mitt i skogen vid Allmoseälven låg motorn i den ekonomi, som skapade förutsättningar för det samhälle, som växte upp här på 16, 17 och 1800 talet. Malmfynden och skogen gjorde att man före mitten av 1600 talet förlade en hytta hit, som traktens bergsmän samlades kring. En renovering av hyttan och en sanering av äganderättsförhållandena slutet av 1700 gav vid handen att elva bergsmän från hela Ekebergs Rote deltog i förvaltningen och utnyttjandet av hyttan. Där hittade vi smedsonen och sedermera åldermannen Daniel Danielsson som 1766 kom från Sikforshyttan och hans fyra nabor uppe vid Ekeberghöjden, här fanns stormännen Hindersson från Gloppsjön, Sigge Svensson från Ekeberg och Erik Ersson från Sirsjön som hade att samsas om tiden för att kunna blåsa så mycket järn som resurserna medgav. Här krävdes ett samhälle med masmästare, grufarbetare, hyttfolk, kolare och torpare för att få samhället att blomstra, vilket så också skedde. Sammanhållningen var god när attackerna från bruksägarna runtomkring ville göra intrång, men träta förkom i denna tidiga bolagsform. Skräddare och skomakare anslöt sig i de små torp, som växte upp runt hyttan. Men mot en svidande konkurrens av ny teknologi och stordrift hade man inget att sätta emot. Så trots tilltagande konkurser i mitten av 1800 talet med billiga förvärv och sjunkande kolpriser (stigar) så skedde den sista blåsningen vid hyttan kring 1870.
Många yrkeskategorier hade etablerat sig runt hyttan, men från mitten av 1800 talet förmärks en avmattning och avflyttning och när hyttan inte längre genererar något järn stannar blott enstaka torpare, sjuka och orkeslösa blir kvar i den tidigare blomstrande bygden. Nu finns blott enstaka renoverade sommarstugor inom hela området som minne av en minnesrik storhetstid.
Ett sista krampaktigt försök att blåsa liv området gjordes på 1890 talet då fabrikör Viktor Jansson startade en snickerifabrik, som framställde möbler, verktygshandtag, klädnypor och tvättbräden. Ohälsa och lockande anbud från Hällefors bruk gjorde att snickeriet och skogen flyttades över till Hällefors Bruk, som fortsatte att utveckla träförädlingsverksamheten.
Bild Så här såg Ekebergshyttan ut omkring 1895, där fabrikören Jansson med blivande måg och byggmästaren Nils Söderqvist från Lindesberg poserar med de arbetare, som då var knutna till fabriken. I fonden ser vi skomakare Dalqvistes lilla stuga och till höger en sammanfallande hytta.
Bild Hyttan finns idag kvar med ett skärmtak, som kan ge den ytterligare några år, som minnesmärke över en gången storhetstid.
Dagens avsluts med ett besök djupt inne i skogen på höjden av Ekeberget, som kransades av fem stycken mindre bergsmanstorp under blomstringsperioden. Alla deltog de i hyttan och tog sitt bröd ur den mark, som de inmutat, brutit och brukat. Nu finns blott ett ställe kvar. Men resterna talar sitt tydliga språk med stenmurar, husgrunder och källare och glädjen att återse anförvanters odlarmöda och gruvrester går inte att ta miste på. Intresset för att idag åter knyta kontakt med sin historia har blivit en stor folkrörelse och någon har sökt sig till dessa skogar även för den sista vilan.
Mödosamt kan man med kyrkbokens hjälp följa bergsmännens ättlingar ut i livet ner mot samhället och ut i världen. Även vid denna avslutning finner vi att de enda besökarna i området är skogsmaskinerna, som pliktskyldigt lämnar lite högre stubbar kring de förr så livfulla kulturlämningarna. Men utsikten från de gamla finnbergen är magnifik och kan kanske några år till locka utländska turister till fallen och förfallet inom Hällefors kommun.
När dagen är till ända har ytterligare ättlingar funnit sina rötter och släktingar. Det må vara fem, sex eller sjumänningar, men släkt är släkt och människors möte är alltid glädje!
Bergsmansgårdar i Skåln, Norrelgen och Norra Ekeberg
Bredsjö Herrgårdar står som värd för en Hemvändarhelg vid Grönhult och Ekebergs rotar i Hällefors kommun. Den andra kursdagens exkursion går till Bergsmansgårdarna allt från Norrelgen över Norra Ekeberg till Skåln med Hedegården nu Hembygdsgård i Hällefors.
Dagen bjöd på ett digert program med början vid den vackert renoverade Bergsmansgården i Norrelgen, som reser sig ur sluttning vid gamla malmvägen över Norrelgens sjö. Gården har alltsedan urminnes tider gått i arv inom släkten. Glädjen var stor när kursen inbjöds att beskåda huvudbyggnaden och äldre avbildningar som berättade husets historia. En pittoresk gammal smedjan ligger tryggt placerad invid sjökanten.
Bild Björn Collin med rötter bland Norra Ekebergs bergsmän kan stolt visa upp en äldre bild av gården för nuvarande ägaren Kerstin Jernberg och moder Ingrid Jansson.
Färden går sedan vidare ut till stora vägen vid Nyttorp, där förr en annan bergsmansgård låg, som senare blev ett gästgiveri nu nedbrunnet, men en minnesskylt finns att beskåda. Men gården hör ändå hit och de släktforskarintresserade deltagarna kan senare placera in gården i det nätverk som alla gårdarna här utgör. Fler involverade gårdar som Gloppsjön förr en viktig bergsmansort passeras.
Karin Andersson kan på vägen få oss att stanna upp inför den dokumentation som farfars syster sparat till allas glädje. Här en mindre bergsmans och gruffogdebostad i Norra Ekeberg.
Man letar sig fram förbi den nedlagda Stora Ekebergsgruvan till den trolska i dalen gömda, men ack så sorgliga bergsmansgården, som i folkmun kallas Häradshövdingens. Den är vacker i sitt förfall.
Bild Med bestörtning och förundran kan kursdeltagare betrakta den förödelse som tidens tand gjort med den tidigare så välbevarade gården.
Skansen var intresserad av att köpa gården med inventarier och allt, men lämnades åt sitt öde. Plundring och inrasade tak har gjort processen kort med det förr så vackra smycket, kanske Hällefors kommuns vackraste gård som nu har gått till spillo medger de äldre kursdeltagarna.
Dagen avslutades där hembygdsföreningen i Hällefors med vidöppna dörrar lät oss beskåda den räddade gården från Skåln med inventarier, spöktraditioner och allt. Även Hedmansgården, som den kallas, är starkt historiskt sammanknuten med de övriga gårdarna kursen under dagen besökt.
Under 2 dygn har exkursionerna illustrerat det nätverk av relationer som de tidiga skogsfinnarna med stöd av invandring från söder med inslag från tyska och flamländska yrkesmän skapat. Numera ligger markerna öde och den kvarvarande bebyggelsen klamrar sig fast vid relativt sent skapade samhällen, som först på 1800 talet tömde skogarna på deras befolkning och som i övrigt skingrades ut över Sverige. Några for till Amerika men kom tillbaka. Kvar finns husgrunder och källare, men en historia som är angelägen att då och då återuppleva menar initiativtagaren LillJansa, med rötter djupt inne i Grönhults skogar.
Nästa år lovar han återkomma till Gränsjöhöjda och Löfåsen, två öde men ändå levande platser i Gränsjö Rote norr om Hjulsjö Socken.
En historisk vandring från stenåldern till nutid
inkluderande alla fåglar, sjöns historia och om gårdar och torpare, som vi stöter
på.
Kristi himmelsfärdsdagen 2009 kl. 0900 i sällskap med Petter Hernqvist, Leif Arvidsson och Hornborga Vänner
vandrar vi från Fågeludden (Sketreck) till Ytterberg och Kung Inges berömda
Jaktstuga. 
Hornborgasjöns 12000 åriga historia till musik
För dryga 11 tusen år sedan brakade det till vid Hornborgasjön. Den Baltiska Issjön lät tömma sitt vatten norr om Billingen och bidrog till att forma landskapet vid och runt Hornborgasjön. Med glatt humör guidar Leif Arvidsson Skövde en intresserad skara som via en pågående utställning i Biblioteket i just Skara lockats att deltaga i en vandring för att lära känna stenåldersmänniskan och de människor som bebott trakterna under de senaste 300 åren. Leif har de senaste årtiondena sedan 70 talet utforskat Hornborgasjöns stränder, där han dokumenterat boplatser och arbetsplatser som stenåldersmänniskorna utnyttjat vid den då öppna strandkanten. Förutom yxor och skärvor från aktuella platser, som sällskapet passerade, besitter Leif ett stort mått av geologisk kunskap och kan lätt besvara de frågor som ställdes.
 På vägen bjöd Susanne Lind upp till dans med spelmanslåtar som hon lärt känna och letat reda på signerade spelmän som Brinken från Kappagården,
Rocka Per från Bolums Tå samt Samuelsson från Hwassagården alla välkända skapare av den musikskatt som omgav Hornborgasjön under 1800 talet.
 Sakta slingrar sig gruppen längs åsarna från Fågeludden, förbi dödisgropar samtidigt som de bjuds små avsnitt om människor som bott och verkat i bygden. Vandringen är en hyllning till Hornborgsjöns Rudolf Söderberg, som började lära känna sjön redan 1898 och där Per Olof Swanberg fullföljer ett idogt opinionsarbete. Det resulterade i ett restaureringsförsöket av Hornborgasjön, som nu i vårskrud förföriskt vackert bjuder sig mellan träden, där rosenfinken och gulärlan låter sig exponeras. Sjönära små mjuka kullar och strandhak kan berätta mer om de tidiga människornas näringssök och Leif har ett gediget kunnande att ösa ur.
Väl framme vid Ytterberg får vi veta bakgrunden till sagan om kung Inges jaktslott, som legat här ute på udden i gränslandet mellan Gudhems och Walle härader. Saga och verklighet blandas här ute och som i den dröm väljer många att gå den långa vägen tillbaka till Fågeludden eller Sketreck som den förr kallades.
|
2009
