2005
|
|
|
Årets 1 maj demonstrationEn annorlunda första maj Demonstration av arbetstorparnas livssituation ägde rum i Hällatorp, Hångers socken Bjurum på söndagen. Ett 40 talet deltog i vandringen från det nedbrunna Kapellet i Hånger. Den två och en halv kilometer långa promenaden genomfördes genom vår märkliga torp och jordbruksarbetarlandskap, som så starkt präglats av att legat under storgodset Stora Bjurum väster om Hornborgasjön. Kapital och brännvinsvinster styrde och formade. Vid resterna Missionskapellet i Hånger informerade Hornborga Kultur om den starka väckelserörelsen som svepte över socknen, som ett uttryck för den frustration och revoltanda, som rådde i slutet av 1800 talet med matbrist, armod och utvandring. Många människor sökte sig dock till orten för att vinna stöd hos likasinnade i den nya gudstron. Elden spred sig via den skyddade ön Almeö mitt uti sjön och landade vid Hornborga, där man sedan byggde ett kapell. Med stöd av Hornborgaborna bygger man sedan 1925 det kapell, som stod längs framvägen till Hånger och som blev ett religiöst och kulturellt centrum för de då fattiga statarna, torparna och backstugesittarna. Först 1943 avskaffades slaveriet i Sverige i och med att man tillät friköpandet av torp och lägenhet och förbjöd dagsverket. Först efter flera år, 1949, kunde man dock genomföra detta under Stora Bjurum den gode husbonden. Bakom den idylliska fasaden, som nu för det mesta är sommarstugor, en och annan fast boende, dolde sig ett hårt och betungande arbete, svår fattigdom, men också glädje och framåtanda.
Från det vackra torpet Änglasjön, där bröderna Åke och Eskil Ström växt upp och tidigare berättat om, slingrar sig vägen förbi Änkans Krestin, ett välskött litet torp. Hon fostrade som änka en handfull vackra barn i början av förra seklet. Barn och barnbarn är nu spridda över Sverige. Ett stycke till bodde Kyrkstöten, som stod vid grindstolpen och tittade på när pojkarna för en 40 – 50 år sedan sparkade boll på en av betesvallarna. En bild som präglat de nu glada pensionärer som deltog i vandringen. Statarboställen passeras, som tidigare var torp och som kunde hysa upp till fyra familjer i akt och mening att fylla Stora Bjurums jordbruksarbetarebehov, är nu friköpta, men minner ändå om en svunnen tid, som dagens ungdom inte har en aning om. Och det är ändå inte så länge sedan. Fjärdingsman Nord, var en viktig person i orten, tidigare soldat och på ålderns höst biodlare innehade ett torp med anor från tidigt 1800 tal. Honom kände många till, inte minst för hans religiösa engagemang. Hela tiden fylldes det på med ny värdefull kunskap från deltagarna, som kan komplettera, den information, som kyrkboken och lantmäterihandlingarna gett upplysning om, och därmed bygga upp en sockenhistoria som annars skulle försvinna. Stod det inte en smedja här ? - Jo, då! Nords dotter gifte sig med smeden på Bregårn i Hånger. Det är den enda gård, som blev kvar av Hångers kyrkby efter sockenslakten och uppbyggnaden av St. Bjurum brännvinsimperium. Den står nu grå och förfaller, minnande om en svunnen ekonomisk storhetstid. Bortom björkridån skymtar man kullen, där kyrkan i Hånger en gång låg och där Kung Inge enligt traditionen var begraven. (Att han sedan är flyttad två gånger till Varnhem, och sannolikt ligger med sin fru i Vreta Kloster är en annan historia). Men vad blev det av Hällatorp som förr skrevs som ett helt mantal och som Gustaf Vasa så frikostigt kunde lämna ifrån sig, efter att troligen ha skattat klostren. Hit kom August Abrahamsson från N Vånga genom skogen i slutet av 1800 talet. Han kunde genom idogt arbete lösa ut stället av det som var kvar av hemmanet, sedan de stora ägarna styckat upp det i små brukningsenheter. Här fostrades stora barnakullar, som i två generationer vunnit anseende och respekt för sin stora duglighet som arbetare och brukare. Återigen träffar gruppen på en backstuga inbäddad bakom snöbärsris, Larmes kallad. Soldaten Johan Larm var en av de drivande i den religiösa väckelsen här ute. En bild finns kvar efter hans hustru Maja Stina, som poserar framför den välskötta backstugan innan hon tvingas flytta och lämna plats till Falköpingspoeten Jônn, som här troligen inspirerades att skriva sina nu så välkända alster. Nu blott ris och en stenfot.
På slingriga vägar och över taggtråd letar sig den med tiden allt mer meddelsamma gruppen förbi Skaraborgs Regementets soldattorpsrester № 2, beundrar den vackert välvda källaren, stannar till vid Nisabacken, där den rätte ägaren förblev okänd trots att många av de närvarande hade hört talas om stället och nya förslag på platsen klingar i vårsolen Nilsesas. Så är det! Många av arbetarna, som en gång bott i Hånger, har man glömt bort även om de bjudit betydande insatser för att få det stora ekonomiska maskineriet Stora Bjurum att gå runt. Viktiga pusselbitar ramlade dock på plats när det uppdagades att Lindqvisttorp och Skomakarebostället identifierades, där de ligger vackert och harmoniskt i den kuperade nu närmast övergivna markerna vid Hällatorp Hånger. Kärleken till vår hembygden finns och manifesterades varje år genom återkommande demonstration av vår hembygd, ehuru nästa år på annan plats runt sjön. Denna vördnad tolkas bäst av Eskil Ström, som tecknar en bild av det kära kapellet, som nu tidens tand har gnagt bort. Epilog Invid björkdungens sus Hofs by Brobackenden 24 maj kl. 1900 Det spreds att det skulle bli vandring i Brobacken i Hof, utan annons men med den gamla hederliga telegrafens hjälp så samlades ett tjugotal personer som ville återuppleva men också lära känna den egna bygden. Hornborga Kultur redogjorde för hur byn kunde ha vuxit upp, och det framkom att namnet troligen utgjordes av Huvudgård. Det vill säga att gården kanske var den viktigaste inkomstkällan för den lilla kyrkan som ligger strax intill. Hofs by hade långt in i vår tid just Broddetorps gamla kyrka som sin och man noterar att gränsen till denna socknen går alldeles utanför knuten på stället. Kunskaper utbytes och vandringen går vidare in i Hofs gamla tå där det diskuterades om var Fattigstugan en gång låg och var Kämpahåven låg någon stans. Så småningom samsas man om en bild och färden går vidare förbi Blommens, där soldatsonen Frans byggt sin stuga, men var det inte så att han flyttat den i alla fall längre väster ut mot byn, för vid muren kan man tydligt skönja en ruin med snöbärsbuskar. Jo då det bekräftas att Frans hade byggt nytt och flyttat. Längs den gamla fädreven hade småskollärarinnan och soldatdottern haft sin stuga men den var sedan länge riven då vägen skulle rätas, men minnesgoda medvandrare kunde minnas att vägen gick alldeles vid knuten och smet mellan muren och stugan. Vi inbjöds att besöka Korpatorp som var ett gammalt småbrukarställe, som behållit mycket av sin charm av det gamla. Och där ute låg smedjan minns en av de äldre. Hela området vilar på en historia som vi aldrig kommer att kunna få ta del av, ty tidigt 1600 tal där det sannolikt fanns folk här har lämnat blott svårtydda spår efter sig men inga dokument. Längs stenmurar och kullar har människan format trakten men vi kan bara med vår fantasi ta del av dess historia. Pilhult det gamla mönsterskrivarstället ligger vackert längs Hästabäcken, och här kan man ana att här har man försökt att tämja vattnet för att få lite hjälp med mälden. Nuvarande ägaren har pietetsfullt renoverat stället. Längs kyrkvägar i Håkentorpsöndagen den 4 september Ryckla qvarn står vid åbrinken likt ett spökslott från någon tonårsroman. Det finns inga guldskatter eller hotfulla gubbar, men minner väl om en epok i vårt förflutnas lokalhistoria. Sedan den siste mjölnaren Ernst Turén stängde och flyttade till Värmland, strypt av den nya kraftkällan elen återfinns den då betydande qvarnen omgiven och skyddad för intrång av manshöga nässlor.
En lång qvarnåra leder in i qvarnhuset, men turbinerna är sedan länge utkastade och står inte längre att återfinna. Slafsan, eller som den längre ner kallas Hornborgaån, försörjde många qvarnar på sin väg mot Hornborgasjön. Den porlar nu sakta i den solbelyst höstsolen mellan höga träd och rester av dammfästen, som sneddar den ravin, som skapades för kanske tiotusen år sedan utmejslad ur sandstenen. Från Rycklan i söder till Kyrkan i Håkentorp ringlar sig en nässelbeväxt stig, där folket från Espås och AndersVilsbo och Rycklans gård letade sig fram till ett gudsord och en stunds nyhetsförmedling vid kyrkbacken i Håkentorp. Just vid Rycklan låg torpen AndersVinsbo och Vallyckan omnämnda i kyrkböckerna med alla dess torpare och småfolk, som fick hjulen att rulla på Espås och dess qvarnar. Idag idyll med gamla lador och källare pietetsfullt renoverade till sommarstugor. Längs åbrinken strävar och forcerar en grupp hembygdsintresserade genom nässelskogen och det riktigt bränner till på låren när de ettriga nässlorna vill hindra dem att ta oss fram. Men de bakåtsträvande hembygdsmännen får lön för mödan då de kommer fram till Hasselströmmen, den därpå följande qvarnen på vägen till kyrkan. Här återfinner vi ladan där mjölnaren Anders Larsson hade sin ko i ravinen vid vägen ner mot qvarnen. Resterna av backstugan eller torpställena som tillhörde fastigheten är dock svårare att återfinna. Nere vid ån sedan gruppen tillfälligt lämnat kyrkstigen är vidunderligt vackert. En igenslammad åra sedan kanske 100 år kan skönjas, men dammen har vårisarna raserat och vattnet letar sig nu fritt mellan block och höga alar solglittrande neråt. Anders hade gift sig till qvarnen, som låg under Seltorp och den hade tidigare brukats av bröderna Zachrisson även de av mjölnarsläkt. Att qvarnar var viktiga och ekonomiskt intressanta anläggningar vittnar tingsprotokoll om. Så hade just denna qvarn 1640 olovligen byggts mot riksdagenz ordination och man krävde att den skulle av länsmannen utrivas och nederkastas. Saken ordnar upp sig och gudfruktiga och dygderika majorskan Kristina Andersdotter på Seltorp och hennes välförståndige student (sedermera borgmästare i Falköping) återdöms ägandet och qvarnen har sedan dess legat under denna gård. Qvarndammen till denna qvarn kom att gå in på nästa qvarn, Underhöjen, ett augment till Seltorp. Den var blott för husbehov och även resterna av denna qvarn står att återfinna med stenfäste för en mindre qvarn för husbehovs med en åra det vill säga en grävd vattentillförsel till qvarnhjulet. Sädesärlan skvätter och drillsnäppan drillar när de oroas på vägen gårdarna UnderHöjen och Höjen, platser som har en lång historia i Håkentorps socken. Här kan man fortfarande spåra pittoreska gårdsrester och uthus, som bevarats in i vår tid. Men människorna som en gång bott här är bortglömda. Strax söder om dessa gårdar ligger ArvidJonsgården, som tidigare varit ett mejeri som byggdes upp av mejeristen Lejon. Här gick förr vägen mellan Håkentorp och Segerstad förbi med ett vad och sedan vidare upp till missionshuset på andra sidan ån. Strax återfinner man kyrkstigen igen och promenaden går vidare förbi Kyrkan och fram till den vackra gamla stenbron med de två valven. En bro som sockenborna mangrant ställde upp för att bevara undan vägverkets raseringsrareri, när den nya betongbron vid Kodammers qvarn skulle byggas. Nära bron ser man markarbetena från den sista qvarnen på denna vandring, Kodammers eller Håkentorps qvarn. Den tog form ovanligt sent i tiden först i mitten av 1800 talet, då Anders Forsberg anlägger sin qvarndamm. Därmed ödelade han det gamla vadet vid byn Ulvstorp längre söderut, vars bybor tvingar honom att bygga ovanomnämnda vackra stenbro.
Väl uppe på Falköpingsvägen och det pärlband av torp och torplämningar möts den lilla gruppen av resande. Avundsjukt åhörde de vad gruppen upplevt och önskade att vandringen görs om så att fler kan lära om denna intressanta historiska bygd.
|
|
|
