En vy från Fågeludden och norrut med Scirpuskloner inom försöksområde 1. Sven Björk 1970 

Webbmaster ger här en personligt färgad sammanfattning av den utredning, som initierades av PO Swanberg, Skaraborgs Naturskyddsföreningen och ett antal lantbrukare i trakten i början av 1960-talet efter en högst märklig dom i HD.
Redan på 1970- talet fanns skäl att ifrågasätta domarkårens kompetens att handlägga natur- och vattenfrågor, en debatt som får ny näring 2011-2012. Hornborgasjöns restaurering en av rättsrötans frukter. Huvudförfattare Sven Björk.

I Sammanfattning

II Hornborgasjöns utveckling under 1800 och 1900 talet

Redan tidigt 1900 tal var man på det klara med att dokumentera sjöns status. Vetenskapsakademien låg bakom stödet för de många initiativ som Rudolf Söderberg, Sandegren och Emil Lindegren och senare PO Swanberg genomförde. Vi vet att 1800 talets sjö var fri från vass och säv och först 1905 noteras vasstråk längs stränderna i söder med enstaka sävruggar. (Rudolf Söderberg studerade sjön som djäkne redan 1898). Tidigare sänkningar föregicks av omfattande teknisk dokumentation. (Vill Du veta mer om 1800 talets tre sänkningar rekommenderas Lemken).

IV Sänkningen av sjön 1904-12 innebar kortslutning av sjön genom Huvudkanalen. Härvid försvann möjligheten till en levande sjö, som krävde vattenomsättning av syrerikt vatten. Vass och säv tog fart och kransalgerna bredde ut sig från sin tidigare dominerande plats i söder.

Den femte olagliga sänkningen 1933 innebar en ytterligare kortslutning av vattenflödet genom Uddagårdskanalen och Härlingstorpskanalen. Vallsjön som skulle tillskapas som villkor för femte sänkningen blev även den offer för kortslutning genom Blindkanalen. Därmed skapades förutsättning för att vassen och vass-starren skulle dominera sjön, vilket skedde explosionsartat. Kalkgyttjan i mitten var dock en hämmande faktor, vilket senare möjliggör partiell restaurering. Fisket försvann helt. (Vi kan berätta om de "17 fiskarna" på Hornborgasjöns hemsida).

Vallsjön som tillskapades först 1954 innebar förbättrade livsbetingelser för vassen genom att näringsämnen och växtmaterial ansamlades. Förväntade förbättringar på Vallsjön kom på skam vad gäller fiske och vasstillgång.

1. Första sänkningen 1803 innebar bara en kanalrensning, men rättstvisten med Linnélärjungen Petter Hernqvist varade närmare 30 år.
2. Andra Sänkningen 1848-52 ett kronans initiativ.
3. Tredje sänkningen 1874-1877 ett AB som initierades av Jönsson.

Vassens explosionsartade utbredning efter sänkningarna på 1900 talet. Vi noterar kanaliseringen 1936 och 1968 av sjön med dess effektiva kortslutning som följd. Säven försvann, och kalkgyttjans hämmande effekt på vassens utbredning upphörde först på 1970 talet.

4. Fjärde sänkningen 1904-12 genomfördes trots varningar från Lemken.
5. Femte sänkningen 1933 förödande och kriminell.

På 1800 talet dominerade säven och kransalgerna i söder, men efter tredje sänkningen sker en expansion norrut och vassen kan vid sekelskiftet etablera sig i söder och väster. Efter fjärde sänkningen kan inget hejda vassen och efter tömningen 1933 dominerar vassen. Återskapandet av Vallsjön 1954 trängde tillbaka vassen något till förmån för Chara. Mer läsning Lemken om 1800 talet, Rudolf Söderberg och Swanberg på 1900 talet.

III 1965 års utredning

1965 erhöll Statens Naturvårdsnämnd uppdrag att undersöka och komma med förslag beträffande förutsättningarna för att ur naturvårdssynpunkt säkerställa Hornborgasjöns framtid, med det förbryllande tillägget att ett av förslagen endast skall avse åtgärder som är oundgängligen nödvändiga för att säkerställa sjöns fortsatta användning som uppehållsort för fåglar.

Denna Brasklapp kommer dessvärre att spöka på upploppet av sjöns restaureringshistoria, men förkastades tidigt av den limnologiska utredningen som orealistisk och kostsam. Utredningen tolkade direktiven som att säkerställa sjön som fågelsjö och då i beaktande av hur sjön såg ut mellan tredje och fjärde sänkningen. Direktiven "oundgängligen nödvändiga" tolkades som symptombehandling med endast kort varaktighet om några år, varefter de då måste upprepas. Nämnden svarade regeringen att de limnologiska förhållandena kan tillfredsställande rekonstrueras med ett sommarmedelvattenstånd av 120 m över havet. Härvid skulle vinden, syrebärande vatten och isen som tidigare samverka för att hålla sjön levande under mer än några år.

Sänkningarna under 1900 talet hade tillfogat sjön mycket svåra till irreversibla skador, men utredningen visade att förmånliga resultat ännu under 1970 talet var möjliga att nå.

Sven Björk åtog sig ledningen för den limnologiska utredningen perioden juni 1967 till och med juli 1971.

IV Den Limnologiska utredningen

handlar om förutsättningar, metoder och kostnader för Hornborgasjöns restaurering. Vi uppdaterar utgående från andra upplagan 1978.

Utgångsläget 1965

IV:1 Statusundersökningen

IV.1.1 Vattnet och tillflöden

Nederbördsområdet är 616 km², där Slafsan, Bjurumsån och Härlingstorpsån dominerar inflödena till sjön. Ca 175 milj m³ omsättes per år.

Översvämningar över sommardränerade områden. Vattenvolymen av avflödet är 175 Mm³. Vid ett vattenstånd av 120,0 skulle sjöns vattenvolym vara 32 Mm³. Vattenomsättningen kan vid högvatten d.v.s. om våren bedömas till 22 dagar, och vid lågvatten närmare 1,5 år. Talrika källflöden kan noteras i norr och öster. Tidigare avloppsutsläpp från Bjurum, Korsgårdens mejeri i Bolum och Ranstadsverken upphörde under försöksperioden. Avloppsvatten med undermålig rening från Valle härad och Axvall (mejeri) överföres numera till Skara reningsverk.

Översvämningar över sommardränerade åkrar i södra Hornborgasjön, längs vägen vid Nedre Skattegården (ESIA). I bakgrunden Almeös karakteristiska profil.  1967 S Björk

Vallsjön

Vattenbeskaffenheten i Vallsjön karakteriseras av stora och tvära omställningar i den för vattengenomströmning isolerade Vallsjön. Syrgasbrist var ett tidigt tecken i Vallsjön, som redan två veckor efter isläggning uppvisade svavelvätebildning med ty åtföljande fiskdöd. Under vinterns gång sker nitrat- och nitritförluster, ett tillstånd som snabbt bryts i vårflödet. Men under försommarens isolering från kanalerna sjunker åter kvävehalterna inte minst tack vare Chara i Storeklaren.

I den från vattengenomströmning isolerade Vallsjön inträffade vintertid fiskdöd inom loppet av ett par veckor efter isläggningen. Gasutvecklingen i bottnen var livlig och bilden visar talrika gasblåsor som inneslutits i isen.  Ullman 68

Flian

Tack vare kortslutningen av flödena genom sjön avspeglar Flians vattenkvalitet förhållandena Slafsan, men färgmässigt av Bjurums kanalerna. Vallsjöns vatten, som stagnerar under sommaren, förlorar sina närsalter och en utfällning av calciumkarbonat kan ske. Däremot öka kanalernas halter av fosfat, nitratkväve, kalium, sulfater och kalcium. Hornborgasjön har förlorat funktionen som klarningsbäcken.

Isen

kvaliteten i Vallsjön är undermålig beroende på

1. isoleringseffekten av den vertikala vassen, som uppfångar isolerande snö.
2. den höga ämnesomsättningen i botten som ger en högre temperatur.

Kärnis förekommer blott i Storeklaren, och isens lyftkraft berör endast kaveldun och kransalger. Inom övriga vasstäckta områden kan isen ej förmå att lyfta vassen och avsmältningen sker vid högvattnet under vattenytan. Ispressning under vintern och isskjutning under våren, viktiga för en normal sjö, förekommer inte här.

IV.1.2 Bottnen

Hornborgabäckenet utfylles av mäktiga leravlagringar. På sina ställen har noterats en mäktighet av 10 meter under upp till 4 m organogent sediment. De minerogena avlagringarna täcks inom större delen av sjöområdet av kalkgyttja.

Kalkgyttja och detritusgyttja utgör de karakteristiska sedimenten i sjön. Kalkgyttjan kan ställvis betecknas som bleke. I norr går kalkgyttjan i dagen, men i söder överlagras de av detritusgyttja

Rhizosfären

Översta sedimentskiktet är genomvävt av övervattensvegetationens rotsystem. Inom starrområden är rotfilten 20 - 30 cm och utomordentligt seg. Under perioden 1934-1954, då Vallsjön var urtappad, utbildades starrfält i Getnäsviken. Efter 1954 övervattnades dessa, starren dog, rotfilten flöt upp och återkoloniserades av bladvass och kaveldun. I Storeklaren däremot drog sig vassen något tillbaka och lämnade kvar döda rotsystem under kransalgsängarna. Buskarnas och trädens rotsystem är ytliga. Träd som vid tillväxten ökar i vikt, sjunker ner i mjuka bottnar och dör.

Sedimenttillväxten har varit långsam, vilket förklaras av den tidigare goda vattenomsättningen med snabb mineralisering och borttransport. Sedimenten täcks av grovdetritus

1. Inom bladvasstäckta har stråmassan en mäktighet av upp till 40 cm stråmassa.

2. Inom starrområden pågår torvbildning speciellt inom den södra Yttersjön.

Samtidigt sjunker omgivande dränerade jordar i sjöns marginaler med en till två cm per år.

IV.1.3 Vegetationen

Vallsjön

Den skadade sjöns vegetation karakteriseras av enformig monokulturer över hela arealen

Homogena bestånd av bladvass i norra Hornborgasjön. Utsikten mot norr från Fågeludden (Sketreck) (Björk 67)
samt den högra bilden bestånd av Carex acuta (vass-starren) i Västorpaviken (Björk 70). PO Swanberg och i förgrunden Gustaf Gustafsson (Skogsvårdsstyrelsen),

Vallsjön karakteriseras av homogena bestånd av bladvass. Glesare vassar i anslutning till kalkgyttjeområden. Bladvassen är av enhetlig typ. Endast i Storeklarens SO kant finns från huvudtypen avvikande klon. Plaurbildning framkallades i obetydlig omfattning efter höjningen av Vallsjön 1954. I förhållande till vassen har Typha angustifolium och latifolium, Schoenoplectus (Scirpus) lacustris och Tabernæmontani obetydlig utbredning.

Carex acuta starren dominerar i Västorpaviken. Här finner vi också Carex lasiocarpa och rostrata, Cicuta virosa, Equisetum fluviatile, Lythrum salicaria och Ranunculus lingua. I öppningar i fuktigare starrmader förekommer Menyanthes trifoliata och Hottonia palustris.

Redan 1917 noterade Rudolf Söderberg begynnande förbuskning och det inom område som skulle bli Vallsjön. Förbuskningen tilltog efter 1933 års tömning, men vid höjningen av Vallsjön 1954 avdödades buskagen inom betydande arealer. Här dominerade vid utredningen växtsamhällen med avdöda buskar och vass, medan Yttersjön och Västorpaviken kännetecknas av kvarstående levande buskage.

Sven Björk med Chara tomentosa som täckte hela Vallsjöns öppna vatten (Storeklaren). Båten är en typisk flatbottnad eka som fortfarande tillhör Hornborgasjöns inventarium.

Vid de öppna vattnen i Vallsjön, klararna, dominerar Chara tomentosa som når upp till vattenytan.

Mindre områden i norra sjön där kalkgyttjan går i dagen har ännu inte koloniserats av bladvass.
Den vänstra bilden tuvor av Molinia caerula. Bilden mot Nordost med Bjelluma Nabb i bakgrunden.
Den högra bilden med från samma område (Björk 67) visar Potamogeton gramineus på kalkgyttjan.

Yttersjön

Bladvassbestånd förekommer vid Lerviken vid Stenumsmaden, utanför Västtorp samt utanför Ytterberg förbi Almeö. Arealmässigt dominerar starrmaderna med Carex acuta är i övrigt helt dominerande i Yttersjön. Finns vid Stenumsmaden, Korpabo- och Hornborgaviken samt större delen av Yttersjön söder om Orenabb - Almeö som bilden nedan vill visa. Här nere finns inslag av gräs som Calamagrostis canescens. Större delen av Yttersjön är förbuskad speciellt mellan Dagsnäs och Bjurumkanalerna.

Kanalerna

var på eftersommaren igenvuxna ofta med Potamogeton natans. I Uddagårdskanalen fanns betydande bestånd av Elodea canadensis och i Härlingstorpskanalen påträffades Potamogeton crispus.

Carexrotfilten med en tjocklek 20-30 cm utgör ett problem och kan inte med rimliga ekonomiska insatser restaureras. Torvbildning sker påtagligt i södra delen av sjön och i de östra vikarna. Vid en vattenståndshöjning kommer den att bli en uppflytande plaur.

IV.2 Förutsättningar för restaurering vid mitten av 1970 talet 

I den gamla Vallsjön...

Vegetationen utmärktes av stor enformighet. Efter 1902 års sänkning utvecklas vassens rotsystem ned till 0.8 - 1.0 meter och över gyttjan grovdetritus i den finns en 0.3 - 0.4 m tjock stubbmatta. Eliminering av grovdetritus och stubb en förutsättning för vatten. Sjöområdet under 120 m över havet omfattar 28.8 km² varvid 16.5 km² täcktes av mer eller mindre tät buskvegetation.

• Vassrotfilten låter sig bearbetas,
• men Carexrotfilt ej ekonomiskt möjlig att avlägsna. Sänkningarna och fördröjd höjning av Vallsjön har således åstadkommit irreversibla skador genom att vidsträckta starrfält utbildats.

starrotfilten  Carex acuta dominerar

Vid en vattenståndshöjning kommer sannolikt den gasfyllda rotfilten att lyftas upp eftersom gasen (huvudsakligen metan) inte förmår penetrera filten. Denna plaur som då bildas kommer att koloniseras av vass, ett förlopp kunde iakttagas i Vallsjön efter höjningen 1954. I områden av detta slag går bottnen ej att återställa med rimliga insatser.

Vattenståndshöjningen 1954 som resultat av stängningen av Blindkanalen vid Vallsjön resulterade i uppflytning av rotfilten inom de under urtappningsperioden 1933-54 av starr övervuxna arealerna. Bilden visar flytande rotfilt i Getnäsviken under överväxt av först säv och därefter bladvass aug. 1968.

Det fördröjda tillskapandet av Vallsjön fick till följd att

1. starrotfilten förstärktes med irreversibla skador som följd,
2. bladvassen spred sig med ökad detritusanrikning,
3. förbuskningen tilltog, varför betydande bladvasstäckta arealer blev uppblandade med avdöda buskar, vilket fördyrar bearbetningen.

Höjningen 1954 innebar blott att igenväxningen fördröjdes något och att starrens utbredning tillfälligt kunde hejdas.

Yttersjön är död...

Yttersjön är förbuskad och oåterkalleligt skadad och kommer efter vattenhöjning och med starrotfiltens uppflytande att bilda plaurområden. Men områden med kalkgyttja utanför Västtomten (Lerviken) och utanför Almeö går att återställa till öppet vatten.

Vattenståndshöjning

Höj vattnet...

Höjning måste ske i hela sjöområdet för en varaktig funktion så att vatten- och isrörelser fritt kan verka. Höj vattnet i två steg, först till 120 och efter 5 à 10 år till 120.5 m. Vi får då i vissa avsnitt djupförhållanden, som svarar mot 1860- talets sjö, samt att man tillgodoser strändernas krav på läkning. En höjning av sommarvattenståndet till 120 m framstår som ett absolut minimum.

Innan vattenståndshöjningen sker, måste sänkningsskadorna repareras på ett sådant sätt att ett varaktigt fungerande ekosystem erhålles. Möjligheterna med de metoder som framtagits ses som mycket goda.

• Inom områden med reversibla skador måste förberedande arbeten genomföras.
• Där öppet vatten skall återställas skall övervattensvegetationen elimineras och bottnen bearbetas.
• Buskvegetationen röjas.
• Vattengenomströmningen säkras genom arbeten med tillflöden och vid Flian.
• Kanaler och bankar elimineras.
• Tillskapa ekologisk mosaik inom irreversibelt skadade områden.

Allt för att Kungl. Maj:ts krav att säkerställ§a målsättningen ur naturvårdssynpunkt skall infrias.

Riktlinjer för restaurering

Inom till öppet vatten restaurerbara delar skall övervattensvegetation elimineras och grovdetritus borttagas till förmån för undervattensvegetation med största möjliga artrepresentation. All vass måste bort inom tilltänkt vattenområde, då ridåer annars fungerar som sedimentationshärdar. Inom strandzonen bör den däremot utvecklas utom där fritt exponerade stränder skall bevaras. Säven skall stimuleras utanför dessa vassbestånd.

Röjning av vass kan börja med vinterslåtter och bränning. Slåtter under vårhögvatten förkortar stubblängden, varvid anrikad grovdetritus (strån) lösgöres, transporteras med vattnet och anrikas på stränder. Kärnis kan därmed bildas. Denna har möjlighet att lyfta resterande delar av stubbmattan. Bottnen görs därmed exponerad för materialtransporterande vattenströmmar. På eftersommaren brännas den på stränderna ansamlade och torkade detritusen under sommarens lågvatten.

Upptagning av fria vattenytor i rotfilt av starr.

Med grävmaskin har man gjort hästskoformade öppna vatten med snabb kolonisation av Chara, Urticularia och Potamogeton. Detta kan av ekonomiska orsaker bara ske på begränsade ytor.

Röjning av buskage för att undvika vindhämning samt att i NO skapa fria strandavsnitt för ansamling och för att frilägga Röde Mosses strandbrant.

Vinden, vattnet och isen hjälper oss med restaureringen

Denna bild kan med fördel kompletteras med Rudolf Söderbergs uppsats från 1927. Här poängteras vikten av att låta vind och is verka för en levande sjö.

IV.3 Försöksverksamheten

IV.3.1 Röjning av övervattensvegetation jämte bottenbearbetning

. . .inom restaurerbara delar skall den monotona vegetationen elimineras och detritusmassorna borttagas till förmån för undervattensvegetation med största möjliga artrepresentation.

Tekniska hjälpmedel

Seiga Harvester Köpenhamn svarade för tillverkning och konstruktion i samarbete med institutionstekniker av Emil Cronqvist vid LU.   

Herbicider

Behandling med herbicider testades före och under utredningen. Eftersom behandlingen dels påverkade vattenorganismer, dels krävde maskinell efterbearbetning, upphörde verksamheten.

Reduktion av anrikad grovdetritus

• Stora mängder detritus kan brännas på isen efter slåtter.
• Vårslåtter vid högvatten förkortar stubblängden och vattnet svarar för materialtransporten till stränderna i nordost där bränning sker under sommarens av det då torra materialet.
• Kvarstående stubbmatta bearbetas med rotkultivator efter det att kärnis kan ha bidragit med att rycka upp rotfilt i samband med islossning och vattenstådnsväxlingar.

Under försöksperioden utvecklades maskinparken med bland annat rotkultivatorn och amphibiefordon försedda med järnhjul med skärande eggar, vilka effektivt bearbetade rotfilten för fortsatt behandling av isens rörelser.

Makrofytvegetationen

Då vasstråna under sommaren nått full utveckling, har skotten maximalt och rotsystemet minimalt innehåll av näringsämnen. Slåtter under denna period innebär effektiv utarmning av växtens näringskapital. På djupt vatten orkar stråna inte växa upp till ytan och i undervattensläge upplöses vaxhinnan på blad och bladskidor och strået dör. Detta sker normalt vid ytterkanterna av sjöarnas vassbårderna. Bearbetning av stubbmattor och rotfilt utgör slutsteget i förhindrandet av återväxt.

Efter elimineringen av övervattensvegetationen kommer kolonisation av i första hand

och då stubbmattan avlägsnats kommer snabbt

Inom försöksområdenas begränsade fält är strömmarna svaga och vattnet klart, men inom stora öppna ytor kan vattenströmmar komma att förorsaka en hämmande grumling. I händelse av utebliven vattenståndshöjning kommer vassen att återkolonisera, efter en period av säv och kaveldun. 

Makrobentos

Hans Berglunds undersökningar visar att bottenfaunan påverkas mycket positivt efter vassröjning. Individer och arter ökade påtagligt.

Fågelfaunan

Hornborgasjön före 1967 i ett område om 1 km² täckt av vass jämfört med resultatet efter vegetationsröjning 1971. Beträffande påverkan på fågelfaunan se mer under Hornborgasjöns hemsida . PO Swanberg foto och Rudolf Söderberg tecknade.

IV.3.3 Upptagning av fria vattenytor inom områden med starrotfilt

För att i viss mån kunna häva monotonin inom irreversibelt skadade stora områden gjordes försök att skapa en miljömosaik i syfte att förbättra häckningsbetingelser och öka den biologiska mångfalden. Seiga utvecklade en amfibiegående grävmaskin. Med hjälp av denna bearbetades avsnitt i Västorpaviken varvid öppna vatten häckningsöar i anslutning till gravarna. Maskinen öppnade 6 m breda, godtyckligt formade småvatten. Kapacitet om 30 m²/h.

Småvattnen koloniserades snabbt framförallt Chara.

Fördelningen av provytor för åtgärder och försök.

IV.3.3 Röjning av buskområden

Röjning krävs för norra delen av sjön för att säkerställa vattenströmning. Strandområden har prioriterats.

IV.4 Restaureringsplanen

Två alternativ till höjning och uppskattad biotoputbredning.
Vid höjning alternativ 1 erhålles en yta av ca 11 km² fritt vattenområde ca 18 km² övervattensvegetation (det senare området med partiell risk för uppflytning).
Vid alternativ 2 kommer ytan att utsträckas genom reträtt av övervattensvegetationen samt destruktion av vissa mindre plaurområden.

Sjökaraktären kommer att under nästa decennium gå förlorad om man ingenting gör. Torvbildning och detritusanrikning i sjön innebär höjning av bottnen samtidigt som omgivande organogena jordar kommer att fortsätta att sjunka. Yttersjöns torvbildning kommer att fortsätta. Översvämningsvattnet kommer att breda ut sig över större arealer, varvid starrområdena kommer att öka. Irreversibla skador kommer att öka. Försöksområdenas lovande resultat kommer gå om intet eftersom vassen kommer att återta sin dominerande roll. Irreversibla skador kommer att öka i omfång. Yttersjöns karaktär av idag kommer att bestå för århundraden framåt.

VI Restaureringsprojektets värde för limnologisk forskning