Erosionsskada på banken vid Härlingstorp kanalens östsida utanför Stenummaden 1964-04-05. I förgrunden kanalen med nivå +4,09 och i bakgrunden uppdämt vatten på 4,98.

Hornborgasjön och människa

P O Swanberg sammanfattar läget i artikeln Hornborgasjön och människan som vi återfinner i Falbygden nr 22.

HD:s domvilla 1962

En märklig dom av vårt rättsväsende, där kammarrättsfiskalämbetet var motpart. Kan ha utgjort startskottet till den utredning som följer och som innehåller lika mycket av förvirring och kortsynthet som de tidigare 150 åren.

Swanberg i dispyt med SNF ordförande domen

Per Olof ville publicera en uppsats som SNF ordförande och HD domare vägrade att publicera. Men PO gav sig inte. Nu kan vi äntligen läsa deras olika mening.

Drainage of Lake Hornborga

Summay of what had happened

Hornborga See

auf Deutch

Här börjar möjligheten till utredningen om Hornborgasjön

Till Konungen

Sakägare såsom markägare och fallägare runt sjön med P O Swanberg vid pennan skriver till konungen för att få en ändring till stånd.

Hornborgasjön i Skaraborgs län, belägen 8 km sydöst om Skara i den triangel som bildas av städerna Skara - Skövde - Falköping, har efter sekelskiftet varit föremål för två sänkningar, vilka båda vållat olyckor för jordbrukarna, vattenverksägarna, för bygden i övrigt och landet.

Båda sänkningarna orsakar alltjämt svåra problem, orimliga utgifter och rättstvister, vilka utan uppehåll avlöst varandra och nu pågått i över femtio år.

Den första sänkningen, den så kallade 1902 års sänkning, av Högsta Domstolen i dom 1962 betraktad som avslutad 1919, medförde kostnader, som blev flera gånger större än bruttovinsten.

Den hade sådana följder, att Kungl. Maj:ts proposition nr 191 av år 1930 säger, att fastigheter, knutna till sjön, blivit "praktiskt taget osäljbara" (286 brukningsdelar berördes ursprungligen av sjön och dess sänkning). Tre år senare yttrade länsstyrelsen, att "hela trakten" hotade att "nedsjunka i ekonomisk misär" till följd av sjösänkningen (Kungl. Maj:ts proposition nr 252/1933). Detta var så mycket mera beklagligt och orättvist som endast en mindre del av jordägarna godkänt planen för sjösänkningen.

Trots detta genomfördes med vattendomstolens tillstånd av den 11 maj och 11 september 1933 ytterligare en sänkning av sjön. Flertalet jordbrukare hade avstyrkt, Kungl. lantbruksstyrelsen hade uttalat betänkligheter och Kungl. kammarkollegium hade bestritt rätten till ytterligare sjösänkning med stöd av enhälliga uttalanden från domänverket, vetenskapsakademien och naturskyddsföreningen. Den lantbruksingenjör, W Nordin, som utfört de ekonomiska beräkningarna, blev så uppbragt över beslutet om utförandet av 1933 års sänkning, att han begärde sitt omedelbara entledigande från den kommission, som genomdrev projektet (7 juni 1933, Hornborgaförlikningens handlingar) Denna nya sjösänkning har icke givit någon torrläggningsvinst, vilket intygas av såväl lantbruksingenjör (yttrande till Västerbygdens vattendomstol 8.3.1949) som sänkningsföretagsledningen själv (yttrande till Högsta Domstolen 20.9.1960). Trots detta har företagsledningen under åren 1934 - 1963 utdebiterat mer än 1/2 miljon kronor på markägare kring sjön. Därtill kommer avsevärda statsbidrag, den förlust för landskapsbilden och bygden som förvandlingen av sjön till ett igenvuxet träsk innebär, förlusten av värdefullt fiske och jakt och värdefull vattenkraft samt förlusten av andra viktiga naturtillgångar som sjön givit.

Ingen har kunnat lämna någon rimlig förklaring till varför man håller på med denna olyckliga sjösänkning.

Vi hänvisar till bifogade översiktliga redogörelse angående sjösänkningarnas innebörd och angående behovet, av utredningar (bil. 1) samt till en redogörelse, som exemplifierar hur man gått tillväga för att skaffa pengar till sjösänkningarna med metoder, som icke kan vara avsedda i tidigare eller nuvarande lag och som är i allt verklighetsfrämmande och orättvisa (bil. 2).

Vi finner det orimligt att fortsätta med denna 1933 års sjösänkning, som är till ingen nytta, men vållar jordägarna kontantutgifter om 20 - 25.000 kronor årligen, medför meningslös förstörelse av värdefullt fiske och andra naturtillgångar i sjön, orsakar betydande förlust av vattenkraft och åsidosätter demokratiska principer och lagens bestämmelser om villkor för tillstånd till sjösänkning (vattenlagen kap. 2, § 3; kap 7, §§ 38 och 39) och villkor för tillstånd till uttaxering av penningmedel från jordägare, som icke velat medverka till det skedda (vattenlagen kap 7, § 27). Observera bilaga 2, vari nämnes, att en fastighet som ingen båtnad fått, dock fått mottaga debiteringar på mellan 50.000 och 100.000 kronor.

Vi finner det orimligt, att sänkningsföretagets många enskilda motparter, markägare och vattenverksägare liksom Kungl. kammarkollegium skall vara nödsakade processa med sänkningsföretaget under generation efter generation såsom nu skett i över femtio år för att motverka orättvisor och skadegörelse som på grund av olyckliga misstag ej går att reparera inom företagets nuvarande ram. Det är praktiskt omöjligt för de enskilda att åstadkomma rättelse i, företagets otidsenliga arbetsformer. Det är emellertid ofrånkomligt, att man måste göra en genomgripande omvärdering och korrigering av formerna för sjöns förvaltning, eftersom 1902 års sänkning tillkom med 1800-talets jordbruksmetoder som utgångspunkt och redan enligt dessa var helt felräknad. Då riksdagens jordbruksutskott besökte Skara den 6 april 1961 ägnade man även uppmärksamhet åt problemet Hornborgasjöns sänkning. I den redogörelse som därvid lämnades, yttrade lantbruksdirektören T. Adolfsson bl. a. följande: "Åker och äng som erhållit båtnad genom företaget utgöres nästan helt av kärrtorvjord fråga är hur länge torvjord överhuvud taget kommer att brukas som åkerjord. Ju dyrare arbetskraften blir desto sämre lönar det sig att driva jordbruk på torvjord. Det har sagts och skrivits alldeles för mycket om Hornborgasänkningarna men det har blivit mätt och avvägt alldeles för lite".

Vi hemställer nu i underdånighet

1. att statsmakterna måtte föranstalta om en förutsättningslös utredning om huru Hornborgasjön i framtiden bör förvaltas med hänsyn till vunna erfarenheter och enskildas och landets intressen,
2. att därefter överenskommelse träffas med den, vilkas rätt beröres av sjön och dess vattenhushållning, och att staten därvid övertar det ekonomiska ansvaret för vattnets reglering och ombesörjer fullgoda tekniska anordningar jämte kontrollerad skötsel av dessa, samt
3. att staten redan nu och. i väntan på utredningsresultaten skyddar de drabbade markägarna genom att anmoda Hornborgasjöns sänkningsföretag adress Dagsnäs, Falköping, att uppskjuta tvångsmässiga debiteringar på markägare kring sjön, intill dess frågan om sjöns förvaltning blivit slutgiltigt löst och eventuellt betalningsansvar blivit opartiskt och omsorgsfullt utrett efter hörande av respektive parter.

Som bilagor medföljer här:

• 1. PM angående behovet av utredningar rörande Hornborgasjön.
• 2. Summarisk redogörelse för förfaringssättet vid uttaxering av penningmedel från dels en privat markägare, dels Kungl. Domänstyrelsen.

Underdånigast mars 1964

Vi kommer att publicera mer efterhand som arkivet kommer att registreras. 

SNN uttalande

Statens Naturvårdsnämnd som senare omorganiseras till Statens Naturvårdsverk.

om en utredning i saken.