Fågelsjöars Geografi-2017    

[ Start ] [ Uppåt ] [ Fågelsjöars Geografi ] [ Den Kulturella Hornborgasjön ] [ Högsta domstolens besked 1932 ]
[ Innehåll ]

Två uppsatser om Hornborgasjön av Rudolf Söderberg

1 Våra fågelsjöars Geografi
2 Hornborgasjöns nutida Geografiska utveckling 

1 Bild av en »silurslättsjö», vars näringsrika eutrofa vatten gjort den till ett näckrosornas och fåglarnas paradis. Foto Rudolf.

Våra Fågelsjöars Geografi

Hornborgasjöns natur och nutida utveckling av Rudolf Söderberg omkring 1930

Det mellansvenska låglandet har till stor del havet att tacka för sin bördighet. Dess fruktbara leror äro avsatta i vatten under tider, då breda sund eller vikar övertäckte dessa delar av vårt land. Även längs kusterna förekomma dylika avlagringar, vittnande om att havet här en gång gått högre upp och intagit betydligt större områden, än det gör i våra dagar.

I ett avseende är det mellansvenska låglandets lerslätter mindre gynnsamt lottade än andra delar av landet. De tillhöra jämte skåneslätten de på insjöar fattigaste trakter vi äga. Avlagringarna uppfyllde de ej särdeles djupa groparna och ojämnheterna i havsbottnens berggrund, och när denna omsider blottades genom landhöjningen, var topografin alltför utslätad för att kunna ge upphov åt en mångfald sjöar.

Slättbygderna, som utbreda sig mellan de vidsträckta och sjörika urbergs- och höglandsområden, ha ju dock de utan jämförelse bästa och förmånligaste naturförhållandena. Jämte jordmånen sörjer klimatet för att växtligheten blir rik och omväxlande. Detta drag utmärker även de slättsjöar, som dock finnas här, och vilkas flora och fauna i alla avseenden vida överträffar urberg sjöarna. Man har också genom vetenskapliga beteckningar velat särskilja dessa båda slag av sjöar och med eutrofa (näringsrika) vatten avsett slättsjöarna, med oligotrofa (näringsfattiga) urbergs sjöarna.

2. Översiktskarta över Hornborgasjöns vass- och sävvegetation, belysande även mossarnas regionala utbredning före sista sänkningen. Igenväxningen har gått från sydväst och väster i överensstämmelse med Klinges vindlagar. Uppgjord 1905.

Denna åtskillnad gäller vad djurvärlden angår icke minst fågellivet. Olikheten är ofta väsentlig. Många flera fågelarter finna trevnad och bebo lerslätt sjöarna än urbergs sjöarna och visa genom sin utbredning, hur bundna de äro till de gynnsamma förhållanden, som råda i de förra.

Med ordet »fågelsjöar» ha vi också i senare tid utmärkt vissa av våra förnämsta små och medelstora slättsjöar, vilka på grund av sitt fågelliv gott göra skäl för namnet. Härmed är likväl endast en sida hos dem särskilt framhävd. Till den bild vi göra oss av dylika sjöar knyter sig likväl alltid och med rätta föreställningen om ett rikt organiskt liv överhuvud. Fågelrikedomen ställer dem ej heller, geografiskt sett, i en särskild grupp. Vilka slättsjöar som helst kunna vara eller utvecklas till »fågelsjöar». Icke desto mindre skall jag här visa, att dessa sistnämnda i vårt land både till
följd av sitt läge och vissa andra förhållanden på sätt och vis kunna sägas bilda en typ för sig. Den uppskattning ett par av dem, Tåkern och Hornborgasjön, åtnjuta som tillhörande våra främsta naturminnen, bör även stödjas av en allsidigare kännedom om de egentliga orsakerna till denna deras rangställning, framträdande allra tydligast i de geografiska särdrag, vilka i stort som smått satt sin prägel på dem.
Jämte ytans form och vattnets djup och färg avgöra strändernas beskaffenhet och vegetationen en sjös allmänna utseende. Förekomsten av skär, öar och holmar bidraga dessutom att ge den en rikare omväxling eller större uttrycksfullhet.

3 Från vass- och näckrosbältet i sydvästra delen av Hornborgasjön före sista sänkningen. Foto Rudolf 1905.

Den roll växtligheten spelar är emellertid synnerligen olika. Den inkräktar alltid mer eller mindre på vattenytan. Långgrunda stränder i skyddat läge gynna vattenväxterna och alla av dem orsakade förändringar, särskilt torvlagers och mossars bildning. De eutrofa sjöarnas näringsfyllda vatten möjliggör deras rika lägre växtliv (framförallt av mikroskopiska alger eller växtplankton), som ävenledes har den allra största betydelsen för deras utveckling. Även de små varelser, som höra till djurplankton, bilda ett viktigt led i denna orsakskedja. Av dem likaväl som av de förmultnade växtämnena leva andra lägre djurarter, av vilkas verksamhet de för dessa sjöar så utmärkande gyttjelagrens uppkomst väsentligt beror. Det blir därför nyssnämnda förhållanden, som ytterst komma att bestämma hela karaktären hos ifrågavarande sjöar. Vad den högre växtligheten angår, avgör den till slut deras öde. Dessa sjöar ha med andra ord genom naturens skickelse fått en hårdare kamp att utstå för sin tillvaro som sjöar än andra. Målet är uppnått, när igenväxningen fullbordats, och sjön efterträtts av mossen.

4. Ute på Hornborgasjön vid det stora sävområdet i sydväst före sista sänkningen. Bakom båten ses en flytholme, bevuxen med bladvass och videbuskar. Foto Rudolf 1902.

Så har det också gått med många av våra smärre slättsjöar. De ha haft en längre eller kortare livslängd, men alla ha genomlöpt likartade skeden, varunder olika slags vattenväxter uppbyggt det ena torvlagret över det andra, tills ljung- och rismossar uppstått, där sjöar en gång legat. Mossens lager innehålla följaktligen multnade lämningar av det vegetativa liv, som en gång frodats i eller omkring den forna sjön. De utgöra därför de tillförlitligaste dokumenten både om den levande naturen och om de klimatiska förhållanden, som rått under dess tillvaro. Härav följer, att om en nutida igenväxande sjö tack vare sin ursprunglighet ger en karakteristisk bild av något av dessa betydelsefulla skeden, kan den betraktas som ett naturminne, vilket på ett levande sätt lär oss känna ett drag i vårt lands geografiska utveckling.

Om denna sjöarnas förvandling fortginge ostörd, skulle igenväxningen ske på likartat sätt runt hela sjön. Strandlinjen kom att koncentriskt förskjutas utåt sjön genom uppkomsten av mossbildningar och överallt omges av en mer eller mindre rik växtlighet. Så förhåller det sig endast med små träsklaggar, dammar och gölar, som kanske endast äro kvarblivna rester av ett större vatten. I en igenväxande sjö med vidsträcktare vattenyta äro stränderna däremot sällan av så ensartad beskaffenhet. På någon eller några sträckor avgränsas sjön av en fast, skarpt markerad strandskoning. Den består här vanligen av svämsand eller morängrus (av glacialt ursprung) med frisköljda, i vågbränningen rullade klapperstenar, livad endast av en fattig flora, för så vitt någon sådan alls fått rotfäste. Sådana stränder ligga dock alltid i hithörande sjöar i vissa bestämda väderstreck. De motsatta delarna åter kännetecknas av träskartade områden utan skarpa strandkonturer, men med gungflyn och ofta ogenomträngliga vassbälten.

5. En vik av sjön före den sista sänkningen. Vy från Ytterberg 1905. Smedjan vid Stommen, som fortfarande finns rester av.

6. Samma vy som omstående efter sänkningen. Foto Rudolf 1914.

Dessa olika strandformer motsvara vitt skilda tider i sjöns utvecklingshistoria. De förstnämnda utmärka dess ursprungligaste del, de sistnämnda dess yngsta och mest föränderliga. För den mänskliga bebyggelsen ha deras betydelse och värde också blivit olika. De förra strandområdena äro såsom de enda »samfärdsdugliga» tidigast bebyggda, de andra ha med sina stora sumpmarker först i sen tid kunnat tagas i bruk för odling - med mer eller mindre ödesdigra följder för sjöns natur och fågelliv.

Innan det rika fågellivet i Tåkern och Hornborgasjön lockat till närmare undersökningar, hade man icke i vårt land lagt vikt vid nu skildrade förhållanden. Det var vid studiet av Östersjöprovinsernas sjöar och deras växtlighet en forskare, E Klinge, först kom att fästa uppmärksamheten vid den antydda dubbelkaraktären. Hans iakttagelser bekräftades snart i Danmark. Det visade sig nu, att även våra igenväxande sjöar i stort sett äro underkastade samma allmänna lagar i sin utveckling. Främsta exemplet är Hornborgasjön i Västergötland. Under den sista genomgripande sänkningen erbjöd sig här enastående tillfällen att i detalj lära känna dessa förhållanden. Följande framställning återger därför huvuddragen av de undersökningar jag i detta hänseende slutfört i denna sjö.

Ej sällan ha de intryck en resande fått av Hornborgasjön från den järnvägslinje, som följer nordöstra stranden några kilometer, kommit honom att undra över, varför denna sjös natur ansetts så märklig. Vad han där sett har icke varit någonting annat än en sådan stenbunden strand, varom nyss talats, vars tunnsådda vassar och enstaka sävdungar med ett öppet vatten utanför icke kunnat motsvara ens de anspråkslösaste förväntningar.

Hade denna överblick däremot sträckt sig till sjökanterna mitt emot, till väst- och sydvästlandet eller till samma delar av öststrandens djupa vikar i söder, skulle helt andra utsikter öppnat sig: mossar, träskmarker, oöverskådliga vassar och sävar, i dem här och var flytande videbevuxna tuvsamlingar och därutanför dunglikt kringströdda sävflockar i mängd. Och likväl skulle denna totalvy före den sista sänkningen (före 1914) icke röjt något av det, som gav växtligheten dess verkligt frodiga prägel och färgrika omväxling. Trots vegetationsområdets vidsträckthet utmärkte det sig nämligen icke, som man i allmänhet tror, för en formrikare flora. Det var fastmera massan eller mängden, som verkade imponerande. De vanliga företrädarna för vattenväxternas samhällen hade här erövrat ytor av sällsynta mått. Detta gällde även den flytande eller i vattnet nersänkta växtligheten. Det var ock framförallt den förras färgrikedom och den senares ymniga växtkraft, som förlänade sjön drag av sydlänsk yppighet och prakt.

Om man ute från sjön närmade sig det stora vegetationsområdet i sydväst, framträdde en annan egenskap hos växtskikten: den zonala fördelningen, i vilken de uppträdde. Man kunde tydligt urskilja olika bälten, det ena innanför det andra. Ytterst, på djupare vatten, förhärskade vidsträckta undervattensängar av i ytan mosslikt utbredda, rödskimrande Chara-alger samt av natearter (Potamogeton). Denna zon övergick eller blandade sig i den s.k. nate-näckrosgördeln, de gula och vita näckrosornas (Nupha luteum och Nymphcea alba) blomstersmyckade bälte. Dy- och gyttjebankarna spärrade dock här ständigt vägen. I sävområdets (Scirpus) utkanter därinnanför lyste över det mörka vattnet högresta, vita blomflockar av Sium latifolium, »märke», som den betecknande kallats, omväxlande med svaltingen (Alisma) och dyborren (Stratiotes), vars lustiga, kaktuslika bladrosetter åter liksom sam omkring på ytan.

9. Hornborgasjön i syväst före sista sänkningen. Glänta i vass- och sävformationen. Foto Rudolf 1905.

Om vattenpesten (Elodea) hade ett »översvämningsår», voro dock alla tillgängliga luckor i sävvegetationen och väldiga områden utanför densamma, stundom hela södra delen av sjön och mer till, tilltäppta eller igenväxta. Överallt där denna kanadensiska emigrant florerade - dess spridning över hela vårt land har f.ö. skett från Ösan, en bibäck till Hornborgaån - gav den sjön en obehagligt smutsgrön färg. Det var den enda växt, som med sina uppkomlingsfasoner förmådde sprida något av »pest» omkring sig. Sydvästområdet, till största delen uppkommet efter en sänkning på 1870-talet, var förr ett gungfly. Som ett sådant har det åtminstone betecknats i den vetenskapliga litteraturen. Min erfarenhet överensstämmer dock icke härmed. Ty det var säven (Scirpus lacustris), alltså icke vare sig starren eller bladvassen (Phragmites communis), som uppfyllde detta hörn av sjön. Och där säven (liksom vassen) står tät, släpper den icke fram andra växter, ej ens gungflyets. Säven fordrar dessutom alltid vatten. Nåväl. Sävbältet gav naturen här ett redan på avstånd nästan dystert säreget utseende. De blågröna, stela stänglarna slöt sig tätare och mörkare samman än vassens ljusare bladverk. Denna ett par å tre kvadratkilometer vida sävmassa var emellertid i sin yttre del - till dess inre hade ingen människa trängt - genomkorsad av naturliga kanallika rännor, här och var vidgade till gläntor. Dessa åter, kantade med starr och dyväxter och omslutna av den mörka säven, påminde något om av näckrosblad övervuxna små skogstjärnar. Och ur allt detta var det flytholmarnas videbuskar stucko upp, vilande på ett så löst underlag, att de sjönk för kroppstyngden. Hur dessa vegetationsöar uppstått framgick tydligt nog efter sista sänkningen. Här kan dock ej ges rum att skildra det. Numer finns emellertid ingenting kvar, som kan erinra om hur sydvästområdets ursprungliga, för Hornborgasjön säreget utmärkande isävdjungel såg ut. Längst in övergick den i bladvassbältet, vilket numera jämte videt tagit herraväldet, och bakom detta, där flyen och sumpmarkerna började, bildade fräkenvassen (Equisetum fluviatile) och den högvuxna starren övergången till kärrängarnas omväxlande flora.

9. Hornborgasjön i söder (från Ornenabb) före sista sänkningen. I fonden ser vi Bolum och det är K A Andersson i Skultorp som tog bilden. Osäker på året men troligen 1890 talet.

8. Samma bild som omstående efter sista sänkningen. foto 1914.

Limnologin, kunskapen om sjöarna, nöjer sig lika litet som någon annan gren av naturforskningen med att endast beskriva. Kännedomen om enskilda fall är fastmer förutsättningen för jämförande undersökningar, som i likheter eller överensstämmelser vill söka uttryck för gemensamma orsaker och verkningar för att slutligen utröna, om dessa genom sin allmängiltighet äga betydelse av lagar.
E. Klinges forskningar fäste också uppmärksamheten på den märkliga regelbundenhet, varmed de nyss skildrade växtfysionomiska och topografiska egenheterna upprepades i igenväxande vatten (även slättlandsfloder uppvisa dylika). Han fann, att den yttersta grunden härtill låg i de förhärskande vindarnas verksamhet. Denna »Klinges vindlag» har för Hornborgasjöns morfologi haft en ännu större räckvidd än vad Klinges undersökningar i Östersjöprovinserna kunde ådagalägga. Hela sjön var före sista sänkningen i stort som i smått vindbetonad till den grad, att dess geografiska utformning i detta hänseende icke gärna kunde vara mera fulländad. Förklaringen härtill åter är att söka däri, att sjöns längdutsträckning icke är östvästlig utan västsydväst- till östnordöstlig, d.v.s. är densamma som riktningen av komposanten för de vindar, som mest blåsa, nämligen de västliga och sydvästliga. Och enligt fysikens lagar måste komposanten, här den gemensamma summan av ett vindpars verksamhet, också innebära det största praktiska arbetsresultat.
I vindens riktning, vågens slag mot stranden, i strömmarnas lopp, isens drift och temperaturens inverkan på densamma röja sig de lagar, som reglerat den forna sjöns igenväxning. Vi kunna sammanfatta dessa verksamhetsyttringar i två skilda former, den ena kallad ackumulation eller avlagring och slamavsättning, den andra benämnd erosion eller bortnötning.
Detta mekaniska arbete kunde ibland bli till ett fängslande skådespel. Jag minns en aprildag för många år sedan. Ett stormigt väder jagade fram över sjön. Isen bröt upp, flaken satte i drift, och hela massan pressades med våldsam kraft mot stranden i nordöst.

11. Hornborgasjöns nordoststrand i islossningen. Packis, anhopad under sydvästlig storm, skrapar stranden fri från vegetation. Rudolf foto (när?)

Skruvis tornade sig till dvärgartade isberg, rivande med bottengrus och stenar och avflänsande allt vad gammal vegetation de mötte. Borta i sydväst speglade däremot snart ett lugnt vatten i lä för det landet, och där stod fjolårsvassarna i säkert skydd för påkänningen av isen.

Det hade varit svårt att passa ett bättre tillfälle för att bevittna, vilken roll den förhärskande sydvästvinden och drivisen ägde för Hornborgasjöns gestaltning. Så har den årliga islossningen i årtusenden arbetat och bottenskrapat i nordöst (synnerligast vid uddarna). Ej underligt, om det lugna vattnets flora kapitulerat inför detta grova artilleri och blivit inskränkt till de motsatta strändernas fredade områden. Här ha de ostört kunnat anlägga sina samhällen och fortsätta erövringen utåt. På så sätt ha de väldiga mossarna och gungflyen kunnat uppstå därstädes, medan man på motsatta sidan av sjön vandrar fram ännu i dag över gamla strandvallar, som markera forna, för längesedan svunna tidsskeden i sjöns vattenstånd.

Även om sydvästen icke alla år bröt isbojorna med denna kraft, satte den dock is och vatten i häftig rörelse. Härigenom ingrep vinden därjämte på ett annat och lika synbart sätt i sjöns återuppvaknande liv. En annan omfattande driftverksamhet började, som framförallt gav upphov till kraftiga vattenströmningar, vilkas ackumulerande och eroderande verkningar spridde sig till nära nog alla områden av sjön. Med isens hjälp lösgjorde strömmen också stora stycken av vegetationen i sydvästra delen av sjön. Små flytande videholmar, även någon gång med småtallar bevuxna torvblock från Rödemossens erosionsbrant, sågs stundom en kort tid driva omkring som rotlösa »öar» mitt ute i sjön, tills de ankrade vid någon av de motsatta stränderna.

10. Av is och vågor utformad torvbrant i Rödemossen. Under vårens högvatten före sänkningen drevs stundom ett lösbrutet, trädbevuxet torvblock ut i sjön. foto 1915

Det var dock långt mer i osynlig än i synlig måtto strömmarna utövade sin betydelsefullaste verksamhet. Efter sista sänkningen visade ingenting (utom växtlighetens regionala utbredning) tydligare den roll dessa av de förhärskande vindarna igångsatta vattenströmningar spelade än sjöns bottenmorfologi. Driftverksamheten ökades överhuvud oerhört om våren till följd av det tillskott sjöns vattenmassa fick genom Hornborgasjöns utlopp under snösmältningen. Hornborgasjöns läge vid foten av Billingen betyder, att dess hydrografiska förhållanden i hög grad bero av nederbörden från detta liksom för de andra västgötabergen. Dess grundhet åter, ej mer än i medeltal i 1,4 m före sänkningen, vållade, att den om våren svämmade över, sina bräddar och »såg dubbelt så stor ut», som allmogen brukade säga.
Vindarna satte således liv och rörelse i denna sjös slamfyllda botten. Mängder av dy [Med de förmultnande växtämnena ingå s.k. myllsyror föreningar. Det är av dessa vattnet får sin brun- eller gulaktiga färg. Dyn, som till största delen består av utfällda mullämnen, innehåller dessutom skal av kiselalger och delar av lägre vattendjur] och gyttja fördes omkring och avsattes på lugnare ställen.
Nu är emellertid att märka, att dessa ackumulationsbankar bildats alldeles i strid med Klinges vindlagar, som icke taga hänsyn till strömmarna. I östlandets trenne vikar upprepades på ett synnerligen intressant sätt denna företeelse. Den bestod i korthet däri, att ackumulationer här växte upp icke blott vid uddarnas läsidor, som de hade rätt till, utan jämväl mitt emot dem, d.v.s. invid de för vind, is och vågor utsatta stränderna i nordöst. Något liknande skedde också inom ett avgränsat område mitt ute i sjön. Å andra sidan voro stora ytor av bottnen sterilt betonade, där ett under sjöns tidigaste skeden avsatt blekelager blottats. Ett nytt problem uppställde sig. Det gällde den av vattenströmningarna orsakade erosionen och dess betydelse.

Jag erinrar mig sålunda ett annat tillfälle under sjöns högvattenstånd, då sydvästvinden också var i rörelse. Den hade icke nu någon is att leka med. Men under uppmuddringen av en kanal genom en gammal, antagligen subboreal mosse (ej tidigare uppmärksammad eller inlagd på geologiska kartor över sjön), som täckte en del av bottnen i Hornborgaviken, blev en mängd torvblock lösrivna. Dessa erbjödo i stället förträffligt material för strömmarnas spridningsmöjligheter. De följde även lättare än drivisen vattnets banor. När de nu kom drivande i dem, ritade strömmarna liksom med egen hand upp sina kurvor och gav en levande bild av sitt förlopp.
Man föreställer sig gärna, att vad som kan kallas djupt i en så grund sjö som Hornborgasjön bör ha formen av en håla någonstädes i dess mitt.

Sedan jag en smula fullständigat de lodningar, som företagits för sänkningen och dragit upp mina kurvor efter lodskotten, gåvo de emellertid det överraskande resultatet, att detta djup, ehuru ungefär mitt i sjön tråglikt utformat, dock bildade en lång ränna, som gick i sicksack från sydväst mot nordöst. Detta föreföll ganska obegripligt - tills jag iakttagit, vad som nyss skildrats och fick se strömsättningen beskriva likadana bukter. Huvudströmmen bildade rännan, och biströmmar gingo in mot östlandets uddar. Torvblock, som de tagit med sig, landade följaktligen där och i norra delen av sjön. Förklaringen till djupets form kom av sig själv. Det var huvudströmmens erosion, som utformat det. Vad biströmmarna angår, kunde de följas söder om vardera av östlandets tre uddar, där de skurit sina rännor, och i det spakvatten, som alltid uppstår i en strömbåge, givit upphov åt de förut omnämnda »vindstridiga» bankarna.

Loppet hos denna slingrande ström, som bl.a. i norr barspolat stora blekeytor, kan närmast jämföras med åars och bäckars, vilka rinna över ett slättland. Dessa följa, som väl var och en lagt märke till, serpentinens behagfulla »bukter och finter», vilket ökar deras betydelse för skönheten i ett landskap, men gör deras väg genom detta mångdubbelt längre. Som en »vindbetonad», framförallt av drivis och vattenströmningar reglerad sjö, började Hornborgasjön efter sista sänkningen växa igen på ett sätt, som visserligen liknade den subboreala igenväxningstypen, men dock var självständig. Härtill var icke blott sjöns huvudutlopp i sydväst utan även dess avlopp i väster en bidragande orsak. Eftersom sjöns grundhet ej tillät uppkomsten av regelbundna djup- eller undervattensströmningar, motsatta de förutnämnda strömmarna, måste vattenmassorna vända åter från norr längs den vindskyddade västsidan och skapade på denna väg också bankar och erosionsytor efter serpentinbildningens lagar. Klart är, att de gyttjedjupa bankarna särskilt de första åren fingo en helt annan och långt rikare växtlighet än blekebottnen, där den mestadels blev i högsta grad mager, så att det bladiga, kalkvita bleket bokstavligen lyste med sin tomhet över stora ytor.

12 Ett vidsträckt bladvassfält (Phragmites), längst ut kantat av en mörk bård av sjösäv (Scirpus) samt därutanför de för sjön karakteristiska »dungarna» av denna växt. Fotografiet är tagen före sista sänkningen och gränsen för vattennivån i sjön markeras av en ljus strandskoning (jfr följande bild). Rudolf foto 1905

13. Samma bild som föregående efter sista sänkningen, visande att vattnet dragit sig tillbaka till sävdungarna ute i sjön. Vassbältet är torrlagt. Rudolf foto 1914.

Denna utveckling har slutligen förvandlat sjön till ett träsk - har man sagt! Ja, den likheten kan gälla någon del av sommaren eller under de somrar, då vattentillgången är ringa. Sin forna karaktär har sjön även förändrat. Ingen isdrift, inga regelbundna strömlopp, icke heller någon markerad skillnad mellan lä- och vind (eller stöt-) sida finnes längre. Detta har också givit förändringarna sin prägel. Det är dock snarast en ny sjö, det blivit av den, inramad helt av träsknaturen, vilken trots allt likväl ännu icke lagt hela den fria vattenspegeln under sitt välde, varför rikare flöden särskilt under vår och höst kunnat ge sjön igen något av dess flydda storhet.

14. En man på vattenskidor - två tillspetsade brädlappar med läderbinda, vilka användas för andskytte - ute på den genom sänkningen blottlagda blekebottnen, ett vegetationsfattigt »erosionsplan» i norra delen av sjön. Rudolf foto 1927.

Det skönjes emellertid tydligt nog, vad vatten betyder för en sjöns tillvaro! För sjöar av den typ, som nyss skildrats, är desslikes beskaffenheten hos detta vatten av så stor betydelse, att det blir härpå likheten eller överensstämmelsen i det organiska livets rikedom och mångfald ytterst beror. Om därför en sjö är så belägen, att den tack vare gynnsamma förhållanden hos den omgivande markens jord- och bergarter har rik tillgång på närsalter, blir dess vatten först och främst ett förrådsmagasin för konsumenterna av detta slags näringsämnen, för vattenväxterna. Dessa komma här att trängas om utrymmet. Våra på slättlandets kalkmarker och märgelhaltiga leror belägna insjöar ha tillgång till närsalterna framför andra och skilja sig härigenom från de oerhört mycket vanligare urbergssjöarna, vilkas växtlighet är mager och artfattig.
De eutrofa sjöarna tillhöra således våra bördigaste åkerbruksområden. Det är också bland dem vi träffa på våra främsta fågelsjöar. Samhörigheten mellan dessa senare visar sig emellertid ytterligare i en begränsning vad det geografiska läget beträffar. De förekomma inom vissa områden, nämligen inom våra silurbygder. De äro silurslättsjöar (med undantag av Hjälstaviken vid Mälaren), och det är tydligt, att den plana ytbeskaffenheten hos den lagrade berggrunden här varit en bidragande orsak till deras flacka botten, ringa djup och regelbundna form.

Svenska fågelsjöar äro följaktligen inga av stora vildmarker omgivna, ensligt belägna vatten. De ligga tvärtom inom väl befolkade kulturområden, vilkas lättvittrade näringsrika och kalkmättade jord förser dem med de kemiska beståndsdelar, varpå hela deras biologiska utveckling bygger, och varav de således fått sin egenartade karaktär.

Spörsmål av limnologisk natur, som närmare belysa detta orsakssammanhang, föra in på studiet av vattnens minsta organismer, de förutnämnda algerna och djurplankton samt deras betydelse för slamavsättningen och näringsomsättningen. Multnande växtämnen skulle snart göra bottnen i vegetationsrika sjöar föga njutbara för högre växter, om ej vissa av dessa mikroorganismer delvis ombesörjde deras sönderdelning. En mängd djurplankton lever å andra sidan av växtplankton, fiskynglet slukar de förra, rovfiskarna de sistnämnda, en massa snäckor och insekter förtära döda växt- och djurlämningar, och bland denna animaliska och vegetabiliska kost söka till sist vadare och simfåglar sin bärgning. Den ena länken griper i den andra. En slags bekräftelse härpå är den lilla oljedroppen växt- och djurplankton bära med sig i sin kropp, vilken på nyssnämnda vägar kommer in i fiskarnas kött och därifrån till vissa simfåglars för att här avsätta den tranaktiga smak, vi alla så väl känna till.
Skulle man till sist anföra exempel på fåglar, som utmärka de båda ovan omnämnda sjötyperna, och vilkas utbredning i södra och mellersta Sverige följaktligen beror på närvaron av den ena eller andra av dem, kan knölsvanen (Cygnus olor) sägas vara en god representant för det eutrofa slaget, knipan (Clangula clangula) för det oligotrofa.
Vilka böra vi beteckna som våra främsta fågelsjöar ?

Utom Hjälstaviken vid Mälaren blir det inom närkessiluren Örebrofjärden av Hjälmaxen, Tysslingen och den numer dock till största delen torrlagda Kvismaren; inom östgötasiluren Tåkern; inom västgötasiluren Hornborgasjön, Sjötorp- och Vartoftasjöarna, samt, som den sydligaste av dem alla, den nyligen »upptäckta» Krankesjön på gränsen mellan silur- och kritområdena i Skåne. De tillhöra samtliga våra äldsta åkerbruksbygder och ha icke heller utan inverkan av odlingens framsteg förmått uthärda grannskapet med människan. Ingen av dem är oberörd av en sänkning. Där denna icke varit alltför genomgripande, har den kunnat skapa ännu gynnsammare djupförhållanden för vattnets både växter och fåglar än förut. Men om sjöfågelfaunan riktats med en eller annan ny art, ha förluster lika litet uteblivit. Vadarlivet lider alltid genom en sjötappning, emedan de omgivande sumpmarkerna mer eller mindre sina ut. Sällan kan man här räkna med något slags ersättning, ty de nyvunna områdena bevara eller återfå ej den forna ursprungligheten och de arter, som minst tåla sådana förändringar, tillhöra tyvärr våra intressantaste och värdefullaste fåglar.

15 Bild av Hornborgasjön mitt ute i sjön efter sista sänkningen.
Bankar av dy och gyttja, omgivna av kanallika vattensamlingar och rännor.

[ Start ] [ Uppåt ]
redigerad juli 2017.